Att berätta om arkitektur

Det här är en post som kommer en gång i veckan. Blir du nyfiken får du gärna prenumerera. Än så länge är det gratis. Man kan skriva upp sig här. Om du redan gör det får du gärna vidarebefordra till någon eller på andra sätt tipsa andra.

xxx

Hej igen,

nu blev det. fredag och det verkar som om det är fredagar som den här posten kommer till er. Några av er har hört av er, så kul! Någon med tips på sådant jag borde kika in, andra för att säga att det var bra post, men lite lång.

Det sista är ett bra påpekande, man vill ju inte att flaskposten ska sjunka. Jag har noterat att när man börjar läsa står hur lång tid det borde ta. Den förra posten skulle ta sju minuter att läsa. Det är lite som när man skriver in vägbeskrivningar på Google och ser hur långt det är att gå – och sedan bestämmer om det är värt besväret. Jag tänker att fem minuter att läsa kanske är bra, några kvarter bort bara.

Samtidigt är det lite som när vi gjorde podden, och ibland var ämnet, staden, så intressant att det alltid fanns något nytt att berätta. Vi satte hela tiden upp nya tidsfrister för hur långa programmen skulle vara, men några minuter, tänkte man gjorde väl inget.

Ni märker, jag är redan långt in i posten, det har säkert gått en minut, och har ändå inte kommit till ämnet.

Men tack för att ni står ut. Nu kör vi.

Jag måste säga att jag blev besviken när Arkitektur- och designcentrum – ArkDes öppnade upp sin nya fasta utställning i våras. Allt var liksom upplagt för att jag skulle älska den, och på sätt och vis tyckte jag mycket om vad jag hittade där. Jag la ju ut texten långt – för långt – om arkiv i förra posten och hela den nya basutställningen hämtar sitt material ur arkiven.

Men jag skrev också om berättelser – och det finns inte så många här. Arkivmaterialet hängde lite övergivet på bleka piskställningar.

Om någon utsatte mig för pistolhot och tvingade mig att välja mellan P1 och P4 – otroligt konstigt pistolhot – så skulle jag välja P4, helt enkelt eftersom det finns ett tilltal där som befinner sig i ögonhöjd med lyssnaren, en närhet om ni så vill. I P1 blir man tilltalad, undervisad, uppläxad, ibland föredömligt folkbildad. Men i grunden finns en sorts avstånd, en kateder som någon sitter bakom.

På ArkDes fasta utställning är lektionssalen utdragen till en ekande ankomsthall, färglöst, svalt, distanserat som utropen på Arlanda: "Kan alla som är intresserade av bleka skisser av Tomas Sandell komma till Gate E33". De enda som rimligen checkar in är de som redan har en förkunskap och ett stort intresse.

Låter det hårt?

I så fall är det för att jag också har misslyckats med att blåsa liv i arkivet på ArkDes. Och så förtvivlat gärna hade lyckats. När jag curerade bostadsutställningen BoNuDå 2016 var det till arkivet jag gick för att hitta material. Och vilket material sen, en dröm!

Det finaste jag hittade var en ritning av centrumbyggnaden i Rågsved. På ritningen från 1958, hade någon skrivit med blyerts intill ett av rummen: ”Ungdomsgård o. fören. lok. för ungdom”. Hade jag hittat fröet till den svenska punken? I utställningen fick ritningen stor plats intill ett dokumentärt filmklipp från SVT där man besökte Oasen och visade ett klipp där Ebba Grön framförde Mona Tumba Slim Club.

Jag tyckte att jag öppnade upp den där torra, bleka, men avgörande, pappersbiten. Men jag borde spelat allt högre, helt enligt vad som står på en av Ebba Gröns skivor: Spela plattan högt! Det hela blev väl lite städat.

Så hur kan man berätta om städer, arkitektur, offentliga platser, på ett sätt som bjuder in, öppnar upp?

Ett sätt är ju att göra det till relationer och livsstil, som i de flesta program som finns på teve.

Ett annat att göra som de som skriver om musik, konst och litteratur och utgå från att den som läser redan vet en massa.

Det första tycker jag är lite ointressant, det är distanserat på ett annat sätt, individuellt och hela tiden på jakt efter ett Wow! Dessutom gör andra det bättre.

Det andra är – tyvärr – en omöjlighet efter som kunskapen om arkitektur, stadsbyggnad, är väldigt liten, man kan inte ta för givet att någon egentligen vet något. I en text om musik i landets största dagstidningar kan du med lätthet hänvisa till musikaliska rörelser på 1970-talet, droppa fyra eller fem band eller artister som gjorde intryck på någon scen i New York eller London, i slutet av 1980-talet och använda ord som grime eller postpunk. Skulle jag bli så nördig i en text om arkitektur skulle ingen vare sig läsa eller se något framför sig.

