En plats som Grønland

Det här är någon sorts post från mig, Dan Hallemar. Om du inte prenumererar kan du göra det här. Om du prenumererar får du gärna skicka vidare till andra som kanske skulle uppskatta några fler mejl i mejlkorgen.

xxx

Stadsdelen Grønland i Oslo ligger helt intill centralstationen i Oslo, men på fel sida – så att säga – om allt. Baksidan av stationen, och baksidan av fjorden. Mellan det historiskt rika väst och industrierna och arbetarnas öst.

Jag fick återvända till Oslo i veckan. Det var tio år sedan. Vi gjorde ett avsnitt av Staden från Oslo då, 2015.

Nu när jag kom tillbaka för att göra en livepodd med Magnus Stokke från Arkitektpodden var det för att prata om jus Grønland.

Det gjorde att jag fick återvända till vad vi såg i Grønland för tio år sedan

Och det öppnade också upp en känsla som jag inte kunnat sätta fingret på då, som i brist på andra ord skulle kunna kallas saknad.

I Stockholm talade man under hela min uppväxt på 1970- och 80-talet om något mystiskt som jag aldrig sett, de kallade det för ”gamla Klara”. Det var den omoderna staden, den slitna men älskvärda och levande på något försvunnet sätt. Men nu var det borta.

Grønland är Oslos Klara och är inte borta. Grønland har alltid varit det som urbansociologerna brukar kalla en transit-zone, en plats där man hamnar när man precis har kommit till en stad.

En av de finaste formuleringarna om städer finns i början av Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz”. Den ängslige och nyligen utsläppte fången Franz Biberkopf kommer till Berlin. Det är 1928 och 637 000 människor är arbetslösa: ”Berlin är stort, det finns plats för en till”. Hans berättelse kan börja.

Det var platser som Klara och Grønland som hade plats.

Så tillbaka i Grønland så var det som att besöka en plats som bara fanns i minnet och berättelserna. Och det är inget fel på minnen och berättelser men en plats som får finnas kvar, som i Oslo, medan staden runtomkring exploderar av nya stora projekt, är något särskilt.

Jag växte upp i det ultramoderna, mellan sextiotalets mexitegelhus och bankerna och gågatorna, och galleriorna.

Jag har tänkt en del på oss som föddes i glappet mellan det gamla och det nya. Om man som jag växte upp i en liten by utanför en medelstor stad, och varannan vecka in en kranskommun utanför Stockholm, fanns fortfarande spår av ett gammalt svenskt 1900-tal kvar, som man ännu inte hade hunnit städa undan.

Jag kan längta tillbaka dit, till en värld där spåren fanns. När det var som om två olika världar fanns samtidigt. Den moderna som var överallt som jag kände alltför väl och något annat ålderdomligt, mystiskt, kvarglömt.

Ni som såg Tordyveln flyger i skymningen på tv i somras vet vad jag pratar om. Det är 1970-tal, i en by på landsbygden, där ligger den lilla butiken, den nära samhällsservicen. Var det en lite större by, som den jag bodde i, fanns posten, där satt två damer vid var sin lucka, och någon liten olönsam industri och mer eller mindre övergivna gamla hus i skogskanten. Men också de nybyggda tegelhusen, garagen, videofilmerna på macken.

Ett gränssnitt mellan det moderna – och något långsamt bleknande.

Jag har bilder från när jag sitter intill min farmors syster och hon mjölkar en ko för hand. Vi har likadana träskor. Det fanns där, man behövde bara sträcka ut handen för att röra vid det.

Det där glappet präglade min generation, vi som föddes mellan 1965 och 1980 kanske. Vi blev moderna, vi kunde navigera oss helt och fullt i det fullbordade välfärdssverige, men det fanns en doft, en förnimmelse av något gammalt – det som städats undan. Ett oupttäckt äventyr, som när barnen kliver in i det övergivna huset i Tordyveln och börjar prata med de döda genom en telefon.

Lämpligt nog kom det en stor biografi om Stig Claesson, Slas, i veckan. Ingen var som han en del av den där kvarglömda världen, med en fot i Västergötland och en fot på östra Södermalm i Stockholm. Hans röst kom från den där telefonen.

Vi var många som bodde i mexitegel-hem med reproduktioner av hans grafik över svensk landsbygd på väggarna. Det var de eller Carl Larssons.

Det var det här gränssnittet jag kände i Oslo, när jag gick från det nya Nationalmuséet, Munchmuséet, Deichmanske-biblioteket, de nya stadsdelarna vid fjorden in i Grønland. Där låg den. Åldrad, fattig, lokal, etniskt och socialt blandad, hög kriminalitet, stora utmaningar. Och hotad.

Man ser hur det sipprar in vid kanterna. Lastbilarna rullar in och lyfter bort det rivna, bygger det nya. Man ser det tydligast i Lantbrukskvartalet.

Under bilbron vid Akkersälven såg jag pjäsen Bänk av Ahmed Dadi. En ursinnig pjäs om hur Grønland och Tøjen hotas av stora investeringar som tränger ut människor. Huvudpersonen, en småkriminell dealare, får frågan om han vill arbeta på ett nyöppnat hippt café. Och säger: "Det är det som blir kvar för oss, vi får flytta och börja arbeta hos er".

Pengarna och förändringen står vid kanten av Grønland. Oslo har de senaste tio åren verkligen börjat bygga sin nya huvudstad.

Grønlands ekosystem kan snart vara förstört. Den där samtidigheten vara borta. Det ligger en fråga som en spegelbild av den växande rika nya huvudstaden:

Vad har man råd att inte göra? Vad kommer vi att sakna i framtiden?

För ännu med fördjupning av vad Grønland är, lyssna på det fina samtalet mellan Magnus Stokke och regissören och stadsaktivisten Mine Nilay Yalcin.

Ta hand om varandra, vi hörs!