En plats som heter Nowhere

Nu har det skickats en, vad ska man säga, handfull eller botten full på en hink poster härifrån. Jag vet fortfarande inte riktigt själv varför de finns, men ibland får jag något svar från någon av er och ibland hör jag att någon har läst, det är fint. För annars är det också ett sätt att få skriva – och det är helt enkelt så att det lättare blir av när man får tänka sig en läsare. Så se det som att jag använder er mejlbox som en ursäkt. Tack, förlåt.

Min pappa hade fyllt hundra idag om han levt. Så lämpligt så att dagens text – förlåt nu lät det som en präst "dagens bibeltext handlar om återvinning" – delvis handlar om en av de av de musiker som gjort sin faders-relation till bränsle för sin musikaliska roadtrip, Bruce Springsteen.

xxx

Idag, fredagen 24 oktober, har biopic-filmen Deliver me from nowhere premiär. Den berättar om en tid i Bruce Springsteens liv innan det stora genombrottet med Born in the USA, när han drog sig undan för att skriva den mörka och akustiska Nebraska.

I Warren Zevons bok som filmen bygger på beskriver han hur Springsteen hyr ett litet huset i en tid, sätter upp en enkel porta-studio, för att spela in skivan och på kvällarna sätter sig i sin bil och åker de femton minuterna till det New Jersey där han växte upp.

Han letar efter något – i sig själv, ett okänt nowhere.

I sin självbiografi Born to run beskriver Bruce Springsteen en bilresa med en vän. De två är på väg från öst till västkusten, där Springsteen har köpt ett hus, där han ska slå sig ner. De passerar en mindre stad, där en stadsfest pågår:

"Jag ser män och kvinnor dansa lojt i varandras famnar, och jag spanar i folkmassan efter snygga tjejer från orten. Jag är helt anonym och sedan … är jag borta. Som från ingenstans grips jag av förtvivlan; jag känner mig avundsjuk på de här männen och kvinnorna och deras sensommarritual, på de enkla nöjena som håller dem och den här lilla staden samman."

Ett par timmar senare, när mörkret lagt, sig ber Springsteen sin vän att vända tillbaka till staden: "Varför vet jag inte, jag känner bara att jag måste slå rot någonstans innan jag löses upp i intet."

Han hade fått syn på något, en plats där folk verkade vara hemma i, han ville dit igen. De kommer dit när allt har stängt och gatorna är tomma. Somewhere har lösts upp i nowhere.

Det utanförskap som Springsteen känner inför den där platsen, den vanliga småstaden, driver in honom i ett sökande efter sitt hem, det han kommer ifrån. Albumet Nebraska är ett sorts svar.

"Nebraska började som en omedveten meditation över min barndom och
dess mysterier", skriver han i självbiografin. Och vidare:

"Jag var ute efter en känsla, en ton som kändes som världen jag hade upplevt och fortfarande bar på inombords. Resterna efter den världen låg fortfarande bara femton minuter och femton kilometer bort från där jag bodde. Spökena på Nebraska hämtades från mina många vändor till småstadsgatorna jag hade växt upp på."

Det är en vilsen rockstjärna som letar efter ett hem, en plats att komma ifrån och en att komma hem till.

Att Springsteen på den där resan med sin vän var på väg västerut ser ut som en tanke. Den amerikanska obebyggda drömmen hade legat västerut. Även om den inte var obebyggd någon annanstans än just i den drömmen.

Under den stora utställningen i Chicago 1893 lanserar Frederick Jackson Turner tesen om The Frontier - gränsen. En tes som skulle komma att bli den stora berättelsen om Amerika de följande femtio åren. Hur man hela tiden stöter på "fritt land", och det primitivt "vilda". Det är menar han källan till den amerikanska energin, individualismen och dess politiska demokrati. 

I den moderna amerikanska moderna drömmen gjorde man ideologi av den tomma platsens möjligheter och av platslösheten.

Springsteen växer upp någonstans i svansen av den där föreställningen, i ett amerikanskt 1950-tal.

Men också den där platslösheten blir så klart även den en plats.

I en annan musikerbiografi, Tracey Thorns Another Planet, beskriver hon, likt Springsteen, hur hon varit på väg bort från sin pendlar-förstad långt från London, men nu återvänder:

"Jag gjorde uppror som tonåring och har känt att det var ett skarpt brott mellan mitt förflutna och min framtid, att jag övergav mitt gamla jag och uppfann ett nytt, att jag kastade av mig tiden och platsen jag kom ifrån. Men ju äldre jag blir, desto mer känner jag dess närvaro i mig”.