Jag tycker att Sven Blume gjorde det fint i sin dokumentärfilm om Carl Nyrén hans arkitektmorfar. I en podd-serie om Sveriges Arkitekters arkitekturpriser intervjuade jag honom om den, eftersom han fick kritikerpriset.

Det fanns en scen i den filmen där Sven Blume kliver in på en frikyrka i Jönköping som Carl Nyrén ritat, han var själv från en frikyrkosläkt i staden. Blume tar en kaffe med någon som arbetar där och vi får se arkitekturen från ett fikabord – surt kaffe och delicatoboll, samtidigt som vi hör Carl Nyrén berätta hur han brukade komma dit ibland.

Det blir varmt, mänskligt och närvarande. I ögonhöjd.

Jag fick ett uppdrag från Expressen i vintras att mer regelbundet skriva om arkitektur för dem. Det tackade jag så klart ja till. Men vad är det att skriva om arkitektur, hur gör man det utan att det blir en angelägenhet bara för de som redan är kunniga om ämnet.

Så hur gör man? Hur skulle man kunna göra?

Ja man får väl hitta det som intresserar en och försöka förmedla det, med ett språk som förhoppningsvis lever. När jag gjorde boken Folkbiblioteket tillsammans med fotografen Bert Leandersson, var min ambition att skriva om varje bibliotek i ögonhöjd, inte driva iväg i former och material utan att först ha förankrat dem hos de som satt eller jobbade där. Lojaliteten skulle finnas hos dem, det var det som arkitekturen hade att förhålla sig till.

Så här skrev Göran Greider i Expressen om boken:

"Om det är ett ord – en gest – som kan tillskrivas resan och besöken, så är det ’välkommen’. Husen, platserna och rummen säger det, liksom de som står bakom lånediskarna, vid hyllorna eller datorerna. Så skriver Dan Hallemar i förordet, efter att ha besökt 35 av landets 1080 folkbibliotek. Det är så träffande sagt att jag nästan får en tår i ögonen: Folkbiblioteken är ju praktiskt taget det sista vi har kvar av det offentligas ofta monumentala och samtidigt självklart vardagliga närvaro i stadsbilden."

Jag tänkte att också texterna skulle säga det: Välkommen! Det var en sorts experiment att hitta den tonen.

Nu har jag bara skrivit två texter för Expressen om arkitektur, en om kvarteret Planken på Södermalm i Stockholm och en om Smyrna-kyrkan i Göteborg, men tanken har varit att bjuda in läsaren genom att skapa en angelägenhetsgrad, att hus kan förändra saker, städer, människors livsmöjligheter – på gott och ont. Öppna dörrar helt enkelt, så att man kan få syn på saker. En sorts mantra vi hade, Håkan Forsell och jag, när vi gjorde podcasten Staden var att alla kan lära sig att se!

Texten om Plankan blev kanske mest arg. Arg kan också vara bra och det fanns skäl – allmännyttan har ju ändå sitt namn att leva upp till, men den om Smyrna försökte göra lite som Blume, dricka kaffe i kyrkan så den fick börja så här:

"Tre gånger i veckan kliver omkring 200 personer av bussen vid Frihamnen i Göteborg för att gå och hämta matkassar med basvaror inne vid den stora trappan på Smyrnakyrkan, som är ett av den tilltänkta stadsdelens få hus. Det kan väl egentligen räcka som beskrivning på varför ett hus finns?"

Så, då är vi nog framme vid fem minuter.

Men, en sista sak för att knyta ihop. Kan man väcka liv i byggnader och städer med musik? Eller kan musik spegla sig i städer – och vice versa? I podden gjorde vi flera program som präglades av musik, en del till och med handlade om det, som det här med DJ50-spänn – där bland annat Sony Walkman uppmärksammades – och det här med ljud och musik som själva grunden.

Men kanske var det avsnitt som verkligen fick fart med hjälp av stadens musikscen det vi gjorde om Sheffield. Där Cabaret Voltaire, Human League och inte minst Pulp fick leda oss till stadens kärna. Och i sommar fick jag anledning att återvända till det avsnittet när Pulp släppte en ny skiva och jag skrev en text i Expressen om hur de – och framför allt Jarvis Cocker – fortfarande hittar sin källa till musik i den utopi som Sheffield aldrig blev.

Vilken musik och vilka städer kan ni höra om ni lyssnar och letar? Testa att spela det högt och se vad som händer.

Ikväll kommer jag i alla fall stå ett stenkast från det där bågformade huset i Rågsved och se Thåström framföra sina låtar, nästan hemma, i Snösätra industriområde. Det blir musikaliskt muller och enligt prognoserna regn. En perfekt kväll alltså.

Vi ses – och hörs!