Det långsamma våldet

Det blev ett herrans liv när planerna för Nobelcenter presenterades. Huset ska ligga vid Slussen i Stockholm och många var arga för att det var fyrkantigt, klumpigt eller såg tråkigt ut.

Jag såg ett hus som som så många hus i Stockholm från de senaste tjugo åren inte förstår sin plats, sitt landskap. För lite berg och vatten i min smak. Tänker att det borde varit mer någon sorts Fallingwater känsla, ni vet Frank Lloyd Wrights följsamma hus. Det skulle kunna landa försiktigare, inte så tungt. Det skulle kunna bli en länk mellan det mörka berget bakom och det stora vattnet framför.

Men alla som tycker att nya hus ska kläs i sådant som kommer från en igenkännbar äldre historia kan ändå vara lugna. Enligt bygglovsansökan ska allt tegel som klär huset muras i så kallat götiskt förband, en medeltida teknik som användes när man ville ha robusta murar i kyrkor, kloster och borgar.

Det försvann under renässansen men på 1800‑talet, med en historiserande arkitektur, kom detta medeltida hantverk tillbaka, då som en estetisk och ideologisk signal för att ge den där eftersträvade medeltida känslan, nygotik. Medeltidsveckan i Stockholm! Och götiskt! Göticismen, nordiska hjältar och odalbönder! Så lugn Sverigevänner och andra populister, götiskt är tillbaka!

Den här posten kommer varje fredag, skriv upp dig här, eller skicka det vidare till fler!

xxx

Den kanadensiske poeten och musikern Mustafa gör fantastisk mjuk och samtidigt arg musik. Jag upptäckte honom för några år sedan genom låten Stay alive. Låten är en skildring från grannskapet Regent park i Toronto. Mustafa, född 1996, växte upp i Regent Park.

Regents park var klassisk public housing – offentligt finansierade bostäder –som började byggas i slutet av 1940-talet. En stadsdel som under 1900-talet fick sämre och sämre rykte, botten nåddes vid en skjutning som 2005 dödade en oskyldig femtonårig pojke. Området har sedan dess genomgått en förvandling. En revitalisering, som det ofta kallas när ett område ska byggas om för att det uppfattas som otryggt.

I Stay Alive kan man höra att Mustafa, som var nio 2005, ser den planerade förvandlingen som en förolämpning. Han sjunger Stay Alive till en vän. Han sjunger om hur gatuskyltarna inte längre handlar om dem – de får bygga sitt eget kungarike av vänskap om vännen bara håller sig vid liv.

I videon till låten ser man han och hans vänner vandra mellan de gamla husen, där de växte upp och nybyggena i Regent park.

Stay Alive är, på samma sätt som Anna Lena Löfgrens Lyckliga gatan en gång, en sorgesång om en förändring, där de som en gång var hemma på plats inte är det längre. Här finns en känsla hos de som bor och kallar en plats hem av osäkerhet, väntan, stress, en oro för att bli undanträngd.

Det här har kallats gentrifiering, ett svårfångat begrepp som kan betyda mycket, men jag stötte på ett annat uttryck som på något mer akut sätt förklarade vad det var och hur det känns – och låter i låten: Slow violence, långsamt våld.

Forskaren Rob Nixon som myntade begreppet har satt det i kontrast till det våld – krig, upplopp – som är hastigt uppblossande. Det långsamma våldet är, som han beskriver det, "ett våld som uppträder gradvis och utom synhåll – ett våld som är utspritt över tid och rum, ett utdraget, förtärande våld som typiskt sett inte ens uppfattas som våld."

Det kan bestå av bostadspolitik, med utträngningar, vräkningar, hemlöshet. Men också ordningslagar, trygghets eller visitationszoner, kameraövervakning, regler för vem som får vistas var, på torg, i köpcentrum och parker. Det kan också vara miljöförstöring som drabbar vissa, ofta fattiga, mer än andra.

Man kan, och vissa forskare har gjort det, betrakta det som händer i en stad när den utsätts för en planering och ett samhällsbygge som dras isär det med politiska beslut – kring bostäder, planerad gentrifiering, migration, övervakning, straff – som ett trauma för många som drabbas av det. En långsam erosion av tryggheten.

Att inte höra hemma, på den plats, eller i det land, som man kallar hem.

