Dörren till en ideal stad

Hej, välkommen till min post. Oftast handlar den om städer, stadskultur och gärna kopplat till politik, vardagsliv och med en dragning åt en önskan om ett bättre samhälle. Prenumerera gärna, då kommer den i din brevlåda. Om du redan prenumererar, dela gärna vidare till någon som du tänker behöver ett mejl till. Jag som skriver det här heter Dan Hallemar, om du vill komma i kontakt med mig av någon anledning – beröm, frågor eller jobb helst annars kan du, ja, låta bli – så finns kontaktuppgifter och lite om vad jag gör här.

xxx

En del städer lämnar en inte riktigt efter att man har varit där. När man inte kan återvända får man gå omkring i dem i huvudet.

Så vad säger ni, ska vi ta en tur till Neapel?

Kanske kan vi också lära oss något på vägen. Om hur dörrar kan öppnas och därinnanför kan en hel utopi ligga och vänta, kanske obeständig, men ändå med en doft av bröd och ljudet från körsång och många språk.

Den neapolitanska stadskulturen är en gatans kultur. Den är en av Europas tätaste städer. Ofta ser du inte längre än 3 meter framför på Neapels gator i de spanska kvarteren i den gamla staden. Och allt koncentreras till gatan.

Don DeLillo har formulerat den här överväldigande känslan som att ibland ”översvämmar gatorna mig, det blir för mycket att ta in, och jag måste sluta tänka och fortsätta gå”.

Allt är i rörelse och kvarteren hålls ihop i hörnen av madonnorna i skåpen, som Walter Benjamin och Anja Lacis skriver i sin text ”Neapel” från 1925.

Men den här gatans och kvarterens kultur – rörlighetens kultur – är också stillastående. Det är en familjernas kultur, en familjekultur kopplad till camorrans familjer. Man bor kvar där man föds. Det är oerhört svårt att röra sig mellan sociala och geografiska platser.

De enda som lämnar sitt kvarter är de som blir konstnärer eller politiker, berättade arkitekten Roberta Nicchia för oss när vi gjorde avsnittet av Staden om Neapel.

Det är en stad som inte tycks upptagen med att dölja något. Kanske för att det inte går, för att gränsen mellan det privata och offentliga är upplöst. Den lägger ett förstoringsglas över samhället där allt blir synligt. Alla relationer, transaktioner och rörelser ligger framför en som på en marknad, som kött, fisk och bröd.

I sin text ”Neapel” kallade Walter Benjamin och Anja Lacis Neapel för ”en porös stad”, på grund av dess märkliga blandningen av privat och det offentligt:

”Byggnad och handling rör sig mot och in igenom varandra, på gårdarna, arkaderna och i trapporna mellan husen. De rymmer möjligheten att bli det nyas teater, hittills osedda konstellationer. Där det definitivas stämpel kan undvikas”.

I en recension i London Review of Books av Elena Ferrantes bok ”The story of the lost child” skriver Joanna Biggs att alla Ferrantes kvinnor och män kämpar mot gamla former. Men inom detta givna finns en ständig rörelse, som kan forma något möjligt nytt.

Det är den Napolitanska paradoxen: Inom de slutna kvarteren finns rörelser som är friare än i många andra städer, där dörrar står halvöppna eller där nycklar till låsta övergivna kyrkor delas mellan de boende i kvarteret, där gränserna mellan det som är privat och det som är offentligt år upplöst: En stadens allmänning.

Vem som formulerar användandet av– vem som har makten över – denna allmänning, camorran, medborgarna eller offentligheten blir därför helt centralt.

De upplösta gränserna mellan det privata och det offentliga kan ta olika vägar.  Den kan innebära – vilket varit det vanliga – att det offentliga kapitulerar för det privata, för familjerna, för maffian. Ett komplementsamhälle skapas, där alla är eller har varit i kontakt med camorran, maffian, på något sätt.

Där alla vet att mannen som organiserar parkeringarna inne i staden är anställd av camorran, men ingen kan göra något åt det. Vardagen vilar på dem. Men den tycks också kunna innebära att medborgarna tar sig igenom tidigare stängda dörrar och återuppfinner en ny kultur.

Dörrarna mellan kyrkorna och klostren och gatan – mellan fängelset och gatan – går att öppna. Kvarteren öppnar sig inifrån, vägen ut ur det förutbestämda går genom de dörrarna. Tror ni mig inte, hör då på den här historien.

I stadsdelen Montesanto, på Salita Pontecorvo, ligger ett helt kvarter med byggnader som en gång var ett kloster med tillhörande kyrka, men som under 1800-talet blev ett ungdomsfängelse. Innan de intagna på 1970-talet flyttades till ön Nisida i Neapelbukten och kvarteret tömdes och stod övergivet.

Till natten till den 29 november 2015 när en grupp ungdomar ställde en fem meter lång stege mot väggen och klättrade in genom ett fönster. De hade fått idén från en gammal folksång om de instängda barnen i fängelset i kvarteren. Ett samtal hade börjat.

