En radikal men bortglömd tid

Jag träffade en rektor för en högskola. Jag slentrianklagade på samtiden och hon sa: Du umgås för lite med unga människor. Och förklarade sedan att den energi hon mötte på sin högskola gjorde henne förhoppningsfull. I veckan fick jag träffa arkitektstudenter i Umeå. Precis så kände jag. De var arga och välinformerade, de såg igenom allt, men var också osäkra och försökte passa in. De slits som alla unga gör mellan de här sakerna. Jag ville lämna över världen till dem genast. Jag hoppas att de kan ta den plats de förtjänar. Vi behöver det.

Det här är där jag underhåller min inre student, förvirrad men fri. Ni kan följa det här eller dela med er till andra om ni önskar.

xxx

Jag var inte beredd på vad jag skulle få se när jag klev av tåget i Ängelholm. Jag var där för att se på stadens stadshus, som kommunen har beslutat sig för att överge eftersom de tycker att det femtioåriga huset är för dyrt att renovera. Man vill bygga ett nytt vid stationen.

Jag visste att det gamla var ritat av Sten Samuelsson 1975, men hade undvikit att se på det i förhand. Ibland är det bästa att låta det första mötet med ett hus eller en plats inte gå via en bild.

Jag kunde inte sluta le när jag kom fram.

Förvisso var Sten Samuelsson en av de få arkitekter som klarade av övergången mellan stram modernism och lekfull postmodernism, men att han 1975 skulle ha ritat det här.

Hur ska man beskriva det?

Det kröker sig som en bumerang intill Rönne å. Det är av tegel. Det smalnar av i båda ändar tills det bara är en tvärställd tegelsten brett. I teglet är det format av valv efter valv, som tillsammans bildar en försiktig trumslagarrytm. Tänk ba-ram-pa-pam-pam i låten Little drummer boy – en lågmäld småstadsorkester av vita valv som leder en hela vägen fram till entrén.

När man står framför det lilla valvet som är entrén och som det står Stadshus på är det som att det står och ler vänligt mot en.

Stadshuset i Ängelholm är med lätthet ett av landets finaste stadshus. Många äldre kommunhus möter en med en stramhet som ska signalera trovärdighet, men som mest känns som sluten makt. De nyare vill gärna signalera öppenhet och glasas därför upp i tron att glas är öppnare än något annat material. Säg det till fåglarna som flyger in i det.

Kommunhuset i Ängelholm har en annan strategi, det jobbar med en vänlighet gränsande till snällhet.

Det är dessutom, förmodligen, ett av landets tidigaste exempel på den nya stil som kom att kallas postmodernism. Ett stilbrott från den modernistiska avskalade arkitektur som byggde välfärdsstaten och som Sten Samuelsson själv excellerat i.

Det är på husets andra sida, mot ån, som det verkligen visar sig i hela sin utsträckta strama lek med former.

Det omfamnar platsen framför ån. Från källarens matsal kan man gå rakt ut och ha det omfamnande tegelhuset i ryggen och naturen framför sig.

Här blir också husets vilja att bryta med en gällande arkitekturtradition som tydligast. Här är det stora valv med tegelpelare som håller upp de två övre våningarna. Det är en klassisk figur för offentliga byggnader och torg. Och när det speglar sig i dammen känns det både självklart, elegant och lekfullt.

Att någon kan tänka sig att lämna det här huset är obegripligt. Det har säkert sina problem. Men vem har inte det. 

Kanske var det mötet med stadshuset i Ängelholm som gjorde att jag när jag en vecka senare kom till Umeå fastnade i stadens postmodernism.

När man väljer en smal vinkel att betrakta en stad genom blir en helt annan stad synlig.

När jag var liten på 1970- och 80-talen kunde det ibland i ungdomstidningar dyka upp rebusar som skulle lösas med att man la ett papper med utskurna fyrkanter över en text. Genom rutorna blev ett annat, dolt meddelande, synligt. Originalidén kom från renässansmannen Gerolamo Cardano, som uppfann vad som kom att kallas en Cardan grille, som ett sätt att skriva hemliga meddelanden till andra.

Jag avviker, men om man bestämmer sig för att betrakta staden genom ett begränsat sökverktyg framträder en annan stad i den stora mängden information.

Umeås postmodernism tog på det här sättet över hela berättelsen om staden när jag promenerade genom den och det var oupphörligt roligt och belönande. Det som blev uppenbart vara att Umeå måste ha en av landets största samling av just postmodernism i stadskärnan. Det är nästan så att man kan säga att staden, till skillnad från många andra svenska städer, byggde mer – och förmodligen då också rev mer – under 1980-talet än under 1960- och 70-talen.

Jag fick senare veta att det har kan ha sin grund i stadsarkitekten Hans Åkerlind. Som stadsarkitekt var han en stark röst i staden mellan 1960 och 1990, som förvisso planerad för en hel del under rekordåren, men uppenbarligen kunde Hans Åkerlind, liksom Sten Samuelsson, öppna ögonen för den nya arkitektur och stadsplanering som började växa fram under 1970-talet. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet i staden hjälpte till, liksom en stor tillväxt – universitetet växte – under 1980-talet, och en bomässa 1987.

Det här var en arkitektur som intresserade sig mer för stadens offentliga platser. Den sedermera legendariska samlingsplatsen ap-berget på Rådhustorget i Umeå kom till. Jag skrev om det i den här posten eftersom det hamnade på Dagens Nyheters förstasida en gång. Under stora protester revs samlingsplatsen inför Kulturhuvudstadsåret 2014.

Den svenska arkitektur och stadsbyggandets plats i idédebatt och politik mellan 1975 och 1995 är djupt fascinerande.

Det här är en tid, som i spåren av välfärdsbygget, är både stilmässigt och idémässigt radikalt ny. Det är också en relativt outforskad tid när svenska arkitekter, landskapsarkitekter, stadsbyggare och debattörer utforskade andra sätt att gestalta, sökte efter stilar, men letade också efter alternativa sätt att bo, bygga och leva.

Socialtjänstens roll i stadsbyggandet diskuterades, olika former av kollektivboenden planerades, gemenskap var en viktig sak, de offentliga rummen likaså, arkitekter ritade lägenheter i Skarpnäck med planlösningar från Palladio – och stadshus kunde se ut som det i Ängelholm.

Det är en tid som sammanfaller med en stor förändring i det politiska landskapet. Med borgerliga regeringar – 1976 och 1979 – så småningom med nya frihetsreformer och en ny syn på individens valfrihet. Även det här präglar arkitekturen, som inte bara är en estetisk medlöpare utan en aktiv medskapare i formandet av ett Sverige efter folkhemmet.

Här finns frön till den nyliberala tidens valfrihet, inte medvetet som en plan, men dolt, som i en Cardan-grill, i sökandet efter nya gemenskaper och en större mångfald.

Det var den staden som framträdde i Umeå. Det är en ganska generös stad. Den hade inte heller blivit helt självmedveten ännu, är nästan lite korkat givmild vad gäller utrymmen – stora trapphus, enastående gårdar och låg exploatering.

Allt byggande luktar inte pengar och avkastning. Stilen kanske haltar, hantverket saknas ibland, men den har någon sorts förtröstan för ett försvinnande samhällsbygge kvar. En sådan man bara kan ha om man inte vet vad som väntar längre fram. Kanske romantiserar jag det hela – men det ser så rart ut.

Jag tror vi kan lära oss något här.

Ta hand om varandra så hörs vi!