En vildmark att försvinna i

Välkomna till mitt lilla utrymme, dagens text skulle kunna handla om vad den här platsen är, en sorts frihet att tänka, vara, röra sig oberoende. En spännande stad med gårdar bakom gårdar, en allmänning där häckarna löses upp i skogar, en grop eller en hög av lite blandat. Man kan skriva upp sig här, skicka gärna vidare om ni vill till någon annan.

xxx

Jag läste Fabian Göransons Augustprisbelönade seriebok Klara - tvättbjörnarnas stad. Huvudpersonen heter Klara. Klara stöter på ett besök inne i stadskärnan – hon bor med sina föräldrar i ett småhusområde utanför den – ihop med två barn klädda i tvättbjörnsdräkter.

De två är, visar det sig, en del av ett gäng som lever fria i staden av sådant de kan komma över.

Staden är en stökig stad, en till stora delar trasig stad, nedgången. Det är en stad som verkar ha rum för nya idéer, nya lekar, i nedlagda fabriker, på övergivna platser, övergivna eftersom staden inte hade hunnit ta hand om dem, inte hunnit övervaka och planera dem. Staden som en hög av lite blandat där de klättrar omkring.

Staden innan den har ordnats upp.

Efter att hennes mamma efter några konflikter vill sätta Klara på ett internat där det ska bli ordning på henne, rymmer hon till staden, för att slå sig ihop med tvättbjörnarna. Samtidigt har hon fått redan på att hennes bror Edvin och hans fästmö är medlemmar i Teknokraterna, en sammanslutning som under ledning av Doktor Nuragen, vill rensa upp i staden.

Riva ner allt skräpigt och bygga en ny stad ovanpå. En av deras maskiner, kryptalgometern kan mäta "allt möjligt elände i ett område. Sjukdomar, galenskap, missbruk, ångest". Edvin visar upp en maskin och säger förtjust: "Ni anar inte hur höga värden det blir inne i stan".

Det är en enastående fint tecknad bild av en stad som är ett hot, i sin mångfald, sin skevhet och sin oöverskådlighet, sina gömmor, bakgator, sitt dunkel.

Klara stöter på en beskäftig klasskamrat och hon berättar om tvättbjörnarna, han kallar dem ett gangstergäng: "Min pappa säger att det är fullt med tjuvar inne i stan. Det är därför vi bor här ute i förorten. För att slippa sådana".

En sida av boken är den som handlar om att en gammal skev stad är hotad av de som vill göra allt fyrkantigt. En annan, som kanske på sätt och vis berör mig mer är hur de här barnen ger sig ut i staden, staden som ett äventyr.

Som vildmark att försvinna i.

Det har att göra med att staden har platser bortom kontroll. Tvättbjörnarnas motståndshandling är att peka på teknokraternas föreställning om en stad som ett panoptikon, där ingen kan gömma sig. En upplyst stad.

Min motsvarighet där jag växte upp, i just förorten, var stadens allmänningar. De som planerade de där orterna var bra på att lämna stora fria ytor som gränsade till skogsdungar.

I Steve Sem-Sandbergs bok Härifrån till Allmänningen är allmänningen det rufsiga och kvarblivna. Det är oordningen i ordningen, flykten från husfabrikerna. Där barnen gräver en tunnel eller går ut och sätter sig vid ”steniga stenblock intill vad som på somrarna var en öppen ängsplats med stånd av krypande vildhallon”, och läser högt ur en bok om Bockstensmannen.

Den nybyggda stadens nya gränstrakter, bortanför de privata trädgårdarnas kontroll. Och skapandet av de här allmänningarna hämtar, intressant nog, sina tankar från den stad som fanns innan industristaden, det förmoderna jordbrukssamhället. Det samhälle som många av våra far- och morföräldrar hade lämnat för staden.

Jordabalken som fastställer villkoren för ägande av mark är en av Sveriges äldsta lagar, och allmänningen var där den synliga gränsen, mellanrummet, mellan de privata ägorna. Sociologen Johan Asplund menar i sin forskning att allmänningen i det förmoderna jordbrukssamhället förankrade förhållandet mellan individ och kollektiv.

I Välfärdsstat och byggande beskriver den nyligen sorgligt bortgångne Mats Franzén och Eva Sandstedt hur grannskapsplaneringen hämtade sina ideal ur historien, bland annat från byn i det gamla bondesamhället. 

Det kanske inte är förvånande att just allmänningen som begrepp och praktik återvände till Sverige under efterkrigstiden. I en tid när grannskapsplaneringen slog igenom som en reaktion på industristadens ekonomiska maskin som tvingade in människor i usla lägenheter.

En stad upptagen av att så effektivt som möjligt transportera produkter och konsumenter i staden. Men inte kunde bry sig mindre om de som offrades på vägen.

Allmänningens landskap har inte parkernas ordning och struktur, dess bänkar och grusade gångar. De är inte skogar, men de är inte heller trädgårdar. Gatan, torget, parken hör till stadens kultur, medan allmänningen har sin grund i de fornnordiska landskapslagarna. Som landar, hundratals år senare i förorterna.

I Allmänningen som samhällsinstitution skriver Elinor Ostrom om den som common pool resources, gemensamt ägda egendomar där ”stat” och ”marknad” löses upp och, med Göran Greiders ord, ”en social väv rullas ut”. 

Tillbaka till det gamla landet, men i förortens form där idén om allmänningen kommer från landskapslagarna och bondesamhället. 

Per Wirtén beskriver dem i sin bok Där jag kommer ifrån: ”Närmast husen fanns gatan med grovt oljegrus där vi cyklade och spelade fotboll. Nästa cirkel i världen var allmänningarna. Dessa märkliga platser som varken var privatägd tomt, park eller skog men ändå radhusområdets sambandscentraler.”

Där rörde sig tvättbjörnsbarnen, som jag minns det sprang vi fritt där.

Varje generation har sina förlorade platser, sina romantiskt skimrande platser som tiderna sedan dess har förkastat. Sina sentimentala Hötorgstavlor att fästa på minnets väggar, att försvinna in i för att gömma sig ibland.

Fabian Göranson fångar upp en försvunnen stad, en oordningens och fantasins ruckliga lockande stad, fallgroparnas stad. Att romantisera gatubarn, som bor i en övergiven lastbil kan tyckas väl starkt, men här är det barn som tar makten över sina egna liv – i en värld som vill stänga in dem.

Att barnböckerna nu upptäcker detta visar att det kan vara just där som lojaliteten med barnens rörelser finns. det som skrämmer oss. För några år sedan gjorde Emma Adbåge barnen till aktivister i sin bok Gropen.

Det finns en fantastisk bild där de vuxna står uppe på Gropens – stort G – kant i sina strama jackor med sina oroliga ögon och auktoritära röster och nedanför dem en hel värld i en Grop, en mängd små rum där olika lekar pågår. ”Varför spelar ni inte fotboll eller gungar?”, ropar de vuxna. ”För vi vill inte!”, svarar barnen.

När auktoriteterna sedan får en anledning att förstöra Gropen blev barnet jag läste boken för så argt att det blir svårt att somna, hon kokade, försökte formulera sig. Bilden på barnen som står framför den försvunna gropen kan föda en generation av reclaim-the-streets-aktivister. 

Och det är också vad barnen gör i boken. De fortsätter kräva världen. De hittar Högen, ”ett berg av lite blandat”. De vuxna kan bara stå där och se det hända. 

Det går att spegla samtiden i det. Det går att längta efter, när varje tids teknokrater vill planera bort möjligheten att känna sig helt och hållet fri.

Tack för att ni läser, ta hand om varandra!