I boken återfinner hon sina förstadsben, ”suburban bones”, som växte ut där på pendeltågsperrongernas bänkar och i de stora tomrummen mellan husen.

Villaförstaden är planerad kring avstånd, lika delar frihet och beröringsskräck. Planeringen är viktig här, det är inte en by framväxt under århundraden, det är en plats vars historia börjar efter andra världskriget.

Thorns dagböcker, som är kärnan i berättelsen, handlar ofta om det som inte är och om sådant som inte händer: ”8 januari 1977. Liz och jag åkte till Potters Bar på eftermiddagen för att hon skulle ta hål i öronen, men hon kunde inte”. ”17 mars 1979. Försökte gå till biblioteket men det var stängt”.

En plats definierad av det den inte är och det som inte händer.

”Jag levde på vad som i praktiken var en av planeten Londons månar”, skriver Thorn. Det är en plats som definierar sig själv för vad den inte är, inte landsbygd, inte stad.

De stora avstånden kan vara hemlighetsfulla allmänningar – ”the Village green” en vagt överskridande plats i alltings mitt där ungdomar satt och rökte – eller bara tomma ytor att ta sig förbi.

De där förstadsbenen, så skeva, så smala, så ängsliga och så drömmande på ett sätt som bara avstånd kan forma. Man reser i väg men den man var försvinner inte, pendeltåget går därifrån, men tidtabellen ändras inte. Nästa tåg som går är också mitt, liksom alla kommande tåg.

I Shaun Tans bok Berättelser från yttre förorten återvänder han till en plats som skulle kunna vara hans uppväxts villaförstad, norr om Perth.

Han hanterar dess gleshet, vardaglighet, genom att låta det fantastiska ta plats på garageuppfarter, vid köpcentrum och gräsmattor. Någon i dykardräkt, en gammaldags variant som pärlfiskarna i Perth har, hasar sig vilset fram över den öde fotbollsplanen, förbi bensinstationen.

En vattenbuffel står på ödetomten och pekar ut riktningar om man ber honom. En sjöko ligger en kvalmig sommarkväll på gräsmattan utanför hus nummer sjutton. I det dystra huset där amorteringarna äter upp alla pengar uppenbarar sig en innergård som en slottsträdgård, en tillflyktsort, en hemlighet.

Shaun Tan formulerar den glesa bilberoende sprawl-stadens credo, alltings likhet i den här urbana terrängen:

"Ju längre vi vågade oss ut, desto mer liknade allting allt annat, som om varje ny gata, park eller köpcentrum bara var en annan version av våra egna där hemma, monterade från samma jättelika byggsats."

Det är den likheten som kan vändas till tomhet, tristess, men den kan lika gärna vara en visuell tystnad, eller en upprepningens trygghet, som hos Shaun Tan gör att man kan låta det fantastiska komma gående.

Bruce Springsteen är en av dem som gjort magi av platser som nästan bara tycks ha blivit över och har på så sätt givit den småstädernas banala mötesplatser och  förorterna, en alldeles egen själ. Som i ”Jungleland” från  ”Born to Run”, 1975:

"The midnight gang's assembled and picked a rendezvous for the night
They'll meet 'neath that giant Exxon sign that brings this fair city light
Man, there's an opera out on the Turnpike, there's a ballet being fought out in the alley".

En opera i  rondellen under en oljebolagslogga. En plats som verkligen är nowhere. En plats att komma ifrån, och ta sig ifrån. Ett nowhere som får mening.

Deliver me from Nowhere heter filmen. Frasen finns med på två av Nebraskas låtar.

På State Trooper:

"Hey, somebody out there, listen to my last prayer
Hi ho silver-o deliver me from nowhere"

Och på Open All Night:

"Hey mister deejay won't you hear my last prayer
Hey ho rock 'n roll deliver me from nowhere"

Det är Springsteens 1950-tal som ropar honom tillbaka. Silver i den ena låttexten är The Lone Rangers häst. Tv-serien om The Lone Ranger gick på amerikansk tv på 1950-talet.

Och rock'n'roll i Springsteens historieskrivning kliver in i hans hem i New Jersey med en våldsamt förbjudet sexdoftande Elvis Presley på Ed Sullivan show en söndagskväll 1956.

Och blixten slog ner i ingenstans och allt var förändrat.

xxx

Ett par rader ur My Fathers House då, som en sorts salut till hundraåringen:

"I broke through the trees and there in the night
My father's house stood shining hard and bright
The branches and brambles tore my clothes and scratched my arms
But I ran till I fell shaking in his arms"

Tack för att ni läser, och ta hand om varandra.