Fängelsesamhället

Hej, jag skriver på och fyller flaskposter. Skicka de gärna vidare om ni får dem eller ser dem. Eller börja prenumerera här. Det finns en massa tips på plattformen om "hur man växer", men jag har svårt att förstå dem så jag skriver på i stället.

xxx

I romanen Sluten anstalt av Fanny Klang tar huvudpersonen Jonna jobb på ett fängelse. På sin första dag ser hon två saker, dels muren, ”sex meter hög och i gråaste betong”, men hon kliver in på avdelningen där hon ska arbeta och det första som slår henne är doften, ”det luktar som det gör i människors hem. Personligt”.

Sen kommer hon in i dagrummet, där soffan, teven och det lilla pentryt finns och hon slås av rummets ”totala avsaknad av hemtrevlighet”, samma gardiner som överallt, inga bordslampor, inga plädar.

Anstalten blir ett hem – men är inget hem.

Det finns en motsättning mellan vad fängelser är och vad de ska göra. De är institutioner för instängning och omsorg. Det är en existentiell och etisk motsättning, en motsättning mellan välbefinnande och förlusten av frihet, mellan personlig utveckling och en kollektiv kontroll.

Det är det här som är kriminalvård, det som finns i själva ordet. Det som en gång i tiden var en fångvaktare, är idag en kriminalvårdare. Straffet är förlusten av egna val, men om vården ska fungera måste ändå känslan av att man kan välja finnas.

Och det är den känslan, de möjligheterna, som fängelsets design kan bidra med, frihet inuti ofriheten, en hemlikhet inuti institutionen.

Något som den, trots kunskap om dess betydelse, sällan gör.

Franz James, har forskat på betydelsen av miljöns utformning inom tvångsvård. I sin forskning, som involverar samtal med många intagna, framstår vissa saker som gemensamma för dem: oro, maktlöshet och en rädsla att förlora sin identitet, sitt jag.

Franz James konstaterar att ”den fysiska miljön ofta är frånvarande när man planerar de här platserna”. I stället är grunden för det han kallar ”inlåsningens formgivning” att det är en ”materialisering av en brist på tillit”. Föreställningen är att den intagne kommer att förstöra allt som hen får.

Och gissa vad det talar om för den som man låser in?

Skulle man kunna se på den som sitter där annorlunda?

Ja, man kan i alla fall säga att det blir svårare och svårare att göra det numera.

Det är tydligt att kriminalpolitik och försvarspolitik är två av de mest aktiva politikområdena just nu. Det har med hot att göra så klart – eller upplevda hot.

Tidöpartierna har under en tid velat driva igenom en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Det har så klart väckt en del debatt. Inte minst för att det finns ganska starka bevis för att det inte är en vettig sak att göra. I alla fall inte om man vill förhindra eller minska brottslighet.

Straffbarhetsåldern i Sverige har varit 15 år sedan 1864. I Danmark sänkte man till 13 2010, men det bidrog ”till ökad brottslighet och sämre skolgång för den studerade målgruppen 14-åringar”. Två år senar hade man höjt den till 15 igen.

I sin remiss till förslaget att fängsla 14-åringar konstaterade UNICEF att ”en tidig exponering för det straffrättsliga systemet leder till stigmatisering, förstärkt utanförskap och en befäst kriminell identitet”.

Det där är en sida av fängelset som jag pratade med forskare i design vid Göteborgs universitet Franz James om. Fängelser tycks nämligen ha en formgivning som är djupt rotad i föreställningen om ett straff – en formgivning som sedan i sin tur bekräftar den intagnas självbild som kriminell.

En perfekt nedåtgående spiral.

I Kriminalvårdens Kapacitetsrapport 2025–2034 från februari 2025 konstaterar man att Tidöavtalets kriminalpolitiska reformer – 48 stycken – var och en för sig kommer få en stor påverkan på Kriminalvårdens verksamhet. 

Kriminalvården talar i kapacitetsrapporten om en historiskt kraftfull utbyggnadsplan med en tredubbling av antalet platser. 

Man ska gå från nuvarande 9 000 platser till 27 000.

Trycket på Kriminalvården tycks konstant.

2021 byggde man tillfälliga modulhus på 18 platser i landet för att få till 700 nya fängelseplatser. I oktober 2023 beslutade man att ta bort två tredjedelar av besöksrummen på de högst säkerhetsklassade anstalterna för att göra plats för intagna där. Man bestämde också att alla rum som är sex kvadratmeter eller större skulle få dubbelbeläggas.

