Avståndens platser

Det här har jag kallat flaskpost, jag är glad att ni är några som hittar den. Det ligger saker ihoprullade härinne, oftast text. Ni får kasta den vidare - eller försäkra er om att ni hittar den ilandfluten vid era fötter genom att klicka här.

xxx

Det är februari, och en isande, gråkall vind. Och den bråddjupa SMHI-formuleringen dyker upp helt naturligt, från Ted Ströms Vintersaga:

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind

Det händer att jag går runt i Google maps, nedsläppt där i nackskinnet som en lealös katt. Kanske gör vi alla det då och då, ser oss omkring på platser vi inte hinner till – just nu. Drar på oss ett objektivt, opersonligt öga, som ändå kan fånga det sublima som kan dyka upp på en plats när man minst anar det.

Häromdagen blev jag stående med ögat framför en lanthandel i Skeda Udde. Sprucken asfalt och en parkerad hantverkarbil.

Innan Google street-view fanns Ted Ströms Vintersaga från 1984. En samling nedsläppt sorgsna ögon på den stora Sverigekartan.

Jag var för ett par år sedan med i ett radioprogram som Po Tidholm gjorde om Vintersaga. Det blev ett fint program, Monica Törnells rökhostiga skratt vill man spara och lägga i arkiv, man hör de inte så ofta längre.

Låten Vintersaga är ett vardagligt pågående i utkanten av landet. Händelser som uppstår, och sedan löses upp och om man ser på dem som försvinnanden, som uppblossande bilder som sedan är borta – finns inget annat kvar än vemodet:

Insnöade gårdar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin

Geotaggade bilder innan geotaggningen, men också den där sista frusna raden, som öppnar ett fönster mot avståndet och maktlösheten.

Den svenska låtlyriken och poesin är full av sådana texter, en saklig platsspecifik melankoli, som griper tag i dig och släpper ner dig mellan människorna, inte sällan har de en någon politisk ilska eller udd. Alf Robertson gör det blåögt i sin låt Mitt Land till tonerna av nationalsången:

Och jag är lördagskvällsdansen i Åmåls Folkets Hus
Jag är midnattssolens mäktiga sken
Och jag är ett paket ifrån Ellos i Borås
Jag är Violen från bokhandeln i Flen
Och jag är stämpeluret hos Asea i Västerås

Låten kom 1980, och Robertsons politiska blick på världen är välvillig:

För de milsvida skogarna och alla älvarna och sjöarna
och människorna, de är en del av mig själv.
/.../ i en värld som ibland inte riktigt vet vad den vill,
men jag är glad över att jag får leva och att jag får bo i Sverige

David Ritschard är mer uttalat förbannad när han 2021 sammanför den trasige, ensamme, Svullo med utförsäljningarnas nittiotal, blekta färgfotografier i Sverigerocken:

Vi satt på Clock, Huddinge Centrum
Bredvid Svullo innan allting såldes ut
Och i en skogsdunge i Rönninge
Så blev så jag pepparsprejad av en snut

Tomas Andersson Wij hälsar på i Vintersaga 2024 och vässar ett politiskt sönderfallande Sverige med ögonblicksbilder längs vägen i Still Got the Blues från Sverige:

Jag vet hur långt det är
Från Rosenbad
Till Statt i Hudiksvall,
till den där träbjörnen i Sveg
Och till Little Dragon Thai i Filipstad

Här märks avstånd och närhet – igenkänning och främlingskap. Vemod, saknad, längtan, ilska. Frusna drömmar.

Ilskan gnisslar tydligt i Vintersaga också. Inte minst i de delarna som ströks när Volvo använde låten – med Amanda Bergman på sång – i sin reklam, Made By Sweden.

Trots programförklaringen att visa upp "en hyllning till Sverige när det är som kärvast" – aktiva helljus! – försvann de där delarna där låten blir en Stefan Jarl-dokumentär:

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
/.../
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Inte på bensin alltså.

Nyligen gjorde Erik Lundin en ny version av Vintersaga, tillsammans med Deportees och släppte in den där kyliga vinden i den gemensamma värmestugan På Spåret.

Kanske behöver varje generation egentligen sin Vintersaga, för varje generation har sitt politiska vemod. Ibland kan jag känna att jag fick ärva fyrtiotalisternas proggiga variant, som surt rödvin. Jag tror min 1990-tals saga hade legat närmare Bodil Malmstens ilska:

VEM HAR INTE varit i ett köpcenter –
en Galleria City, Ringen Söder, Fältöversten
Östermalm och Nordstan Göteborg, Krämaren
Örebro och Kärnan Östersund – centrum
medelsverige vid den tiden det beger sig
just nu – vem har inte?

Ja vem har inte? Vi har alla varit där, men var det hit vi ville?

