G – som i gemenskap

Välkommen till min flaskpost. Skicka gärna vidare. Här kan ni som inte är prenumeranter anmäla er. Tack för att ni fiskar upp den.

xxx

Ett undflyende ord har präglat den senaste veckan, ordet "vi".

Kulturkanonen skulle fånga in ett tänkt nationellt vi.

I studion efter svenska herrlandslagets förlust mot Kosovo målade Erik Niva upp en dystopisk bild av samtiden, där ett fotbollslandslag inte längre betraktades som ett gemensamt projekt varken för de som spelar i det eller för de som leder det. Globala krafter har slitit sönder denna blå-gula gemenskap, löd Nivas slutsats.

Atomiseringen av gemenskapen, ensamma utan en samlande idé om vilka vi är.

Jag säger inte att det är önskvärt med ett stort nationellt vi, snarare tvärtom , det gemensamma byggs av olikheter som försöker få syn på varandra. Men likafullt, vi verkar leva i en tid som letar efter något som kan förena oss. Och i min värld är staden och i bostaden med sin närmiljö den minsta beståndsdelen i ett byggande av någon sorts gemenskap – en plats där olikheter kan få syn på varandra.

Och om veckans ord nu varit "vi", kanske det kan vara läge att förstå denna längtan sett ut när städer har planerats, kanske mer specifikt i en tid som var mycket upptagen vid tanken på att ge plats för gemenskap.

1980-talet, eller kanske mer övergången från 1970- till 1980-talet.

Alla i min generation, födda i början av 1970-talet, minns filmen G – som i gemenskap som kom 1983. Alla andra har nog inte hört talas om den, den glömdes rätt välförtjänt bort.

Men för oss som snart skulle bli tonåringar då var den förhäxande. Jag minns när den kom på VHS och vi äntligen kunde se den hemma hos en klasskamrat. Stora delar av årskurs sex i den lokala byskolan samlade framför teven för att se en film om storstaden. Jag ljuger inte om jag säger att det gick att ta på luften, prepubertala utandningar i tv-rummet.

Jag tänker inte uppehålla mig mer vid Staffan Hildebrandts film här, tveksam om jag ens ska länka till en stream av den, men det var något i titeln som, ju mer jag lärt mig om tiden den kom till i, fångar en tidsanda.

G – som i gemenskap. Det skulle kunna vara rubriken på ett helt decennium mellan 1976 och 1986.

Så låt oss se vad historien kan berätta för oss om denna längtan efter gemenskap och dess spår i synen på staden.

Vi får backa bandet till 1966. Den svenska välfärdsstaten har lagt in sista växeln och gasar mot framtiden.

I en text i tidskriften Arkitektur detta år skriver Sonja Åkesson en text med titeln "Gud bevare mig för Hässelby strand " som är en skildring från Persikovägen 38 i Hässelby där hon bodde i fem år som hemmafru med tre barn:

"I Hässelby, Jorden, går en pilotfru
och vet inte varför hon gråter.
Himlen är hög här, i skymningen,
en fjärran sorg
och mänskorna är som bortkastade:"

Åkesson förklarar dikten i tidskriften: "Den ensamhetskänsla som jag försöker förmedla i dikten kunde särskilt i skymningen, under den stora himlen, nedanför de höga, stängda husen, utveckla sig till ett tungt vemod för att inte säga svårmod " och kommer också med ett förslag till lösning : "Det man främst måste komma åt är, tror jag, isoleringen och likriktningen".

Det hade börjat mullra en längtan i välfärdsstaten.

Fast forward sex år.

1973 kommer författaren Ingrid Sjöstrands bok Samhem.

I den beskriver hon en ny vision om samhälls- och bostadsbyggandet som hon kallar Samhem – ett mikro samhälle med "små blandade gemenskaper istället för stora  sorthem ". Hon formulerar ett alternativ till det hon kallar "kategorilivet " – isolerade bostadsområden. Hon vill se komplement till privatbostaden för familjer, storfamiljer, ensamstående i grannskapet.

Det hon skissar på är " det gamla närsamhället återupprättat i moderna miljöer – och utan den gamla auktoritära strukturen ".

Det kanske inte är en slump att Arkitektur- och Designcentrum i höst, den 21 oktober, öppnar en utställning om Kvinnors Byggforum och bostadsutställningen Boplats 80.

1980 arrangerades en utställning av Sveriges Arkitekters Riksförbund i Kungsträdgården i Stockholm som fick namnet Boplats 80. Här presenterade en grupp kvinnliga arkitekter, utan att vara inbjudna, en fullskalemodell av en bostad – som också kommer att visas på ArkDes.

