De levda erfarenheternas stad
Välkommen hit eller välkommen tillbaka. Jag vet inte hur många av er som skriver dagböcker, jag gör det inte. Men skulle jag göra det så skulle det vara för att rädda dagarna ur glömskans flod. Det här är inte en dagbok, eller så är det just det som det är. I vilket fall som helst, här är det om du vill skriva upp dig. Dela gärna!
xxx
Av den sorts slump, som är algoritmernas orkestrerade variant hamnade jag framför en Youtube-film med titeln Stockholm 1974. Den kastade mig in i en loop av blekta minnen.
Det var en skakig film från en turistbuss. Det fina med den var att den inte hade någon berättelse, ingen tolkning, den var bara ett stycke förlorad tid i en fem minuter lång sekvens av rörlig bild.
Det var sommarljuset över de slitna gatorna i 1970-talets stad som fångade mig. Jag kände igen det, kunde erfara det.
Jag gjorde inget motstånd, blev kvar i just en loop inuti en annan stad, som också var min.
Att OS pågår kan ha hjälpt till, olympiska spel för oss som är intresserade av dem, bär på stora bitar av gångna tider, försvunna platser, tydliga minnen. Hälften av alla berättelser under ett OS handlar om historien. Sarajevo 1984 blixtrar förbi i snön.
Att jag dessutom i veckan besökte det nya Riksarkivet i Härnösand, för att skriva om det i nästa nummer av Arkitektur, kan har gjort mig ödmjuk inför tiden som går. Sex våningar samlade minnen, 24 000 kvadratmeter arkiv, 30 hyllmil, kan göra det med en. Sköra papper, blekt bläck, glömda stämplar, rader av oberättade historier.
Sen släppte U2 nya låtar och vips så var det 1987. Ja ni fattar, tidslooparna som man slungas in i, som håller en på avstånd från samtiden, tack så mycket.
Men tillbaka till Stockholm 1974 och den där känslan av att den staden finns som ett filter som jag ser verkligheten genom. Ibland är det ändå som att bristen på information, verklig information från den tiden, som bilder och rörligt material, gör föreställningen starkare. Jag var ju där – vad jag minns.
Det händer att jag tittar på svenska filmer från 1980-talet för att få minnas hur det var att gå runt i det landet. De första tre Jönssonligan-filmerna är utmärkta hål in i tiden, man kan se förbi handling och skådespelare och bara se på bakgrunden och ljuset som faller över trottoarerna.
Allt jag behöver göra är att fylla i luckorna med mig.
Det kommer bli omöjligt att se på 2026 som jag ser på 1974 eller 1984. Ingens minnen kommer inte att få plats i 2026, det är för mycket bilder där. Internminnet är fullt.
I sin bok Minnet av minnet utgår Maria Stepanova från de stumma fragment av minnen hon ärver efter sin ryska familj. De får henne att istället för att skriva en bok om släkten, skriva en om "hur minnet fungerar och om vad det kräver av mig".
Det oupphörliga nutida samlandet av bildbevis har förändrat relationen mellan då och nu, menar hon. Vi lever i en tid som har glömt allt, och som vill bevara allt:
I och med digitalfotot har då och nu börjat samexistera på ett helt nytt sätt:
det är som om husets sopnedkast slutat fungera och alla vardagens
slaggprodukter blir kvar hos oss för alltid. Det finns ingen film att snåla på
längre, bara tryck på knappen, till och med bilder som man kastat blir kvar
någonstans i datorns långtidsminne. Glömskan, dödens nickedocka, har fått
en tvillingbror i form av hårddiskens livlösa minne.
Vi dyrkar och sparar spåren, menar hon, inte erfarenheterna som skapade dem.
Hur kommer vår blick på stadens historia präglas av att det finns så mycket information? Hur få fatt på livet som erfarenhet? Behöver vi lära oss att se förbi bilderna?
Måste framtidens 55-åring som ska minnas 2026 behöva göra det genom att hitta en inspelning med bara röster i ett soprum dit AI inte når.
Röster från det förflutna.
Eller kan en viss sorts fotografier särskilja sig? Maria Stepanova vet vilka bilder som får henne att stanna till och få syn på sin egen plats i dem, foton "som inte tigger om att tala med någon, foton som ignorerar mig", skriver hon. På den tiden då man framkallade pappersbilder sållades de ut och förintades först av alla:
Sådana bilder blir till en form av repetitioner inför icke-varat, livet utan oss, tiden då det inte längre är möjligt att gå in i rummet.
