Bensträckar-samhället

Vill du skriva upp dig och följa den här flask-postgången, gör det här. I bästa fall kommer den varje fredag och i de flesta fall handlar den om stadskultur och det som formar den. Om du tror att du vet någon som skulle vara intresserad, vidarebefordra gärna mejlet eller länken. Vill du komma i kontakt med mig, med tankar om innehållet eller av andra skäl, klicka här.

xxx

Jag satt som många andra och såg på presskonferensen där en svensk kulturkanon skulle presenteras. Förväntansfull på något sätt, som alltid när det är sådana där nationella presskonferenser. Febrig stämning, ett avslöjande väntas, en sanning kanske till och med.

Men ganska snart, känslan av att vi egentligen var i någon sorts konferenslokal. Att det låg små block med namnet på konferenshotellet utspridda, gratis pennor och alla har brickor i snören runt halsen.

Och där kom powerpointen som bekräftade det.

Någon klickar fram bilden med hundra grejer som ska vara med i den där kanonen, men i superliten stil. Alla fotograferar den med sina mobiler och börjar zooma. Hopplös powerpoint, vi har alla sett den – och fotat av den för att läsa den sen, men aldrig gjort det.

Det verkade viktigt, tills det inte var viktigt längre.

Jag vet inte hur många gånger jag varit i de konferensrummen och lyssnat och pratat. Det är en parallell värld vid sidan av den verkliga. Det är själva idén med den.

Den är formad för att alla ska känna att man gör något, pratar om det, har idéer om hur det skulle kunna vara, kanske visioner. Men i grunden är det en påminnelse om att inget förändras i världen utanför. En sorts absolution.

Smärtlindring kanske – vi gjorde något, visst gjorde vi? Ett sätt att hantera en frånvaro av en verklig politik som vill förändra något på riktigt.

Medan han där framme vid powerpointen säger att det är ett fönster mot något.

Det är platsen där vi som har samlats ska tro att vi gör skillnad. Det är i själva verket policysamhällets fönsterlösa hjärta.

Politik är att vilja, policy är att inte göra något.

Och snart är det en bensträckare. Och allt är business as usual utanför svängdörrarna.

Det påminner om hur LKAB gaslightade Kirunaborna. Sända en kyrka på en Eriksgata genom staden ett par dagar innan man meddelar att man ska skicka 2700 hem ner i underjorden.

Där har vi kulturkanon som bild: En faluröd kyrka på rull genom samhället, och bakom ryggen, hus som glider ner mellan sprickorna i berggrunden.

Man sparar en kyrka och meddelar några dagar senare att 2 700 bostäder försvinner och 6 000 människor får lämna sina hem och sina hembygder. Två tredjedelar av Kiruna kommer att försvinna. En känsla infinner sig: Vi tittar åt fel håll. Vi ser på powerpointen, på ett statligt powermove.

I förslaget finns förslag hur kanonen ska spridas, och bli en levande kultur. Det kommer kosta pengar. Det talas om 60 miljoner i en kulturbudget, 150 miljoner från allmänna arvsfonden. Och det är pengar som med all sannolikhet skulle kunna användas till den kultur som redan sprids, förmedlas och görs.

Så, där hamnade jag. Jag var tvungen att sätta de där hundra sakerna i ett sammanhang, innan vi kan återgå till business as usual. Själva listan. Något berättar den ju – ändå. I sig själv. Så tillbaka till powerpointen en stund.

Det var mycket prat om att kanon-listan skulle vara en avgångshall eller ett fönster. Arkitektur som metafor är uppenbarligen användbart. Byggnads- och stadsbyggnadskultur i egen rätt är däremot inte så mycket en grej här.

Och här infinner sig, tycker jag en intressant paradoxen i synen på arkitekturen och staden i relation till all annan form av kultur. Den är främst en sorts behållare, eller om man vill vara mer positiv en social infrastruktur, ett ord jag lånat från Erik Klinenberg som jag skrev en text om i Expressen för några år sedan.

Av kanonlistans sjutton byggnadsverk är det nämligen bara två som – nästan – verkar vara med på arkitektoniska meriter.

Det är Lilla Hyttnäs, det vill säga Carl och Carin Larssons hus, som anses vara ett "allkonstverk där arkitektur, konst, möbler, konsthantverk och trädgård samverkar i en helhet". Men notera att den samverkar, klarar sig inte helt själv. Den är väl mer en sorts barnvakt åt de där andra prylarna.

