Fönsterhakarnas stad

Så här års brukar jag spela Jakob Hellmans låt Vintern dör:

"Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen
Solen står som ett rakblad på fasaden
Mitt emot mitt öppna fönster"

Vi går in i de öppnade fönstrens tid. En stad där fönstren öppnas är en särskild stad. En fin sak med vissa delar av Göteborg varma sommardagar är att det verkar som om landshövdingehusen blir väldigt varma, vilket gör att hela kvarter står med fönstren öppna ut mot staden. Ljuden som kommer ut: musik, fräsande smör, röster ur radioapparater, sorl.

xxx

Det här är mina poster, som kommer på fredagar, skicka gärna vidare eller prenumerera. Om ni vill nå mig kan ni svara på det här mejlet eller kika under kontakt.

xxx

När jag nyligen läste Ivar Lo Johanssons magnifika skildring av statar- och torparlivet i boken Godnatt jord slogs jag av hur många av hans berättelser och skildringar som formas i husen och landskapet. Det är ett sådant nära förhållande mellan de byggda förutsättningarna och livet som levs. Det sociala, det enskilda, relationer, status, längtan, sjukdomar, avund. Allt pekar inåt eller utåt mot husen och landskapen.

Statarlängan är en välkänd form, som också skickade sina spår in i byggandet av välfärdsstaten. Det sades långt in på 1900-talet att socialdemokratins motvilja mot radhuset kom från deras relation till statarlängorna.

Arkitekturkritikern Gothard Johansson var en av dem som på 1940-talet "fann det märkligt med den fördom som drabbat radhuset – att svenskarna till varje pris ville gå runt sina hus".

Kanske för att många mindes statarna – och det de drömde om.

Statarna i Ivar Los Godnatt jord drömmer om torpen. De sitter instängda i längorna, delar väggar och allt liv med varandra. Utlämnade till godsägarens välvilja och nycker. Men torpen, om än på ofri jord, är den största friheten som de kan tänka. Runt torpen kunde man gå.

Det finns en väldigt fin skildring i Godnatt jord av hur torpen ligger, utlagda i landskapet, bortanför statarlängorna, som tecknar ett uråldrigt landskap, som idag troligen är nästan utraderat.

Det blir ett långt citat här, men det är här i litteraturen som de här platserna fortfarande "sorlar av röster, det är världens centrum", som Tomas Tranströmer skriver. Och, om vi ska vara ärliga med varandra, behöver vi alla ett stycke arbetarlitteratur med jämna mellanrum, som påminnelse om jorden och arbetet vi ärvde:

"Efter vintern levde de små avlägsna torpen upp igen. Under smältvattnet om våren steg de som krokusknoppar ur den vidsträckta, tillfrusna marken. Isvattnet rann bort av dem, förhöjningarna på vilka de stod blev torra, solen kom dem närmare – solens gula skratt narrade dem att slå ut och blomma.

Det var de blonda torpen, kring vilka statarnas drömmar kretsade. Kullen var det största av dem, det vackraste, ett torp av uråldriga tider. Det kunde hålla två stjärniga ston. Där bodde den ljusa Östens, de var torpararistokrati. Ett stycke från Kullen låg Blacktorp, ett litet ställe bland de yttersta hagarna. I skuggan av själva skogsbrynet låg det dystra Backlura mellan några höga granar, Lappsas stuga, som haft jord förr, men numera var utan.

Där bäcken och ån möttes låg Orrmor. Ett stycke in i skogen låg det nedfallna Bisterstorp, av vilket numera bara en stuggrund och några vinbärsbuskar syntes. Åt andra hållet låg Himmelstorp, längst bort låg Nyängen, på vilka bägge det numera endast bodde ensamma gamla. Nära en mil från gården, också i djupa skogen, låg Dundret. Det var torpen på denna sida av Spaxarnas gård."

Spaxarna är godsägarna, det är de som äger marken. Framför många av torpen står ett äppelträd som vårdträd eftersom en av Spaxarna, Didrik Spax, hade velat att alla torpare planterade äppelträd.

Det finns en annan skildring, som var den som fick mig att tänka på fönster som öppnas mot våren. Det är när stadsfamiljen Rissler flyttar in i på torpet Litseläng, men köper fri tomten och bygger på en våning, samt möblerar det med ekmöbler som kommer i en lastbil (!) från staden.

Och de bryter också ur fönstren och ersätter dem med nya. Bland statarna går skvallret om de förnäma nyanlända med det tagna namnet. Och två nymodigheter sticker ut mer än andra: De borstar tänderna och de kan öppna sina fönster. I statarlängorna och torpen var fönstren inbyggda i väggarna:

"Ur statardörrarnas gälar silade skvallret och förtalet. Det fortsatte allteftersom nya upplysningar kunde vinnas. Det kom ut att man i det nya huset skulle ha fönster som gick att öppna. Genast kom Brontén och sade att alla barn, som bodde i norra statarbyggningen, fick lungsot bara därför att man hade fönster, som inte gick att öppna.

Kvinnorna på gården jämrade sig högljutt. De hade den fattiges hela rädsla för frisk luft, för förkylning. De spådde undergång till höger och vänster. De höll på med det i flera veckors tid."

Det är stadens vanor – öppna fönster – som börjar sippra ut i skogarna och på åkrarna:

"I Litseläng kan dom få ha både hakfönster och tandborstar, vad angår det oss?"

Hakfönster, som en omöjlighet att tänka sig. Det kan vara så ibland att en hel värld blir synlig bara när man förstår vad som inte fanns – eller inte fick finnas. De stängda fönstrens värld. Och vår värld, hakfönstrens värld.

Plötsligt är allt förändrat.

Och så mycket av berättelsen i Godnatt jord handlar om de som kan tänka annorlunda, om de barn som vill annat. En av de är Ivar Lo Johansson, men han heter Mikael i boken.

Mikael får till slut resa till sin farmors torp, Himmelstorp. Båda farmodern och torpet är så avlägset att det skulle kunna vara i en annan värld. När han är där viskar farmodern till honom: "Bli aldrig statare".

Att det sedan var Ivar Lo Johanssoon som fick Sverige att förbjuda statarsystemet är en vacker berättelse om vikten av att visa barn andra världar. Det var inte skildringarna i Godnatt jord som förändrade den verkliga världen, där är allt fortfarande minnen, utan den journalistik han gjorde tillsammans med fotografen Gunnar Lundh. Deras bok om statarna fick regeringen att se klart.

Han valde fotobokens form därför att han hade märkt att läsare inte trodde honom när han skrev om upprörande problem, men att många däremot litade på fotografier. Han förstod det som Susanne Sontag konstaterat:

"Fotografier tycks inte som utsagor om världen, utan som stycken av den, miniatyrer av verkligheten".

Kanske kan man säga att Ivar Lo Johansson och Gunnar Lundh öppnade fönstren till statarlängorna för oss alla att se in.

Jag kommer tänka på fönsterhakar, statarlängor och en viskande mormor i Himmelstorp när jag ser öppna fönster i vår.

Ta hand om varandra!