Den orimliga staden

Jag har ett favorituttryck som jag egentligen borde leva efter oftare: den utopiska impulsen. Mycket av det vi känner som självklart idag har en gång varit utopiska idéer. Det snällaste av allt, trädgårdsstaden var en gång en utopi. Det var också åtta timmars arbetsdag. Jag fick anledning att läsa Stockholms stads Generalplan 1945–1952, där ett av kapitlen innehöll rubriken Utopiernas lärdomar, där stod följande: "Den uthållighet, varmed trädgårdsstadsutopien hänger kvar i diskussionen kan tydas så, att den korresponderar med ett verkligt behov."

Ibland sammanfaller utopin med verkligheten. Men om impulsen aldrig följs gör den det aldrig. Att skriva här, utan uppdrag, var en impuls, hur mycket den sammanfaller med verkligheten avgörs kanske av var den landar, man kan i alla händelser följa den genom att prenumerera här eller sprida det vidare till andra.

xxx

Jag lyssnade på Tommie Jönssons underbara dokumentär om Radio 88, en piratradiostation som gjorde staten nervös 1973-74. Bakom stationen stod bland annat språkvirtuosen och trubadurgeniet Kjell Höglund.

När jag lyssnar på deras utrop ut i etern på en plats på FM-bandet som ingen nödvändigtvis ens visste lät, drabbades jag av en stark längtan efter det orimliga.

För staden behöver sina orimliga hål, sina orimliga vrål. I programmet hörs deras utrop igen: "Radio 88 den subversiva radiosändaren!" Radio 88 Pseudokommunikatorn!"

Det blir en katt och råtta lek mellan radiopiraterna på Radio 88 och Televerkets pejlare, polisen och en stor samling amatörradio-entusiaster som pejlar på fritiden. En radiosändare i en attachéväska flyttar runt mellan olika adresser i staden. Den kan inte vara på samma plats för länge, då blir de upptäckta: "Som jagade djur låg vi och tryckte i vår hemliga kloak", viskar Kjell Höglund från den hemmabyggda sändaren.

De spelar in programmen på kassett i förväg och ställer sedan sändaren någonstans och sätter en timer som sätter i gång kassetten och sändningen. Då behöver de inte själva vara på plats om Televerket och polisen skulle storma in.

Staden är en flyktplan, är vägar ut, upp, förbi. På vindar, i villor, på tak, i sandlådor, källare och – om än i fiktiv form – kloaker.

De får en lista med telefonnumret till alla stadens telefonkiosker från en vän på insidan, "Pejlar-Bengt". I radiosändningarna säger de numret till en av kioskerna och ber lyssnarna ringa. Sedan ställer de sig vid den och väntar.

Telefonkiosken börjar ringa. Det finns fler där ute.

De håller sig rörliga, osynliga, men de öppnar också upp stadens insida, dess infrastruktur. De bryter sig in och bänder upp den. Folk ringer och de svarar, nya kontakter skapas. Några anarkister hör av sig och börjar sända med dem och tar sedan över sändningarna när de slutar.

När de ska förklara varför de gjorde det och varför de inte åkte fast är svaret att de inte hade en plan, att de var för oorganiserade och därför helt oförutsägbara: "Vårt impulsiva och fräcka, för att inte säga ologiska sätt att planera verksamheten tycktes förvirra polisen".

Kanske är det våren? Men jag börjar tänka, hur tar man sig ut ur stadens förutbestämdhet? Ut ur algoritmerna, så att säga.

Hur blir man en pirat utan att bli en brottsling. Vilka frekvenser ska man sända på? Vilka telefonkiosker ska man ställa sig vid där man inte vet vem som ringer?

En tanke slår mig, kanske ska man börja med att inte göra någonting. Och se vad som händer då. Finns det en off-grid aktion i staden idag är det kanske att bli dagdrivaren.