1982 skrev Kvinnors Byggforum ett manifest som man gav titeln Det gäller vårt liv: "Hela bostadsområdet borde vara en levande plats för alla åldrar och utrymmena mellan husen borde uppmuntra till gemenskap mellan de boende".

Så att en pilotfru i Hässelby inte skulle behöva känna det stora vemodet rulla in med skymningen.

Mullret har blivit aktion. Vad hade hänt?

1970-talet hade varit ett decennium som bar på många besvikelser i det till synes fullbordade folkhemmets spår.

När det Social demokratiska kvinnoförbundet i augusti 1978 hade sin förbundsstämma höll ordföranden Lisa Mattson ett föredrag med titeln Kvarteret Framtiden:

"Det finns få områden där vi upplever så stora orättvisor idag som inom boendet. Det är bara att konstatera att vi har kvar klassamhället ", hon talar om ett "genomsegregerat samhälle " och lägger en stor skuld just på socialdemokratins misslyckande.

Hörde jag 2025?

Nå, det blev 1985 och en stor bostadsmässa öppnade i Upplands Väsby.

En pendlarförort som ett år senare skulle ge oss – nu tonåriga – barn det envisa syntriffet i början av Europes The Final Countdown, spelat av Gunnar Mathias "Mic"« Micheli, bandets keyboardist. Han liksom sångaren Rolf Magnus Joakim Larsson – Joey Tempest – växte upp längs E4:an norrut i just Upplands Väsby.

Bostadsmässan invigdes den 22 maj 1985 och fick titeln Bygg för gemenskap.

Kommunala Väsbyhem formulerade målet med stadsdelen : "Att få känna sig hemma och att få känna sig trygg, att få bestämma över sin ensamhet, men samtidigt få betyda något i en grupp".

Ett vi i Väsby i ett "genomsegregerat samhälle".

Det har den senaste veckan kommit tre böcker som på olika kritiska vis tar sig an 1990-talet: Karin Petterssons Förbannelsen : hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden, Carl Hamiltons Sanningen om Sverige – hur hamnade vi här? Även Karin Magnussons roman Stockholmsvitt kan räknas in i den här granskningen av vad 1990-talet gjorde med oss – vilka blev vi?

Tiden har uppenbarligen kommit för att se tillbaka på 1990-talet. Och i relation till de tankar och viljeyttringar under 1970- och 1980-talen, som jag har berättat om här, är just det som hände på 1990-talet centralt.

Det är ingen slump att omslaget på Karin Magnussons bok visar två proggiga män – skepparkrans, flanellskjorta Vino Tinto – på en kräftskiva på en bild som tycks tagen någon gång mellan 1975 och 1980.

Arkitekturen och stadsbyggandet under 1980-talet lever länge kvar i vad man skulle kunna kalla post-progg. Det formuleras många inte sällan radikala alternativ för bostadsbyggandet under åren fram till 1985.

Men idéerna skulle snart dö en ganska snabb död. Det började med novemberrevolutionen. 1985 genomför Riksbanken beslutet att avreglera den svenska kreditmarknaden. Journalisten Dan Josefsson beskriver i sin dokumentär Novemberrevolutionen – den okända statskuppen vad som hände:

"Bankerna fick plötsligt låna ut hur mycket pengar de ville. De vräkte ut pengar över svenska folket, som glatt köpte hus, bilar och dyra kapitalvaror. I början såg det ut som tidernas fest med yuppies dansande på storstädernas gator. Men inflationen skenade. Och på bara några år byttes köpfesten ut mot depression och massarbetslöshet".

Fastighetskrisen kom 1991. Idéer som kollektivboende, tanken om stadsdelar där "människor av alla slag " ska bo tillsammans med gemenskapen som drivkraft försvann med allt annat bostadsbyggande. Det byggdes mycket få bostäder under 1990-talet.

När bostadsbyggandet åter tog fart efter fastighetskrisen, omkring sekelskiftet 2000 är det post-proggiga 1980-talet långt borta.

Nu väntar istället det ljusa och fräscha 2000-talet, där staden och bostaden har blivit en livsstil inte ett kollektivt projekt. "Deras enda gemensamma nämnare är lån på en fastighet", säger målaren i Karin Magnussons bok om bostadsrättsägarna i föreningen i Vasastan där han hyr en skrubb i andra hand.

Historien snurrar på:

1966: Ensam pilotfru i Hässelby

1985: Gemenskap i Upplands Väsby

2005: Lånefest i Vasastan, Stockholm

Så är vi tillbaka vid idag, en fredag 2025.

The Final Countdown eller G-som i gemenskap?

Det finns ett avsnitt av podcasten Staden om 1980-talet där vi pratar om det här. Kanske kan man lyssna på det tillsammans med avsnittet om 2010-talet och få syn på linjer och avvikelser från linjer.

På återseende, ta hand om varandra!