Framtiden finns i arkiven
Hej,
vad kul att du ville anmäla dig till det här – jag är fortfarande osäker på vad det är, men jag tror vi kan vara överens om att stryka ordet nyhet i nyhetsbrev. Så brev då kanske, eller flaskpost.
Tipsa gärna vänner, kollegor eller grannar om att följa med, antingen genom att vidarebefordra det här eller skicka den här länken.
I vilket fall – här är vi nu, anden är ur flaskan, och det är bara att se vad som händer.
Under hösten börjar SVT sända den nya serien Så byggdes Sverige, där Mark Isitt och Gert Wingårdh ska vara ciceroner genom det svenska samhällsbygget med fokus på just den byggda miljön under de senaste hundra åren.
Jag har inte sett något avsnitt än, men det fick mig att fundera över berättelser och vad de betyder. Inte bara hur vi berättar, men också vad vi väljer att berätta. Berättelserna om vår historia blir på många sätt en sorts nycklar för oss, när vi ska förstå vad som är möjligt i framtiden.
Det svenska 1900-talet har en tendens att beskrivas som en enkel linje framåt, tills den inte går framåt längre. Sen blir det en berättelse om det – tills allt verkar ok igen.
Jag nämnde i mitt förra brev att jag läser Rebecka Solnits bok No straight road takes you there. En av hennes nyckeltankar i boken är vårt behov av berättelser. Och hur avgörande det är för oss som medborgare vilka berättelser som berättas.
Som hörs på titeln så är den räta linjen, eller den raka vägen, inte hennes.
Många av de berättelser formuleras idag, menar hon, har att göra med det oundvikliga, det närmast förutbestämda – där vi är maktlösa. Solnit vill därför istället lyfta fram berättelser om hopp och osäkerhet. Hon gör det genom att vända tillbaka till historien och leta upp sådant som visade sig avgörande, men som vi kanske glömt – eller valt bort för att vi är upptagna vid nuets uppgivenhet.
Om man ser på de stora och omvälvande förändringarna så har de ofta börjat i perifera rörelser, som långsamt ibland över decennier har skapat denna förändring. Ett av de tydligaste exemplen är järnridåns fall. Inte sällan får vi berättelsen om dessa förändringar berättade med ett väldigt kort perspektiv –någon håller ett tal vid en viktig plats eller en folkförsamling fattar ett beslut – medan det egentliga fröet till förändringen har skrivits ut ur berättelsen.
När vi gjorde vårt avsnitt av podcasten Staden om Leipzig fick vi förmånen att berätta om det som hände innan rörelsen nådde muren i Berlin. Om Berlin var huvudaktör 1989 och intog hela scenen vid murens fall i världens ögon, just därför att muren var en sådan tydlig symbol för världsförändring – så var Leipzig sufflören som försåg huvudrollen med alla replikerna.
Men de flesta står idag vid den fallna muren – medan minnet av en bowlinghall i Leipzig sakta växer igen.
Så hur formar man dessa andra berättelserna? Berättelser om osäkerhet – och hopp? Och förändring.
Ett sätt, som Solnit använder, är att gå tillbaka och se hur förändring har skett, att skaffa sig ett längre minne, att släppa nuet och följa de rörelser som en gång, till synes obetydliga eller allmänt ansett som hopplösa, kom att forma den framtid som vi alla nu lever i
Det är därför jag älskar arkiv, för om man kliver ner i en annan tid, i en ström av en annan tids tankar, så kan man fiska upp sådant som man idag kan se förändrade vårt sätt att vara i världen.
Att se på sitt eget här och nu bara är sällan ett säkert sätt att känna hopp, att kliva bakåt ett par steg, kan vara det.
Finns det en möjlighet att se allt på nytt. Jag tänker på stadens alla arkiv och bibliotek, minnen samlade i bergrum och underjord, och byggnader. Kan man gå genom dem och komma ut på andra sidan som en annan. Det är inte en flykt bakåt, det är en väg tillbaka hit. Det är ett stilla rum där ingenting tycks försvinna, där inget glöms, bara förvaras i tysthet till någon läser det.
Bland annat om det här handlade avsnittet av podcasten Staden med titeln Arkiven och biblioteken.
Bibliotek och arkiv är platser där vi kan hitta en spricka att gå bakåt i tiden, att fly samtiden, men också förstå den. Men de är hotade, de kan inte infogas i idén om den effektiviserade produktionen.
Det vore ett misstag att glömma de tankar som fick oss att bygga dem. Det vi trodde på – det vi tror på. Städer är minnesmaskiner. De behöver sina arkiv, sina bibliotek, sin dokumentation av det förflutna för att bevisa sin dynamik och sin förändringsnatur.
Arkivet och biblioteket är främst en fysisk plats, en depositionsbox. Men det är också ett slagfält mellan behovet att bevara och behovet att förstöra. Mellan kravet att minnas och befrielsen att glömma.
För där var ändå då och där som berättelsen om vår tid började. Vilka var de avgörande handlingarna, vad hade de för betydelse i sin tid, hur fåfänga verkade de, hur bespottade och löjliga tycktes deras förhoppningar?
Hur löjliga vågar vi vara?
I den bokserie, Tio byggnader som definierade ... , som jag var redaktör för på Arkitektur förlag som handlar om decennier och den arkitektur som skapas där var en av de givna erfarenheterna att ett decennium är ett trubbigt sätt att fånga världen, men att det ändå är det vi använder när vi berättar historien för varandra.
Och om man nu, som vi gjorde, ser på decennierna är det uppenbart att de bär på så många fler och överraskande berättelser än vad man först trodde.