Det är ofelbart så att det är andra bilder man tycker är intressanta när man bläddrar i ett tjugo år gammalt album än de man tyckte var viktigast när man satte in dem i albumet. Det som var i bakgrunden träder fram och berättar något. Det man inte tänkte på – då. Den där gamla soffan! Var tog jultallrikarna vägen?
De raderade bildernas arkiv vet kanske mer om vårt förflutna än de sparades?
Historieskrivandet handlar om att sålla, tolka, berätta. Just nu håller det gamla Bångska palatset vid Stureplan att renoveras. Eller egentligen håller det på att rekonstrueras. Till exakt hur det såg ut när det var klart 1883. Sedan dess har det nämligen förändrats, fått en modernistisk butikslokal, en massa neonskyltar. När det nu återskapas – in i minsta detalj för att prata med Sickan i Jönssonligan.
En intressant sak var att originalritningarna inte tycktes stämma med verkligheten. Om man rekonstruerade huset efter dem kunde man bara återskapa arkitektens idé om huset, inte det verkliga huset. Lösningen fanns i fotografier, en för den tiden relativt ny uppfinning. Där såg man hur det verkligen såg ut.
Men är det idén om verkligheten eller bilden av den, som är sanningen? Vad vill vi minnas?
När det kommunistiska Sovjet skulle bygga upp det raserade Warszawa efter kriget var återuppbyggnaden ett ideologiskt projekt. Den gamla stan byggdes upp på ett sätt som det aldrig hade sett ut – inte som det var förr.
Det fanns bra dokumentation över hur det hade sett ut när bomberna föll. Trots det blev ett tjugotal stadslandskapsmålningar av Bernardo Belotto/Canelotto– hovmålare hos polens senaste kung Poniatowski – som blev utgångspunkten för återuppbyggnaden, så som den venetianske konstnären – som tog sig stora konstnärliga friheter – hade sett staden på 1760-1770-talet.
Det var en stad ännu orörd av 1800-talets kapitalism. Det tyckte kommunistpartiet i Moskva om. Det blev, som någon uttryckte det, ett pseudohistoriskt urbant naturreservat.
Nu är just den föreställningen om historien också ett UNESCO världsarv.
Något liknande hände i Dresden från 1980-talet och framåt. Man byggde upp bilden men orkade inte ta tag i erfarenheten av att staden utplånats. Dresdens gamla delar fick ett slags barockskrud igen, – mer som en presentation utåt, en dräkt, framför den sorg som fanns under.
Minnet går hand i hand med glömskan.
Minnet blir något man betraktar på avstånd, inte något som styr ens handlingar. ”Att minnas” är då förskjutet från ansvar och sorg till nostalgi eller yta, konstaterar Stepanova.
Ingen tid som i grunden mår bra återskapar saker efter bilder. Det är oundvikligen arkitektonisk plastikkirurg, som kan dölja många saker. Sorg, ideologi, förvirring. Den levda erfarenheten utplånas eller ersätts med en perfekt bild. Den är fast i det som Maria Stepanova kallar "reproduktionens spegelkorridorer".
Det finns en kamp mellan glömska och överdokumentation. Det finns mer material än människan kan hantera, men också tomrum som aldrig kan fyllas. Stepanovas utforskande av minnet hamnar hela tiden i fragmentet. Minnet är inte komplett. Det har rymmer luckor, felaktigheter, projiceringar.
Filmen från turistbussen fängslar mig för att den skakar och svänger som om den letade efter något viktigt och misslyckas. Minnet försvinner runt hörnet. En kvinna sneglar in i kameran, staden passerar bakom henne.
När en kollega till Stepanova bjuder henne till Saratov och hjälper henne att hitta hennes farfars-farfars fars gamla hem, blir Stepanova stående på husets gård och låter händerna glida över tegelväggarna:
Där stod jag länge och kände på det fuktiga Saratovteglet. Här var allt precis som jag hade tänkt mig, till och med mer än så. Denna gård, som jag aldrig hade sett och som ingen någonsin hade beskrivit för mig, kände jag tveklöst igen som min förfaders gård, allting stämde
En vecka senare ringer kollegan och säger att han är hemskt ledsen, han har tagit fel på adress. "Och det är ungefär vad jag vet om minnet", skriver Stepanova.
Tack för att ni läser, och ta hand om varandra!
