Blixtbelyst mörker

Jag har själviskt tänkt att det här är en plats att tänka på – därför är inte allt helt färdigt. Idag tog jag mig friheten att fundera och försöka. Så håll till god med självmotsägelser – flaskpost med brasklapp.

Man kan skicka vidare det här om man tror att någon annan är intresserade eller prenumerera själv här.

xxx

Jag såg Lars Tunbjörks bilder, som nu visas på Kulturhuset i Stockholm. Bilderna är grälla, färgrika, omöjliga att sluta titta på, och samtidigt smärtsamt uppriktiga.

Det finns ingen förlåtelse – men också därför en stor ömhet. Vi kan inte gömma oss. Så långt bilderna. Sen flöt historien och minnena upp, det blev 1990-tal igen. Lars Tunbjörks stora arbete, boken Landet utom sig kom 1994.

Jag skrev Lars Tunbjörks runa i Expressen när han hastigt och sorgligt dog 2015. Där försökte jag också se tiden som han berättade om, en tid jag själv blev vuxen i.

Det var ett land som slet i sina förtöjningar. De grälla färgerna, de valhänta konsumenterna, de märkliga markanvändningarna. För Tunbjörks blev det en berättelse med utgångspunkt i den medelstora staden och dess landsbygd. Inifrån, men ilsket, direkt och kanske lite besviket.

Tunbjörk var framför allt en fotojournalist, en reporter med kamera. Han beskrev sin tid. Det var nu, då när boken kom 1994, men nu när den ges ut på nytt, med en stor utställning blir det inte ett reportage längre utan en historieskrivning.

Bilderna har – som Sune Jonssons försvinnande småbruksliv eller Jean Hermanssons bilder av industrilivet på 1960-talet – blivit en sorts sanningsvittnen från en tid.

Att samla bilder är att samla världen, skriver Susan Sontag. Det är apparatens förmåga att stjäla något ur tiden, som är det viktigaste.

Och därför står jag där och undrar: Vad berättar Lars Tunbjörk om 1990-talet, idag? Vad står jag och ser på?

Jag har funderat en hel del på berättelser om historien, hur vi minns och vad vi minns. Det är så mycket i arkiv och verklighet som inte blir en del av det. Vi väljer och sedan blir det sant. Jag har varit inne på det i en post tidigare.

Men jag tror inte att Lars Tunbjörk fotograferade 1990-talet. Eller det gjorde han så klart, men jag tror framför allt att han hade ett sätt att berätta, som var helt omöjligt att slita blicken ifrån.

Om det nu inte var så att det var en tid som gjord för den sortens fotografi. Att själva samtiden, då, hade blivit mer gräll. Att den inte fastnade i svart-vitt längre. Att fotografer, ändå, trots allt, hade hållit sig kvar vid det svart-vita och – missade något.

Att en annan fotograf, just innan Lars Tunbjörk börjat göra samma sak, talar för det. Den nyss bortgångne Martin Parr, började fotografera framför allt turister i Storbritannien, på 1980-talet, med blixt i dagsljus. Hans bok The Last resort som kom 1986. Han fotograferade obönhörligt, med blixt rakt på så att färgerna liksom poppar ut.

Precis som Tunbjörks Sverige kring 1990, var Storbritannien i början av 1980-talet på väg in i en ny tid – Thatchers tid, en politiskt grällare tid, en tid med hårdare skuggor.

Tunbjörks bilder handlar lika mycket om ett sätt att fotografera, som om en sann berättelse. Det bara råkade vara 1990-talet som låg där framför honom. Och kanske var det en stil, och en tid som var som gjorda för varandra?

Jag provar mig fram här, men är ändå nyfiken på hur mycket Lars Tunbjörk har präglat vår bild av 1990-talet. Att han skapade bilden och fäste den på tiden – på vår känsla av förändring, mer än tvärtom. Att bilderna blev ett soundtrack. Sommaren i city, 1990.

På sätt och vis är Tunbjörks människor, precis som Martin Parrs, turister, på campingplatser, storköp, sommarland. Och precis som Martin Parr så betraktades Tunbjörks bilder också som jobbiga, som om han ansträngde sig för att hitta det vi inte orkade se och lysa upp det med sin blixt.

Han var i så fall inte heller den förste som gjorde det.

Den 12 februari 1888 en artikel i New York Sun Flashes from the slums: Pictures taken in dark places by the lightning process. Strax efter kom Visible darkness: New Yorks Under Side Flashed on the Camera.

Bilderna var tagna av Jacob A Riis. Han hade givit sig ut i New York-natten med en 4"5" detektivkamera och glasplåtar, slog upp stängda dörrar och brände av en blixt rakt in i mörkret och framkallade sedan vad som fanns där. Det blev till en berättelse om hur slummen såg ut, han lyste upp det ingen såg: Han reste runt och föreläste om The Other Half: How it lives and dies in New York, med målet "att sätta skamkänslans, rädslans och självbevarelsedriftens mekanismer i rörelse hos den välbeställda hälften."

Jag tänker, på något vis att Lars Tunbjörk gjorde samma sak. Hans bilder fick – och får – oss att se svensk arbetarklass just när folkhemmet börjar släppa sitt grepp.

När Tunbjörk skulle beskriva vilka och vad han hade fotograferat blev svaret: "Jag har bara fotograferat min egen klass, det som kändes vanligt i Borås och som jag kände igen på olika platser i Sverige."

Arbetarklassen har alltid funnits, och kanske är det vanligt att många inte vill se den.

Tunbjörk tittar på sin egen klass, inifrån och nerifrån – lyser upp den mörka hörnen, som har samma färg som senap, ketchup, plaststolar och solbränd hud.

Ett land som letade efter sig själv, bland alla nya skyltar.

Fotografens uppgift, roll om man så vill, är att berätta för oss vad som är värt att titta på. Och Tunbjörk fick oss att titta på världen på nytt. Att vända tillbaka och se den igen och konstatera att där är den ju, jag hade bara inte sett den.

Igenkänningen var hans egen, det var den han bjöd oss på. Vi kunde inte gömma oss i en nostalgisk dröm om folkhemmet längre. Det var inte så enkelt att det var ett fult land som låg framför oss, det var ett annat land.

För att navigera i det nya behöver vi alltid skildringar inifrån. Vem tar bilderna av landet utom sig 2025?

Tack för att ni läser, ta hand om varandra.