Handlar inte den här sången, tänkte de, om barnen som satt i fängelset här i våra kvarter, handlar den inte om det där stora huset som står övergivet. Och ska vi inte befria barnen?

De tog sig in och hängde upp en banderoll på fasaden med texten ”scugnizzi liberato”, de befriade scugnizzi – ”galna gatubarnen”. En blinkning till kvarterets gamla roll som ungdomsfängelse, men också en inbjudan till nutidens ”scugnizzo” på gatorna i Neapel genom att öppna kvarterets port, nummer 44, mot gatan igen. De här gatubarnen är inte hemlösa barn, utan barn som rör sig på gatorna i staden, många av dem har historiskt hamnat i fängelser som det i kvarteret eller senare på Nisida.

Bara några dagar efter att de öppnat porten började folk komma dit. Många kom för att besöka sina gamla celler där de suttit i fängelse. En sluten plats, som de kände till, som på sätt och vis hela tiden varit deras plats, en viktig del av deras minnen. Nu fick platsen åter en social betydelse.

Vi klev runt i detta jättelika komplex av klostergården, plundrade kyrkorum, tömda fängelseceller utan fönster, lektionssalar, kök, matsalar, sjukvårdsavdelningar, bostäder för de arbetande och terrasser med utsikt över Neapelbukten. Inne i den avsakraliserades kyrkan hängde fortfarande ett kors men under ett lager av damm var annars allting av värde borta, stulet, under de femton år som platsen varit övergiven.

Efter skolan får barnen nu komma hit och vara med i olika aktiviteter, körsång, teater eller orkesterspel. De nyanlända flyktingar som finns i staden kan komma hit och lära sig italienska, mot att de hjälper till med hantverkskunnande för att reparera huset eller i sin tur lär ut arabiska till de som vill lära sig det.

De har köpt in en ugn för att baka pizza eller bröd, en kollektiv ugn.

Ockupationen går långsamt, bit för bit. Kulturskapandet är en viktig del. Inbjudna konstnärer har tecknat muralmålningar på flera platser i byggnaderna.

En figur med vingar, huvudet i profil med vad som liknar en saxofon vid läpparna, binder ihop de tre våningarna, och den trasiga gula putsen, på den stora gården. En muskulös manlig ängel med böjt huvud släpar en fågelfjäder längs marken på en fuktskadad vägg.

De två unga männen, båda födda i skarven mellan 1980- och 90-tal som visar oss runt i det öppnade kvarteret berättar att människor var starkt berörda över att återigen kunna gå in i det här stadsrummet. De säger också att i en så tät stad, där gatorna är allt och det är ont om torg och parker, kan ett kvarter som öppnar sina gårdar och rum bli ännu viktigare. De säger att de vill skapa en plats, de kallar det en ideal stad, där man kan utbyta tjänster, som ett torg i en stadsdel som saknar det.

Det tycks helt rimligt då att ockupera ett hus.

I boken Ockuperat! Svenska husockupationer 1968-2018 försökte redaktörerna Mathias Wåg och Dominika V. Polanska att förstå varför man har ockuperat hus i Sverige.

Det som skiljer husockupationer från andra sociala rörelser är kopplingen mellan den sociala rörelsen och husen. Det tänkta, den politiska formuleringen – viljan, ilskan, frustrationen – öppnar faktiska stängda dörrar i hus som ofta är övergivna.

I detta finns ett meningsskapande för ockupanterna och en tydlighet i relation till omvärlden men samtidigt också en upptäckt av staden, inte sällan en återupptäckt av något förbisett, en sorts utgrävning av det byggda kulturarvets glipor och rum. Ockupanterna pekar på både akuta frågor – orättvisor, önskan om att leva annorlunda, bostadsbrist – och frilägger en plats där de får bli synliga. 

Ekonomhistorikern Ann Ighe, som var en del i den så kallade Husnalle-rörelsen som ockuperade hus i Haga i Göteborg på 1980-talet skriver i ”Ockuperat!" om sin blick för en annan stad: ”Vi var nog helt enkelt bra på att fylla upp tomma platser och glipor”.

Hon kallar det för en märkligt meningsfull sysselsättning, detta att planera för en osäker framtid, att investera mängder av arbete i en plats man inte har en chans att behålla, ett hus man kommer bli avhyst ifrån. 

Men just det säger något om staden, arbetet och om bostaden och meningen med ett hem. ”Värdet av friheten”, skriver Ighe, ”det meningsfulla i att planera för det omöjliga, att varje dag göra det omöjliga”. Det utopiska är inte en idé, inte en plan uppifrån, utan blir en vardagsrörelse, något man gör.

Ställa en fem meter lång stege mot en vägg till ett tomt hus och klättra upp och in genom ett fönster till en ideal stad. En utopi, eller en fantasi. Men med färskt bröd, konst och körsång.