1833 instiftades de så kallade lösdriverilagarna i Sverige eftersom ständerna ansåg att "lösdriveri, sysslolöshet och lättja märkbart ökat". Senare blev det enligt 1885 års lag ett brott med "underlåtenhet att ärligen försörja sig", en person som väljer att inte arbete, som olagligförklarade människor som sysslolösa "stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle och utan att söka arbete".

Lagen fanns kvar till 1965 när den ersattes med en lag om "samhällsfarlig asocialitet", vilken sällan kom att tillämpas och avskaffades 1981. Men ändå uttrycket "samhällsfarlig asocialitet”. Det har något. Det hade kunnat vara ett utrop från Radio 88: Din samhällsfarliga asocialitet i etern!

Kan man sända på den frekvensen? Vilket nummer är det till den telefonkiosken?

I Harry Martinssons luffarroman Vägen till Klockrike träffar huvudpersonen Bolle luffaren och globetrottern Sandemar. Sandemar har varit i Brasilien och i Sheffield. Han lever efter devisen att "vi ingenting vet och är hertigar över ovissheten".

Sandemar som bär på "sin andes oro" grundar en luffarsekt, han kallar den Lättjans bröder:

Denna egendomliga sekt med sin idévärld förlagd i gränsområdena mellan anarkism, cynisk religiös kvietism samt teater, fick anhängare bland luffare vid tegelbruken och växte sig tack vare ett femtiotal föredrag som Sandemar hållit, så stor att den redan efter ett par år kunde uppvisa ett tjugotal anhängare.

Sekten hade inget särskilt program. Men med pengarna som medlemmarna lyckades tigga ihop tryckte man en traktat, författad av Sandemar, som fick titeln ”Tröst för de håglösa”, en titel som för övrigt hade kunnat vara en Kjell Höglund låt:

Den spreds i obygderna till ensamt boende människor som av en eller annan anledning, och särskilt sin improduktivitet, hade börjat tvivla på sitt existensberättigande.

De ensamma telefonkioskernas samfund. De bortglömda bakgatornas, kloakernas och vindsförrådens samfund. Den orimliga stadens samfund.

I boken Ground Control skriver Anne Minton om hur man i Storbritannien inför ombyggnaden av gamla stadskärnor, så kallad "regeneration", talade om "planerad kreativitet". Det för att undvika det oplanerade, ha kontroll.

2007 gjorde den brittiska forskningsstiftelsen Roundtree Foundation en observationsstudie på offentliga platser i Storbritannien. 46 observatörer gick runt på torg och gator och deras slutsats var att en av de viktigaste funktionerna hos offentliga platser var att "tillåta människor att inte göra någonting".

En funktion hos torg och andra offentliga platser som evenemangs och nyttighetskultur i många fall har velat programmera bort med uteserveringar, sommargågator och evenemang.

Jag tänker om staden istället kan vara som skogen, som skogen som Harry Martinsson – han får bli vår ciceron här idag det är en bra ciceron – skriver om:

Skogarna hade ett sätt att gömma sig själv bakom sig själv från träd till träd, från ås till ås och aldrig upphöra att ge löften om något fördolt. En svår och ohjälplig sugning var förknippad med skogarna.

Det som lockar, lockropen från sammanhangen man inte visste fanns, frekvenserna man ännu inte hittat. De finns där ute i staden, annars får man starta dem själv, packa sin väska med en sändare. Utopiska impulser. Det görs förmodligen i detta nu, någonstans, vi behöver bara lyssna. Inte på de som bygger staden, utan på de som arbetar på att borra hålen genom den, hitta luckorna i det förutbestämda.

Löften om det fördolda.

Radio 88 sa farväl med en T-shirt som de sålde för att betala böterna de fick när de till slut åkte fast: "För folkets talan mot bättre vetande. Sanningen lyfter bäst i motvind".

Vi hörs vid lösdrivarkiosken, ta hand om varandra!