Erik Lundin öppnar ögonen 2026 och ser:

Flingor kysser rök över Svartöstan i Lule,
himlen är mulen över SVT-huset i Ume
Utanför buren i Kumla poserar muren, stått där i decennier men fokuserar på nuet
Blåljus över E18, trafiken har stannat av
Dödsdom skriven i slasken där epan sladdat av
Karavan bildas, i tystnaden sitter alla kvar och tänker "Tack Gud att det är någon annans barn".

Man kan tala om känslomässiga städer, vi gjorde ett avsnitt av Staden om städer och känslor.

Det kan vara ett sätt att möjliggöra jämförelser mellan urbana samhällen med olika historiska förutsättningar. Känslor kan vara gemensamma. Staden viker ut sig med andra rum och andra platser där individer ser sig själva i spegeln eller betraktas genom ett känslomässigt filter. I Berlin, Borås eller Bukarest.

Då blir inte minst musik, fotografi och litteratur centrala följeslagare för förståelsen av en stads känslomässiga tillstånd.

Inte sällan finns en melankoli inbyggd i modernisering och förändring, när avstånd ökar eller känslan av utanförskap, inför det samhälle som växer fram runt omkring en.

En av den svenska moderna melankolins starkaste uttolkare är Sonja Åkesson. Det är inte svårt att se det sena folkhemmets stad genom hennes dikter:

Jag sprang ut i den tidiga skymningen / och ville sträcka handen genom himlen / men skyndade tillbaka hem / för att inte bränna vid potatisen.

En plötslig modernitet som har lämnat – det kvinnliga – subjektet svävande mellan två tillstånd, ny frihet och gammalt tvång. Inte olikt det som Charles Baudelaire beskriver i Paris i början av 1900-talet:

Old Paris is no more (the form of a city / Changes more quickly, alas! than the human heart)

Melankolin är insikten att det inte går att gå tillbaka, att staden bär spåren av det som försvunnit, samtidigt som den tvingar dig framåt.

Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen

Eller hos Erik Lundin inte leva alls:

Från Linköping, till Hisingen, till Malmö sprider sig ett mörker över tjugo unga män
Sida vid sida vilar fiender och vänner under vita täcken, födda runt 2005

Hur ska man gå framåt, när man inte är en del av den stora berättelsen? När den stora berättelsen är helt igenom modern – som kring 1910 eller 1970 – eller nostalgisk och uteslutande –som nu – vaknar avståndets sorgsenhet och ilska, det stora vemodet rullar in.

Som när många inte är en del av den historia som idag inte sällan politiskt skrivs fram som oundviklig, nödvändig.

Om det här handlar Nicolas Lunabbas bok Inte min statsminister. Den tar sin början i attentatet på Risbergska skolan i Örebro – som också passerar hos Erik Lundin:

I Skagerrak går näten överbord
Passerar Risbergska skolan i Örebro

Agri Ismaïls läser Lunabbas bok i Expressen:

"Likt våra gruppchattar ämnar denna bok ge oss en skärva av det andrum som ni säger er ha behövt i över tio år. En plats där våra erfarenheter av rasism för en gångs skull inte bortförklaras /.../ Eller ryter ifrån när vi bara säger det mest uppenbara, som att denna regering inte vill vara hela Sveriges regering, att statsministern inte är vår statsminister."

Författaren och arkitekten Esra Akcan har beskrivit den här känslan som ”den geopolitiskt andres melankoli”. Vemodet är inte en personlig känsla utan en geopolitisk. Den kan vara såväl global som skriven i lokala postnummer. Akcan skriver:

"Jag kommer att definiera melankoli som förlusten av, eller bristen på, rätten att vara ett subjekt i moderniseringen som historisk process, och att vara del av den konstruerade allmängiltiga ordningen."

Det är inte bara en känsla av att ha blivit fråntagen något, som hos Baudelaire – staden förändras snabbare än hjärtat – utan av att inte höra till. Ni minns, som Alf Robertson ville och självklart kunde 1980.

När man meddelar att man inte kan veta om skytten på Campus Risbergska hade några motiv, faller berättelsen isär. För varför sköt han då de han sköt, på den plats där han sköt?

Nicolas Lunabba skriver i sin bok:

”att inte medge att vi inte kan veta, snarare än att inget tyder på, eller att tvärsäkert hävda att en massaker begången av en vit man på bruna människor i Tidösverige inte är en politisk handling, är i sig en politisk handling.”

Inte att vara i periferin, utan att vara periferin.

Vintersaga är avståndets saga, men också en berättelse om makt. Ted Ström skriver fram en strävan, men en till synes ensam och maktlös sådan:

Frusna drömmar uti monarkin

Eller hos Erik Lundin:

Förkrossad vid kusinens grav i morse, fan
Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind

Vintersagan blåser vidare över landet. Ni hör väl ilskan i vinden? Den kan också driva oss åt ett annat håll.

Ta hand om varandra!