Det radikala 1980-talet

Höstmånad, kallare morgnar i Östra Svealand, och bokhösten är här. Jag fick den svåra äran att recensera Kjell Westös nya roman Coda för Expressen. Som alltid när man skriver för dagstidningar så är formatet begränsat. Ni kan läsa texten här, men jag lägger några citat och tankegångar här, som inte fick plats, se det som en fördjupning, en teaser, eller en kortversion.

Jag skriver i recensionen om likheten mellan Stockholm och Helsingfors, en likhet som många som bor i Stockholm inte vill kännas vid, en likhet som handlar om skymningsljus och stora avstånd. Och om hur Westö har skrivit fram den där avlägsenhetens stad i sina romaner. Där är ofta ett svagt ljus, gärna på väg mot kväll eller så är det dimma.

I Westös Hägring 38 vilar en overklig stämning över staden: ”Livet en dröm, en konturlös hägring” och grådiset har ”en rökig nästan vänlig kvalitet”. I hans Drakarna över Helsingfors märks en känsla av ensamt lugn ”en dimmig och bortglömd dag medan livet och människorna och brådskan larmar utanför.”

I samma bok går Rikus pappa Henrik genom staden i sommarnatten och skymningshimlen råkar ”vara just så djup och turkos som himlen ingenstans är utom i Helsingfors dagarna efter midsommar”. Och nere på gatan startar en bil, en duvgrå Peugeot 204, och kör i väg mot Ulfsbyvägen. Det är ingen slump att bilen är duvgrå.

I Coda skriver berättaren, ”sitter jag med det sena tjugotalets vintermörker utanför mitt fönster och en kall hand kramar mitt hjärta medan jag minns”.

Nu till något helt annat, jag gick på utställning på ArkDes och slogs återigen – som så många gånger av det förbisedda 1980-talets radikalitet.

xxx

1980 skulle femtioårsjubileet av Stockholmsutställningen 1930 uppmärksammas med en ny utställning i Kungsträdgården i Stockholm. Inte som någonting som vände sig bakåt, utan som någonting, som precis som sin föregångare, försökte peka framåt. Utställningen fick namnet Boplats 80.

I Kungsträdgården samlades en spretig samling utställare under Ralph Erskines galleri- och kupolbyggnader i limträ och plastduk. Expressens bostadsreporter Olle Bengtzon kommenterade: ”Det har blivit en smått förvirrande show med både durkdrivna proffs och välmenande amatörer, lekfullt artisteri och tung kvasifilosofi”, men han lyfte fram ”kvinnogruppens sugande sensuella husentré”.

Denna entré, som fick det där märkligt chauvinistiska tillmälet av Bengtzon, finns att se på ArkDes i Stockholm till den 20 september. Här han man byggt upp Kvinnors byggforums svar på flerfamiljshusets problem. Träverandan med sina slingrande växter, sin turkosblå vägg och texten: ”Vi kvinnor vill vara med och bestämma om vår vardag”.

När utställningen Boplats 80 planerades blev det för flera arkitekter tydligt att planeringen drevs av män och att kvinnors perspektiv saknades. Organisationen Kvinnors byggforum – som bildats ett år tidigare – skapade denna fullskalelägenhet och arkitektgruppen Bo i gemenskap en modell över ett flerbostadshus i Traneberg ombyggt till kollektivhus.

Att båda dessa nu finns att se i ArkDes fasta utställning är ett välförtjänt erkännande av de rörelser som växte fram inom arkitekturen i Sverige i slutet av 1970-talet.

Tiden mellan 1975 fram till finanskraschen i början av 1990-talet är en idérik och delvis sökande tid. Den är präglad av en arkitekturens post-proggrörelse, som länge varit undanskymd och som efter 1985 nästan helt skulle försvinna ur sikte i först den stora tillväxten och sedan i krisen på 1990-talet.

Det finns många spännande experiment i svenskt stadsbyggande och arkitektur under de här åren. I Stockholm till exempel byggde allmännyttan 15 kollektivhus. Samma sak i Linköping och Göteborg. I just Linköping drevs det närmast utopiska byggandet av Lambohov, med olika stora gemensamhetslokaler strösslade över stadsdelen, från lador till hemvister som de kallades. Här fanns hus med solfångare och integrering av socialt boende i kvarteren, ett stadsbyggande där socialtjänsten närmast var drivande – på gott och ont kan man säga. Men föreställningen om ett nytt sätt att bo, planera och tänka kring staden var väldigt närvarande.

​Viljan att göra något annat sprang ur ett motstånd mot decennierna som föregått 1980-talet. Först de stora utbyggnaderna under välfärdsstatens byggande, som man uppfattade hade skapat ensamhet inte minst för kvinnor och sedan vändningen under 1970-talet när småhuset blev den dominerande och ekonomiskt gynnade boendeformen – det som blev början på den segregering som vi fortfarande lever med.

Ensamhet och segregation – inget nytt över solfångarna.

Det var i det här klimatet som Boplats 80 kom till.

När ArkDes nu låtit bygga upp en replika av Kvinnors Byggforums lägenhet på utställningen är det framför allt det uppfordrande tilltalet som slår en. Den långa raden med kvinnor som blickar mot besökaren, alla med förnamn skrivna intill sig, flankeras av gruppens manifest från 1982 med den drastiska formuleringen ”Det gäller våra liv!”.

För det här är inte någon velourmysig argumentation utan ett angrepp på de konkreta brister som arkitekturen skrivit in i våra bostäder: från entrén, via hallen och in i badrummet och köket. Argumentationen talar om de olikheter som finns i boendet, och hur få av de som bor i lägenheterna som egentligen är del av konventionella kärnfamiljer. Det är ett frihetsprojekt. Man kan betrakta det som tidiga steg mot en större individualisering av bostaden – och av samhället.

Här finns en kritik mot välfärdsstatens byggande, men till skillnad från den kritik mot framför allt miljonprogrammet som funnits tidigare, som formulerades som en idémässig uppgörelse mot statens planering, är det här en mer estetisk och också en mer konstruktiv kritik.

För ArkDes är det här en till stora delar tidigare outforskad tid, som nu blir belyst. Men som många av de objekt som visas på muséet – om jag får kalla det så – saknas en förankring i det omgivande samhället. De blir lösryckta artefakter, intressanta och viktiga, men placerar på ett olyckligt vis arkitekturen inom glas och ram.

Tiden mellan 1975 och 1985 förtjänar fortsatt fördjupning, inte bara som en arkitekturens egen organisering av livet, utan som en del i ett brott med efterkrigstidens stora politiska projekt. Och faktiskt också, lite paradoxalt kan man tycka, de första stegen mot den rörelse av mer valfrihet som kom att prägla tiden efter 1990-tals krisen.

I sin bok Architecture and retrenchment beskriver Helena Mattsson att det ”som gjorde den arkitekturkritik som riktades mot regleringar och byggregler i början av 1980‑talet till en explosiv samhällskraft var att den blev en del i omstruktureringen av den svenska välfärdsstaten och stärkte den politiska diskussionen om ’valfrihet’, individualitet och variationer.” (min översättning)

Det är mitt i det där skiftet mellan välfärdsstatens centralisering och framtidens individualisering som det pastellfärgade uppropet från Kvinnors byggforum står.

Och som ni hör, arkiven är fulla av tankar värda att tänka!

Tack för att ni läser, ta hand om varandra!