Och det är Stockholms stadshus som anses vara "ett av den nationalromantiska stilens viktigaste byggnadsverk", men inte heller den kan stå helt för sig själv som den tall av tegel i vattenkanten den är utan också måste stöttas upp med att den "innehåller betydande verk av framstående svenska konstnärer, formgivare och hantverkare".

I övrigt är det som om arkitekturen istället vittnar om saker eller symboliserar något.

Några exempel från listan.

Industrilandskapet i Norrköping, "med dess restaurerade byggnader och fabriker från 1600-talets hantverk till textilindustrins 1800-tal, vittnar om en epok där maskiner, arbetskraft och vattenkraft för-enades i stadens framväxande industrimiljö"

Radiohuset i Stockholm, "symboliserar det offentliga Sveriges mediala scen och är därmed en viktig referenspunkt i vårt kulturella liv".

Detsamma gäller Harsprånget – "en symbol för hur naturresurser och ingenjörskonst format Sveriges energiförsörjning".

Även Brunnsviks folkhögskola "symboliserar den frivilliga bildningsrörelsens betydelse för Sveriges demokratiska utveckling". Här ska tilläggas att de ursprungliga byggnaderna, ritade av Hakon Ahlberg, inte längre är en folkhögskola.

Kungliga slottet ger "en unik inblick i den svenska monarkins rika kulturarv". Ett fönster alltså, eller kanske flera?

Man kan fortsätta, Synagogan i Marstrand symbolisera judiskt liv och Sockenkyrkan som idé som får representeras av Husaby kyrka.

Jag måste ändå undra om det inte finns en enda byggnad eller plats i Sverige som skulle kunna ges en liknande motivering som operan Aniara, "helt byggd på sin tids modernistiska tonspråk".

Vad sägs om till exempel St: Tomaskyrkan i Vällingby av Peter Celsing eller Medborgarhuset i Örebro av bröderna Ahlsén?

Det här skulle kunna vara det definitiva underkännandet av arkitekturen och stadsbyggandet som en egen kultur, med formspråk och enastående förmågor som kan skapa rum som i sig är något.

Men det skulle också kunna vara det definitiva upphöjandet av arkitekturen och stadsbyggandet till något som hjälper oss att hålla oss samman.

Och jag den första att erkänna att om bröderna Ahlsén hade ritat exakt samma hus i Örebro men som en bilhall, hade jag haft problem med det, hur fint det än var. Rummen ges en betydelse, utöver byggnaden.

I det folkets hus-projekt jag just håller på med, kom jag över en text av socialdemokraten Bengt Göransson som han skrev till Skelleftehamns Folkets Hus 60-års jubileum. Göransson skrev om hur de som drev husen älskade dem, om än med en sorts hatkärlek:

"Man kunde inte överge ett Folkets Hus man en gång engagerat sig för, även om det kändes motigt att traska dit för att göra i ordning för dans eller möte. Någon måste ju ta ansvar för huset som man byggt, man kunde ju inte bara gå hem och låta bli att städa och reparera när det började läcka in vid taket."

Huset står ju där och liksom ser tillbaka på en, påminner en om något. Vittnar kanske är ordet!

Och vidare:

"Husen och det konkreta arbete som måste utföras i dem – allt ifrån snickrandet och städandet till våffelgräddandet på festerna – gav fasthet och styrka åt missionsviljan, och den gav i sin tur också livskraft åt idén, Idéerna blev rörelsens drivkraft, istället för att reduceras till samtalsämnen."

Istället. För. Att. Reduceras. Till. Samtalsämnen.

Husen fanns, därför måste de fortsätta att fyllas med idéer, så att någon kunde ta hand om husen! För man älskade husen och det man kunde göra där tillsammans.

Grädda våfflor.

Inga bensträckare.

Hemkomst, inte avgångshall.

Ni kan för övrigt läsa om Brunnsviks folkhögskola i boken Tio byggnader som definierade 1920-talet, Gunilla Kindstrand skriver om den, och hon satt i den expertgrupp som tog fram kulturkanon, så jag utgår från att det är därför Brunnsvik är med.

Ett tips för alla som är i Stockholm i helgen, finfina Medborgarhuset i Hägersten har bostadsvråls-helg, utställningen med det underbara namnet Sänk min hyra och älska mig för alltid öppnar också, en utställning som ställer frågan: "Vi älskar en stad som inte älskar oss. Eller är det tvärtom?"

Det fick mig att tänka på min anklagelsetext i Expressen som fick rubriken "Jag hatar Stockholm för mina barns skull".

Till nästa fredag, ta hand om varandra!