Frusen stad

Ni vet hur det är ibland, det är för många flikar i webbläsaren, för många dokument öppna i Word, Excel eller Photoshop eller vad man nu öppnar sina dokument i. Det är som lagren av is på trottoaren så här års, kan de inte bara töa bort någon gång.

Nystart, lite gammalt grus, men ändå, ni vet, det torkar upp, kanske en fågel som inte bara låter för att den är hungrig. Utandning.

Här skriver jag om städer och sånt som möjligen hör till, ni kan skriva upp er här så kommer ett mejl

xxx

Jag satt och tittade på bilder på torg, parker, så kallade offentliga rum i veckan. Det var vår, eller sommar, det var grönt och lätt. Där fanns förväntan, som nu, så att säga, lagts på kylning.

Vilka platser i städerna vill man vara på det här halvåret när landet är nedlagt i det som Ebba Grön, med sin enda svensktopps-hit kallade Mental istid. Att de ändå, som man säger numera, adresserar flikarna, dokumentet, det virtuella skrivbordet var förutseende:

Hon är moder dator
Allas vår mor
Den nya tidens centrala punkt

Istiden ute och istiden inuti. Flikarna och isarna.

Den finske författaren och essäisten Toivo Pekkanen slog fast det vi vet men kanske inte vill låtsas om:

Vintern är den nordiska årstidens sanna uttryck. Våren är bara ett löfte om att något stort är på väg att hända; sommaren är bara en illusion om det som människor, under några heta dagar eller veckor som mest, tror är verkligt; hösten betyder död, den är den mörka graven för vårens löften och sommarens illusioner. Men vintern är något som verkligen finns. Den kommer alltid tillbaka.

Men att se de där bilderna på parkerna och torgen fick mig ändå att undra: vilka platser letar man upp när man fryser, vad behöver staden på vintern?

Är man någonstans där det säkert fryser och fryser vackert, som i Luleå, kan man kliva rakt ut från staden och ut på isen. Staden blir dubbelt så stor på vintern, med gator och torg på vattnet. Ja man kan till och med ta bilen ut till öarna.

Samma sak i Östersund, Vinterparken med den långa skridskobanan som heter Medvinden. Kylan öppnar en dörr ut i naturen.

När arkitekten Ralph Erskine ritade ett av Sveriges första köpcentrum, Shopping, i just Luleå, var det kylan han tog som utgångspunkt. Kylan öppnade en dörr in i värmen.

Det första stora inomhuscentrumet i Sverige var därmed inte en del i en globaliserad konsumtionskultur utan ett, kanske blåögt, försök att förstå den lokala kulturen genom klimatet. Erskine själv skrev:

I Luleå där under halva året gatulivet med dess speciella upplevelser omöjliggöras av en alltför hård vinter, har Shopping visat att om man skapar ett för breddgraden lämpligt klimatskydd genom att lägga gator, torg, handel liksom även fritids- och nöjesfunktioner under ett skyddande tak, uppstår ett strögliv av samma art som förekommer i i sydligare breddgraders öppna eller solskyddade arkadgator.

Erskine blev en i raden som betraktade det arktiska – den arktiska urbanismen – som en teknisk utmaning, en fråga om att bygga öar av det urbana i ett fientligt landskap, att skydda mot vind, snö och kyla. Synen på det arktiska inte som en levd erfarenhet utan som design.

Där är han en del av många som velat kolonisera kylan.

Drömmen om det sydliga klimatet i norr under glas är ett återkommande svar på det snåla klimatet i hela landet. Kanske som mest synligt i kontor från 1980-talet, när exotiska växter, inomhusgator och kaffemaskiner skulle förändra den svala svenska företagskulturen, nästan göra den urban, just sydländsk – alla årstider.

När jag gjorde en podd om Luleå med Mattias Alkberg berättade han om Tuna där han växte upp. Där fanns ett garage invid Konsum, "där man kunde värma sig på vintern" eller så kunde man "sitta i glasentrén till Konsum de hade varma element längs väggarna där man kunde sitta tills man blev utkörd".