"To police and to urbanize is the same thing", skrev Michel Foucault. Kontroll och ordningskapande är sammanflätat med städer. Det ingår på något sätt i överenskommelsen om det offentliga rummet att det också behöver övervakas. Frågan blir då hur – och varför.

Jag minns vissa platser och gator i Kairo som våldsamma. Inte i den meningen att det pågick våld, men att det var förberett för det. Den polisiära närvaron, männen med vapen, förmaningen från vår guide: "Ta inte fram kameran". Att hålla sig osynlig för en brutal makt.

Ibland ligger våldet närmre ytan än annars, som i Kairo. Och det skapar en oerhörd stress – en ständig oro. Detsamma gäller också för många människor just nu i de städer där den amerikanska migrationspolisen, ICE, driver fram över gatorna i jakt på "misstänkta".

I USA finns de uppblossande konfrontationerna, de som lett till dödsskjutningarna, men här finns också bakom dem en pågående omformulering av vad staden – och nationen – är och kan vara för olika människors livsmöjligheter, det långsamma våldet. Det blir tydligt i USA att det också blir en konflikt mellan just städernas och nationens idé om vad man vill vara för sorts platser.

Och i bakgrunden ligger hela tiden samhällets övergripande bild av vår gemensamma framtid. Långsamt våld är ett politiskt och ekonomiskt våld. Det drabbar fattiga, rasifierade, urfolk och andra marginaliserade grupper hårdast, och det förstärker ojämlikhet, konflikter och social upplösning över tid.

Debatten om hur städer förändras förs inte sällan mellan de som kräver hårdare tag mot brottslighet och de som vill se sociala investeringar i förebyggande syfte, det är en polarisering som har gamla rötter, men en av de tydligaste är en felläsning av en sociologisk studie från 1982.

Då publicerade sociologen George Kelling och statsvetaren James Q. Wilson sin broken windows-teori i tidningen The Atlantic. Enligt tolkningen av Wilson och Kelling uppfattar brottslingar trasiga fönster och andra former av störningar i grannskapet som signaler på svag social kontroll och som bevis på att brott som begås där troligen inte kommer att kontrolleras, vilket enligt tesen ökar brottsligheten.

Det här är en av de mest citerade vetenskapliga artiklarna någonsin och den kom att användas som en manual för hur man kunde vända utvecklingen i områden med hög brottslighet genom att stoppa de små brotten, den så kallade nolltoleransen. Resultatet blev att man stoppade och grep fler vilket ledde till godtycklig behandling och nyckfulla arresteringar av vissa grupper.

Det tycks som om den här idén fortfarande lever starkt i hur samhällen fortfarande möter utmaningar med snabba lösningar.

Men om man läser vad Kelling och Wilson verkligen skriver kan man dra en helt annan slutsats om vilka åtgärder som kan förändra en plats, eller man kan i alla fall dra slutsatsen att det behövs flera spår i en sådan förändring. I texten om de trasiga fönstren kan man läsa vad som händer när en stadsdel börjar få problem: 

”En bit egendom överges, ogräs växer, ett fönster krossas”.

Här står det mycket riktigt att ett fönster krossas, men om man backar i meningen, ser man att den börjar med att ett hus eller en tomt överges. Broken windows-teorin skulle – om man läser hela meningen – kunna formuleras som en investera-i-den-tomma-tomten-teori. Att bygga en social infrastruktur i stället för att bara jaga de som slog sönder fönstret.

En sorts infrastruktur som kan förändra framtiden. Fördelen med att skapa nya platser i jämförelse med att söka upp individer är att det är mer hållbart över tid.

Det som kallats slow opposition, långsamt motstånd. Med långsamma förhandlingar, sega relationsbyggen, gemensamt ägande som sträcker sig över generationer. Tålamod, tidskrävande.

Det byggda som står kvar. Det kan vara en öppen glasdörr på torget, handtag som nöts, en sträv gardin som bleks, läderfåtöljer som blir nedsuttna, bokhyllor och lampor av gulnat trä och det återkommande ljudet av stegen från någon som närmar sig för att fråga om det är något man letar efter.

En långsam investering. Mustafa formulerar förlusten, men behåller rätten att berätta sin historia:

"And if they take it all away
Our freedom and our hearts and that glow in your face
I'll remind you who you were before it changed
(I'll remind you who you were)"

Ta hand om varandra, så hörs vi!