Det har berättats att 1980-talet var ett decennium av ytlig postmodernism och glasskrapor i kreditbubblans spår, att 1960-talet var rivningar och skövlingar och blind modernism, att 1940-talet var en fortsättning på 1930-talet och en grund för 1950-talet.
Inget av detta är helt fel, men går man till arkiven och ser vad som verkligen hände ser man andra saker. Det är bekvämt att tradera det som redan sägs vara sant, men det ger oss inte mycket hopp om att det alltid finns alternativ, motrörelser och frön till andra framtider.
1980-talet är det decennium med flest husockupationer, 1960-talet är det decennium när det byggdes flest kyrkor i svensk modern historia – brutalismens andlighet, 1940-talet söker sig bakåt i historien eftersom man ansåg att 1930-talet "tagit vägen ut i öknen".
Det finns sidospår och rörelser i historien som förändrat verkligheten både konkret och idémässigt, men när berättelsen ska sättas samman försvinner inte sällan det perifera, det radikala, fröna, och historien presenteras som en rät linje, som slutade i ett visst samhälle, en viss stil, en särskild byggnad.
När SVT nu presenterar tv-serien Så byggdes Sverige, blir man nyfiken på just berättelsen. Kommer den att traderas ännu en gång – eller får vi lära oss om de som sa ifrån, de som valde andra vägar och startade rörelser som fick fart först decennier senare?
Eller lämnas ingen plats för tvivel, ifrågasättanden och konflikter. Inte för kritiken av funktionalismen som alltför upptagen vid det ekonomiska, inget om HSB:s utopiska – socialistiska! –impuls eller den utbredda hemlösheten i det färdigbyggda folkhemmet på 1960-talet, eller post-proggen på 1980-talet med sin längtan efter gemenskap.
Historien är allt vi har – hur vi använder den för att förstå hur vi kan forma framtiden är avgörande.
Vi måste minnas, skriver Solnit, inte för att vara nostalgiska utan för att veta att det finns något bättre än kaos och förfall. Hopp är, skriver Solnit, "ett erkännande och en tilltro till att följa de bästa möjligheterna inom den okända rymd, som inte ännu har formats".
Att veta vad som kommer att hända är ett sätt att ge upp. Och att ge sig själv rätten att göra det.
Nuet verkar bara obegripligt för de som ignorerar historien, menar Solnit. En historia "som är full av märkliga och oförutsägbara saker som trängde igenom för att skapa nuet".
Ödet hänger ofta på en tråd, och kan vända på ett ögonblick, det oväntade händer oftare än vi tror. Bara ett samhälle med minnesförlust kan invända mot det.
Eller ett samhälle som om och om igen berättar samma berättelse tills vi tror att den är den enda.
Jag skrev en text för ett par år sedan om arkiv i Expressen, den finns här.
Jag beställde boken Road to Nowhere från ett av mina favoritförlag Verso häromdagen. Undertiteln räckte för att få mig att slå till: What Silicon Valley Gets Wrong about the Future of Transportation. Hoppas kunna återkomma om den.
På min läslista ligger också De livegnas land, av Liza Alexandrova-Zorina, om den undre världen som bygger Sverige. För väldigt länge sedan – 2005! – tog jag rygg på en polsk byggledare som såg till att renovera stora hus billigt i rika förstäder, det blev en text i Expressen.
Den här rörelsen har inte avtagit, den har snarare institutionaliserats de senaste tjugo åren, vilket Liza Alexandrova-Zorinas bok visar.
Apropå hur välfärd skapas, enligt dagens politik. I sommar fick jag möjligheten att skriva om det höjda ROT-avdraget i Dagens Etc, eftersom regeringen innan sommaren höjde rotavdraget från 30 till 50 procent. Man behöver prenumerera för att läsa, men här är ett kort citat för er som inte gör det – dock ett tips att göra, som ett komplement till de ljusblå och mörkblå dagstidningarna:
"Riksrevisionen konstaterar att efterfrågan på svarta tjänster från hushållen har minskat, men att användningen av svarta löner samtidigt ökat inom byggindustrin: 'Det innebär att många rottjänster som hushållen uppfattar som vita i konsumentled i själva verket betalas med svarta löner i något eller flera led bortom konsumentledet.'
Hur ska man då förstå den här politiska kärleken till verandor och utkastade kök?Räknat per invånare är avdraget som högst i Danderyd, Lidingö och Lomma, tätt följda av Täby och Vellinge.
2023 gick 50 procent av den här skattelättnaden till personer med en årsinkomst över 500 000 kronor. Önskan att ta ut rotavdrag ökar också med inkomst. Av de som tjänade mer en en miljon gjorde 40 procent rotavdrag, enligt Hyresgästföreningens sajt hurvibor.se.
Det är inte i sig något konstigt, har man pengar renoverar man mer, frågan är kanske bara varför staten ska lägga tre gånger mer på rotavdrag än vad man lägger på bostadsbidrag.
Regeringen tog lagom till sommaren dessutom tar bort det tillfälliga extra bostadsbidraget som hittills kostat 412 miljoner och som givit en ensamstående förälder omkring 1000 kronor extra i månaden.
Det kan bara förstås som ett sätt att vrida samhällets solsida lite mer över den husägande klassens verandor. Medan skuggsidan växer."
Tack för att ni följer, läser, prenumererar, fiskar upp flaskposter
Ta hand om varandra och följ Avantgardets råd "Bit ihop och var ärlig
Och låna ut mer än du vill låna" så hörs vi!