Garaget – och Konsum tills man blir utslängd – är platser där unga kan vara, utan att handla, och bli varma.

Men kylan står kvar och väntar i gathörnen. När vi gjorde Staden om Östersund hittade vi en annan plats, praktiskt tillkommen, där man kunde gömma sig från kylan: busstationen. Det var en plats särskilt för de unga, som slutat skolan, och väntade på att bussen skulle ta dem hem till hembyn.

Författaren Elin Grelson från Östersund, som vi pratade med, uttryckte det som att "kylan är det första minnet, framför allt som tonåring, för cool för att klä på sig, Converse och ingen mössa".

Då blev bussterminalen, den varma platsen, och kopplingen ut i omlandet. Där samlas de som inte vill ut på isen, inte vill ut på tur på Medvinden.

Busstationen där unga värmer varandra i väntan på nästan buss, som popgruppen Vapnet från Östersund så rimligt formulerade titeln på sitt album från 2006: Jag Vet Hur Man Väntar

Är det något ungdomen lär en så är det just det.

Men kylan då. Finns det bara två riktningar att gå i staden när den kommer; in i värmen eller ut på isen? Längre in i staden, eller längre ut i naturen. Finns det något annat sätt att se på kylan och staden än som olika grader av lösningar, kan vår längtan efter värme föra oss närmare varandra?

Den kanadensiske poeten och vissångaren, från vinterstaden Quebec skrev i sången "Mitt land":

Mitt hemland, det är inget land, det är vintern

Flykten från kylan som en sorts landsflykt. Stadskulturen har alltid varit en flykt från naturen, ett skydd så klart, men också en idé om oberoende. Kylan är inte staden, kylan är naturen som drar in över den. Detsamma kan sägas om värmen. Klimatet trycker på staden så att den förstår vad den kommer ifrån.

Och här vill jag återvända till busstationen i Östersund, den ligger mitt i staden, med sin oansenliga värmande nödvändighet. Sedan 2016 har staden velat riva den och låta fastighetsbolaget Diös bygga där. Mark- och miljödomstolen avslog, men nu är det aktuellt igen, budet är hotell, konsert-och kongressverksamhet. Busstationen ska flytta bort från centrum.

Hotell, kongress, hotell, kongress, konsert, kongress. Det är den svenska stadens nya blueprint. Bort med iskalla Converse, in med hårda karameller och bensträckare som kan finansiera kulturen.

Det är symptomatiskt att synen på vad som kan skydda oss inte förstår det vi måste göra, utan vill skapa platser som är destinationer, upplevelser eller växande ekonomier. Busstationen är helt olönsam.

Arkitekterna Frida Körberg Turhagen och Olle Björkebaum bildade föreningen ”Busstorgets vänner” och kom med flera förslag där busstorgets idé som samlingsplats kunde utvecklas. En plats där busstrafiken finns kvar men ska stödja det civila livet.

I sitt examensarbete om stationen lyfte Frida Körberg Turhagen fram busstationen som en medborgarhusliknande nod. En stor, varm plats där bussresor, väntan, arbete, studier och kultur blandas.

En plats där stad och landsbygd möts, och därför ska det vara stadens centrala plats. Staden som en del av hela sitt omgivande landskap, sin terräng, sitt klimat. Det den kommer ifrån. Hon kritiserar den ensidiga, marknadsdrivna ”vinterstaden” som prioriterar sport, ikonprojekt och kortsiktiga prestigeinvesteringar, och bortser från vardagens urbana liv.

Att förstå sociala relationer och ett urbant vardagsliv. Där vi går infrusna, som Fröding skrev och som Mando Diao uppdaterade i sin insjungning:

Det som lövomrankat
lyste varmt i solen
liknar snart en boning
på en ö vid polen

Men ännu därinne
milda känslor bygga,
sitta där och sörja,
lutande och skygga

Följ de som fryser och ni ska få veta vad den kalla staden behöver.

Ta hand om varandra!

.

Det där kan nog låta som