Den nedärvda platsen
Välkommen till 2026 – året då Fritz Langs klassiska film Metropolis utspelar sig. En stad av klasskonflikter styrd av en industriell elit, en stad utan empati. En dystopi om maskinernas seger över det mänskliga hjärtat och människan som en kugge i maskineriet. Varje tid har sina dystopier – och gud ska veta att vår tid bjuder på många möjligheter i den vägen. Det här är väl egentligen inte ett rimligt sätt att säga gott nytt år – om det inte är så att insikten att dystopin ligger i farans riktning, kan vara en väg till förändring, en motståndskraft. Så gott nytt motståndskraftigt 2026!
xxx
Jag såg Peter Grönlunds nya serie Synden på Netflix. Den utspelar sig, liksom Grönlunds långfilmer – Goliat och Tjuvheder – i en svensk utkant där samhället på något sätt släppt sitt grepp och olika former av självorganisering ersatt det som brukade vara det gemensamma.
Serien lodar i en grumlig släkthistoria i nordvästra Skåne, med den försvunne unge Silas, hans fostermamma, polisen Dani och hennes son Elis i centrum. Danis ankomst till denna skånska landsbygd rotar upp generationer av stillastående konflikter.
Även julhelgernas andra svenska seriepremiär, Jag for ner till bror, var en berättelse från en fattig svensk landsbygd där ett klaustrofobiskt kollektiv formats mellan människor i generationer och där en utifrån kommande kvinna öppnade gamla och nya sår.
I Synden är det den skånska leran som suger folk mot marken i Jag for ner till bror är det snön. Och i båda fallen en till synes oundviklig arvsynd som kommer med att födas på en plats.
Den där platsens arvsynd. Synden i serien är namnet på en obrukbar kärrskog. Familjen som äger den – vem som äger den är en av konflikterna – får EU-bidrag för att "odla upp den", men den lika mycket just ett namn på en plats man inte tycks kunna välja bort.
När jag under pandemin gjorde en podd tillsammans med Stockholms arkitektförening och Tri-Art pratade jag med Peter Grönlund om hans film Goliat, som utspelar sig i en bruksort i Östergötland där bruket har försvunnit, men där den mentala bruksandan ändå levde kvar i spillror av det byggda och i sökandet efter en förlorad gemenskap.
När jag frågade honom om varför han valt den platsen sa han att det var för att hitta en plats för en familj "där snaran har dragits åt", där man "utsätter människor för ett system som lämnat människor kvar att rå om sig själva".
Han kallar det för "kartans blinda fläckar" där det en gång fanns någonting, en framtidstro och ett hopp som "nu mest är som ett eko".
I Goliat, precis som i Synden, är platsen inte bara en scenografi utan en karaktär. En karaktär som är åldrad, trasig, men också full av minnen om en annan tid. Ett samhälle som var i bruk, som brukades. En påminnelse om något som inte längre finns.
Det kollektiva arbetets berättelse har försvunnit.
Det är en central del i att förstå platser, städer och landskap. Att de skapar och reflekterar de liv som levs där. Geologin och stadsbyggandet är bara början på berättelsen. Det mesta av designen är osynlig. Att arbetet är en viktig del av detta bygge är självklart – och kanske särskilt så i städer som formats kring och av en stor arbetsgivare eller ett gemensamt brukande av jorden.
Allting i Synden är spår av generationer av människor, spår som är på väg att försvinna men som på något märkligt vis framhärdar i att inte sjunka ner i leran och försvinna. Ingenting är målat, eller en gång målat, men för länge sedan och nu avskavt och fuktigt. Det är ett pågående försvinnande som de som lever kvar där, och som inte vet någon annan trygghet, slåss för att hålla vid liv. Det är en högst rimlig drivkraft.
Landskapet är trasigt, skogarna lutar, saker ligger där och sjunker, ingen plockar någonsin undan något. Ogräs är inte ett ord här.
Synden utspelar sig i "Bjäre", vilket är intressant eftersom just Bjärehalvön är det skånska kustlandskapets mest eftertraktade och exklusiva del, med Torekov som miljardärernas utpost mot väst. Men i Skåne ligger hela tiden det bortglömda inlandet och det solbadande kustlandet väldigt nära varandra.