Om detta konstaterar man att det innebär ett medvetet ökat risktagande i relation till säkerhet, arbetsmiljö och verksamhetsinnehåll.

När det nu byggs nya anstalter – ett flertal är på gång – är dubbelbeläggningen institutionaliserad. I uppdraget att rita de nya fängelserna ligger att redan från början planera för dubbelbeläggning. Det ska vara två personer på 12 kvadrat i stället för som tidigare 10 kvadratmeter stora enkelrum. 

Motsättningen mellan tillit och kontroll, frihet och säkerhet, är ett av fängelsebyggandets kärndilemman. Både för de intagna och för personalen. I europeiska ministerkommitténs rekommendationer kring fängelseregler står att förhållandena i fängelser så långt som möjligt ska ”efterlikna de positiva sidorna av livet i samhället”.

Vad de där positiva sidorna skulle kunna vara ser olika ut i olika tider.

På 1960-talet skulle fängelser byggas runt sin tids främsta representant för det civiliserade samhället, nämligen industrin.

Man tog fram planer för sex stora industrifängelser. Ordet industrifängelse kom från idén att de enligt generaldirektören Torsten Eriksson, skulle bygga på principen att ”först bygger vi fabriken, sedan bygger vi fängelset omkring den”.

I de ”industrier” som fanns inuti fängelserna producerades saker, som samhället utanför behövde, de intagna byggde alltifrån ekonomiska komponenter åt Ericsson till tidningsställ för butiker. Idén var att träna dem för ett liv utanför fängelset, ett liv i det tillväxande industrisamhället, till nyttiga arbetare.

Idag tycks kanske viljan dela rum med andra intagna som man inte känner eller att ge alla möjligheten att sitta inne – oavsett ålder. Också det en sorts lärande. Frågan är vilken sorts.

Utöver förslaget att återinföra en straffbarhetsålder från före 1864 har regeringen också drivit igenom att återuppta den gamla idén om ungdomsfängelser för barn mellan 15 och 17 som togs bort 1979.

De kommer nu få ta plats på några av storfängelserna.

Fängelset förmedlar, som plats, oavsett ambitionen att rehabilitera en känsla av straff och isolering. Det är själva idén.

När det gäller unga är det uppenbart att det är straffet som är kärnan. Inte resultatet eller det som Kriminalvården använder som sin slogan: "Bättre ut".

Poeten Tomas Tranströmer arbetade under några år på 1960-talet som psykolog på den väldigt ambitiösa ungdomsanstalten Roxtuna i Linköping. När Roxtuna invigdes på 1950-talet med sin uttalade ambition om en psykiatriskt ledd anstalt, med välutbildad och stor personal, där de intagna skulle vårdas enligt "lilla gruppens princip", i paviljonger för endast ett mindre antal intagna. Det här blev dyrt och anstalten kom att hånas av borgerligheten kallades "Lyxtuna" i pressen.

I Tranströmers diktsamling Klanger och spår från 1966 dyker det upp dikter som bär spår av Roxtuna:

"Anstaltens paviljonger
utställda i mörkret
lyser som TV-skärmar

En dold stämgaffel
i den stora kölden
utsänder sin ton"

Samhällets stämgaffel? Eller de intagnas dolda drömmar och tankar inne i paviljongerna, spåren av dagens samtal? I alla fall någonstans, en sorts känslighet.

I ett tal 1910 sa Winston Churchill: ”Inställningen till och stämningsläget kring behandlingen av brott och brottslingar är ett av de mest tillförlitliga tecknen på ett lands civilisationsnivå.”

Churchill ser alltså hur ett lands självbild kan speglas i hur man behandlar sina dömda: ”Det är ett mått på och en föreställning om en nations samlade styrka, och är tecknet på och beviset för dess levande dygd.”

Så, ja det är bara att se oss själva i spegeln – där ser vi fängelset.

xxx

I stället för diverse pajiga försök att berätta om hur städer och samhällen byggs kolla på dokumentären om Peter Celsing på SVT.

Om ni vill hålla kvar känslan av Allhelgona så skrev jag en text för Expressen om den nya begravningsplatsen på Järvafältet.

Ta hand om varandra så hörs vi här.