Allt börjar med vatten

Börjar med reklam. Har publicerat två texter i sydsvensk media den senaste veckan. Om stadshuset i Ängelholm, som ni läst om här förut och om Domkyrkans stadsbyggande i Lund. Alla som har inlogg på någon bonnierägd tidning kan läsa dem! Det här kan man läsa utan att vara medlem någonstans, genom att signa upp här.

xxx

Jag kom till en plats på 1400 meters höjd där vattnet kom ut ur berget. Det hade alltid gjort det, snön smälte på bergstopparna, berget vattenfylldes, samlades ihop och leddes ut till gårdar och små byar. Fördelades.

Vattnet var bosättningens början. Som vatten ofta är. Vatten att dricka, vatten att vattna med, vatten att transportera på.

Innan dess hade jag varit på en plats där man såg på havet. Vatten att fiska i, leva av, men också försvinnande vackert att förlora sig i, att gå längs med.

Vatten förändrar allt.

Som i Fèz, Marocko. I en liten dal ligger Medinan, den gamla labyrintiska staden, omringad av kullar och längre bort berg. Det finns en absolut faktor som placerade staden i botten på dalen istället för på någon av höjderna: Vattentillgång och bevattningssystem.

Floden Oued Fes rinner från Saisslätten och samlar ihop flera olika strömmar. Det är floden som är stadens hjärta, men idag till stora delar osynlig, under gatorna.

Floden delar upp sig i sex grenar, ett delta som blev stadens ursprung som garanterade bevattning för trädgårdar, fruktodlingar. Det var de här flodarmarna som sedan blev gatorna i staden. De rinner bokstavligen fram den närmsta vägen. De kränger och möts, vi följer dem bara.

Vatten organiserar. Om vi bor nära ett vattendrag kommer benämningen uppströms och nedströms vara det som förklarar var vi bor.

I Oslo tog man tillbaka vattendraget som tidigare varit kulverterat, från Tegelverksdammen och nedströms mot Ensjø station. Det forsar fram på gårdar och längs gator. Det är lätt att se hur barnen förstår var de är genom att se vattnets riktning. Bilvägar går i två riktningar, väderstreck kan vara abstrakta. Det råder aldrig något tvivel om vart vattnet är på väg.

När Fèz stadskärna växte blev det hydrauliska system allt med komplext. Idag rinner det fram vatten överallt. Det privata vattnet anar man bakom murar där fruktträd syns. När vattnet leds in på gårdarna passerar de nästan alltid en fontän i trädgården innan de tar sig in i köket och badet genom rör. Vatten får visa upp sig innan det gör nytta. Vi tycker om att se det göra sina konster.

Ute på gatorna står brunnarna som förr var för de resande, där människor fortfarande tvättar och hämtar vatten. Brunnarna sitter nästan alltid i gathörnen. Viktiga saker i städer ligger i gathörn.

Lägg till detta kvarnarna och de små verkstäderna där sluttningarna planar ut, man ser det i en del av Medinan där träverkstäderna ligger, ett litet industriområde där slänten planar ut.

På Place de la Republique i Paris, under träden, i skuggan, tar en äldre man sin blå metallflaska med texten ”L’éau est capitale” och fyller den med vatten vid den lilla vattenfontänen. Läser man på flaskan kan texten tolkas dubbelt: Vatten är huvudstaden, vatten är kapital. 

Vatten är en resurs, en helt nödvändig sådan. När det är brist är fördelning och tillgänglighet helt avgörande. Föredelning av vatten blir då något radikalt, ett ställningstagande, en politik.

Vatten har historiskt varit en nödvändighet som har format städer, till och med skapat dem. Kontrollen av vatten, distributionen, användandet, vattnet som helighet och vardag.

Flaskan som mannen fyllde är en del av staden Paris initiativ ”Eau de Paris”, Paris vatten, med bland annat 1200 dricksvattenfontäner. Det började med värmeböljan 2019. Det väckte i sin tur minnet av värmeböljan 2003 när platserna på stadens bårhus tog slut eftersom så många hotades till livet av värmen. Det skulle inte hända igen, vattnet måste göras tillgängligt, överallt, för alla. 

Och fontänerna har blivit kvar, en del också med kolsyrat vatten. Efter några dagar i Paris i över 35-gradig värme blir kartan över dricksvattenfontäner viktigare än den över sevärdheter.

När det nya Paris, med boulevardsystem och platser som Place de la République, skapades på 1800-talets mitt byggdes också avloppssystemen, en infrastruktur som ett eko av gatorna under dem, som Victor Hugo uttryckte det i Les Misérables. 

Ovanför marken blev denna nya infrastruktur synligt bland annat med de så kallade Wallace-fontänerna, som firar 150 år 2022. Fyra kvinnliga figurer – muserna vänlighet, enkelhet, välgörenhet och måttlighet – håller upp en kupol. När de ställdes i gathörn och på torg 1872 flockades arbetarklassen för att fylla på färskvatten. Vattnet fördelades i gathörnen.

Om infrastrukturen under marken var makrourbanism, ett stort system för den moderna staden, var fontänerna mikrourbanism. De var inte enskildheter på viktiga platser, utan punkter på en karta fördelade över staden, som busstationerna och tunnelbanenedgångarna, och lika självklara. Ett stadens ekosystem.

Än i dag rinner vatten från Wallace-kupolerna i Paris. I sommar fick flera av fontänerna en ny funktion, de kan avge en tunn vattendimma att svalka ansiktet i. Det finns en tacksamhet här, när man står i en sådan dimma. 

Kanske ska vi förstå uttrycket ”L’eau est capitale” också som att vatten är rikedom, och att kupolen som de fyra muserna håller upp, liksom den moderna fontänen på Place de la République, är en gest av generositet.

Det kan tyckas som en liten detalj, men det är budskapet som det skickar. Drick dig otörstig här, vem du än är. Det här kan vara ett av de enklaste sätten att börja vara den där staden vi förtjänar, den generösa, den livräddande, den törstsläckande. Ett tecken på en stad som vill fördela sina resurser. Dricksvattnet nedsänkt i en social ordning.

Jag stannar vid vattnet som kommer ur berget, dricker. Ett eko, ett ekosystem, ett fördelningssystem.

Allt börjar med vatten, och allt slutar utan det.

Ta hand om varandra!