Jag skrev en text om samhällena Perstorp, Åstorp och Bjuv för Helsingborgs Dagblad för några år sedan när en del av Perstorp, Tjäderstigen, av Delegationen mot segregation blivit utpekad som ett kvarter som föll in i kategorin ”Områdestyp 1”, ett område med ”stora socioekonomiska utmaningar”.
Sedan 1980 har folkmängden ökat med 40 procent längs med kusten i Skåne och med 11 procent i inlandskommunerna.
Sveriges isärdragning går mer än femtio år bakåt i tiden. Den klyfta mellan de tillväxande större städerna och landsbygden som vi ser idag kan spåras tillbaka till det sena 1970-talet. Den främsta utjämnande effekten mellan olika städer och tätorter fram till dess var de offentliga investeringarna och utbyggnaden av den offentliga sektorn. De var en stark utjämnande kraft.
”Resultatet blev en stark och bred urban tillväxt i hela landet”, skriver Lars Nilsson i Efter industrialismen. Urbanisering och tätortsutveckling i Sverige 1950-2005. Detta, tillsammans med en stark tillväxt i det privata näringslivet, gav en relativt väl fördelad tillväxt över hela landet. Folkmängden växte i nästan alla städer och tätorter.
Detta vänder under 1970-talet. Globalisering, avindustrialisering, minskad offentlig sektor och snart avregleringarna på 1990-talet. Först drabbas de stora orterna och sedan de mindre.
Det är en plats där staten tar sin hand från folket och de personliga nätverken blir viktigare. Där alla har sin taktik för att överleva. Peter Grönlunds skildringar av den här förändringen är enastående.
Det ekar av Ivar Lo-Johanssons brutala uppgörelse med statarsystemet eller hans skildring av sårbarheten hos de fattiga som kommer till städerna under 1900-talets första decennier.
Det är modern arbetarlitteratur.
I Goliat sjunger de som fortfarande bor kvar i den utplånade bruksorten ibland en sång när de samlas. Som när de möts i den övergivna handelsträdgården för att ta emot en farbror som just kommit ut från fängelset. Det är en sång som traderas genom generationerna, från ett annat nu, som de kallar Borlängevisan:
"Hon kom från Borlänge hösten sjuttioåtta
En doft av sågspån ledde henne fram
Man hörde forsens brus
I centrum fanns ett Folkets Hus
Där facket samlades ibland
Hon vara 24 år
Hon bodde i sin Volvo
Tills hon fick jobb på sågverket i stan
Man jobba på ackord
I staden fanns en bygdegård
Dit gick man efter arbetsdan"
En film som ekar i bakgrunden av Goliat är Ken Loachs Kes – falken. På ett sätt är det en ur-berättelse om att vara fast på en plats, om platsers tröghet och kraftfält. En våldsam plats. Men här finns också hoppet, hos de unga, om en annan tillvaro – i Kes, en falk att ta hand om och nära – ett hopp som i de här berättelserna måste gå sönder.
Falken måste dö, synden måste ärvas, som mark ärvs.
Ett kollektiv har försvunnit, ett annat har ersatt det. Vägen ut är väldigt trång. Det är en berättelse som fortfarande är helt aktuell. I mindre samhällen och i större städer.
Skillnaden mellan medianinkomsten i skånska Perstorp och Sverige som helhet har sedan 1990-talet gått från 5 000 till 60 000 kronor (2022). Den sociala rörligheten minskar och lönegapen mellan arbetarklassen och medelklassen ökar.
I en studie beställd av Jämställdhetsmyndigheten konstaterar forskarna Martin Grander, Helena Bohman och Lenka Murcková att skillnader i människors boendesituationer i stor utsträckning har en koppling till föräldragenerationens socioekonomi och bostadssituation, liksom med deras plats på arbetsmarknaden:
"Studien indikerar att bostadsmarknaden i sig inte är en orsak till ojämställdhet, men att den tenderar att förstärka ekonomiska skillnader mellan könen".
Skillnader förstärks – för att de ärvs, det är arvsynden. Det är platsen man kommer från, men inte kommer ifrån.
Ta hand om varandra!
