En öppen natur

Man kan se staden som en serie gester som griper in i varandra, små och stora, här finns anonyma och sådana som vill vara allt, skina och överrumpla, vrida upp volymen. De har alla sina avsikter från olika tider.

Som Stockholms stadshus, som Ragnar Östberg ritade. Först föreställde han sig en överdekorerad julgran, men till slut blev den en stram tall på en klippa med ett inre som exploderar i symboler, färg och form. Den dånar av självförtroende och ser sig som självklar. En symbol från dag ett. Den är som den där barnsliga adressen som man som barn brukade skriva på brev: Stockholm, Sverige, Världen, Universum.

Vi häpnar inför de stora byggnadsverken. De är så tydliga. Stora städer vill ha dem, små vill följa de stora i spåren. Drivkrafterna bakom dem är en del av stadens politik. Men tiden kommer att kapa förtöjningarna till det som en gång skapade dem. Byggnaderna behöver ha något i sig själva som lever längre.

Avsändaren kan vara uppenbar eller mer diffus. Vem är det egentligen som vill ha den där skrapan vid motorvägen och varför? Vem bestämde att sjukhusen skulle placeras på höjden, i Stockholm, i Lund, i Värnamo – synliga på mils avstånd? Som välfärdssamhällets fyrbåkar. De blir samtidens signaler till resten av staden. Och till dess medborgare och till historien. Om vad som är viktigt, om vad staden strävar efter.

Vi har alla våra favoriter, som får det att värmas i bröstet. 

Själv älskar jag topparna. Man tänker inte längre på dem som storslagna gester i förortslandskapet, men när Högdalstoppen, Hökarängstoppen, Fagersjötoppen och Hammarbybacken byggdes i Stockholms södra stadsdelar var det just vad de var. De byggdes av 1960-talets schaktmassor. Massor som blev över efter tunnelbanebyggandet, från byggandet av de nya förorterna, från rivningarna i Stockholms city. De formades av konstnärer under överinseende av stadsträdgårdsmästaren Holger Blom till monumentala landmärken.

De är märkliga drömmar om att modellera världen med egna händer, att bygga natur, ja nästan ett monument över naturen. Men inte bara det: det går att bestiga dem med hela kroppen. Och sedan se världen. Arkitektur som ett nytt perspektiv.

Det är som när Joakim Thåström skriver ett brev till en vän på 10:e våningen i Rågsved: ”vad ser du längst där uppe från tornet, ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev?”.

När jag gifte mig för på dagen nästan 15 år sedan var det närmast självklart att vi skulle göra det på en av de där topparna; perspektiv, drömmar, se världen.

Och det är något särskilt med de stora gesterna när de bjuder in en. Topparna är gestaltad frihet. En generös stad.

Den kan formas i enskilda verk, i toppar och i hus, men kanske formas den framför allt i planeringen av hela staden, där idéer om framtiden verkligen blir synliga.

Som det stora Järvafältet i norra Stockholm, som är något av det finaste som Stockholms efterkrigsplanering skapade. Stenåldersmarkerna, ängarna, tallskogarna, torpen och historien, allt sparades mellan de två blå tunnelbanelinjerna norrut.

Om man skulle hitta ett ord för vad den tidens planering förstod, och som ofta tycks frånvarande idag när städer planeras, är det ömsesidighet. För att bygga staden, den stora nya staden för de många, stadskulturen, behöver man förstå dess beroende av naturen, och kulturen i naturen.

Så man la dem sida vid sida. En vidöppen natur – om än långt ifrån ett fält – intill en tät stad. Genom decennierna har denna natur fortsatt att kultiveras av medborgare och samhälle.

När naturen brinner eller svämmar över våra städer är det för att vi betraktat den som en resurs, som något som ska ge till staden, inte som något som vi är ömsesidigt beroende av.

Så visar sig klimatförändringarna för oss – konkret. Men här finns också en annan insikt att göra, insikten att våra städer och byar hör samman med sina landskap. Att städerna och vi inte kommer undan landskapet.  Under varje stad, invid varje hus, längs varje väg ligger ett landskap. Det är det vi vilar i, förlitar oss på.

Vi får syn på landskapet ibland från vindrutorna, från fönstersmygarna och i slutet av gatorna. Men oftast förblir det dolt, genombrutet av gator, försänkt under kvarter och indelat av staket. 

Städer byggs framför landskapen, glömmer dem, gömmer dem. Tills de flyter fram och visar sig, som andar ur gatornas flaskhalsar.

I förordet till Barry Lopez magnifika skildring av arktiska landskap, ”Arctic Dreams”, skriver Robert Macfarlane om en av lärdomarna som finns att hämta i Lopez skildring av landskap:

”Även om skildringen av landskap ofta börjar i det estetiska så rör det sig alltid mot det etiska”. 

De där topparna är estetik, men pekar mot en etik, liksom Järvafältet. Minns att också Stadshuset i Stockholm ville förstå sin natur.

Ett av arkitekten Ragnar Östbergs genidrag var att flytta huset närmare vattnet. Han motiverade det med stockholmarens naturlängtan: "Stockholmaren har alltid, då inte vintern längre band vågorna, längtat ut till skären och till fjärdarna för att där, med vattnet, njuta frigörelsen från stadens trängsel." Den svenska rännstensungen som längtar till en klippa eller en granskog.

Att visa en omsorgsfull uppmärksamhet för ett landskap, att se det, är att skaffa sig en närhet, en intimitet som kräver något av en. Det kräver att vi förstår vårt beroende, men också underkastar oss platsens geologi, flöden, natur.

Som Lopez skriver: ”Om vi är uppmärksamma gentemot något är det mindre troligt att vi agerar själviskt inför det”.

Tack för att ni läser, ta hand om varandra!