Gränsvarelsen Birgitta Andersson

Världen är full av hål att försvinna ner i, tvärgator att ta. Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse, som Tranströmer formulerade det. Här kommer en post i veckan, som är en en sorts försök att gå vilse – och ändå hitta något. Ni kan följa med här, eller dela det här inlägget vidare.

xxx

Birgitta Andersson! Ett så rimligt och öppet ansikte mot världen hon var.

Det var en förbannad ynnest att vara barn under 1970-talet när barnkultur blev värderad som en egen helt allvarlig konstform där de bästa skådespelarna, komikerna, konstnärerna var verksamma på tv.

Clownen Manne, Carl Johan de Geer, Magnus, Brasse, Eva, Staffan Westerberg, Beppe Wolgers, Slas, Jojje Wadenius och ... Birgitta Andersson.

Jag tror inte jag kan nog förklara hur centrala de här karaktärerna kunde vara för någon som växte upp och kanske inte ännu visste vad det var att vara människa. De kunde se på en genom teverutan och säga: det är frihet, galenskap, oändlig kunskap och värme.

När Birgitta Andersson dog i veckan flöt det där upp till ytan igen – känslan av att någon såg på en med helt öppna ögon: vem är du – vem kan du vara?

När Brasse Brännström dog skrev jag en text om honom i Expressen, den innehöll bland annat följande två stycken:

Man är alltid på jakt efter förebilder. När man är liten och vuxna sviker, skiljer sig, bråkar, när allt man tror på visat sig osäkert, söker man fasta punkter. Sådant man kan styra efter. Brasse Brännström var en sådan karaktär. Jag säger inte att han var en sådan människa, det vet jag inget om, men han tog en sådan plats i det som hade kommit att kallas vardagsrummet.

Det finns olika vuxna, när man är barn blir det tydligt. De som försöker bli älskade med krumbukter, de som inte bryr sig, alla sorter, men Brasse-karaktären i "Fem myror är fler än fyra elefanter" var svaghet och glädje. Det kan vara de viktigaste orden i mitt liv.

Birgitta Andersson var en annan sorts karaktär, men i samma vardagsrum.

Vräkt från verkligheten i sin byggfutt i Från A-Ö med en sjavig uggla på taket, med sin vilja att passa in, som avslöjade henne med lögner – den växande näsan. Hur hon sedan lämnade skogen och vandrade ut i den stora världen för att ställa storögda frågor till den. Inte för att passa in, men för att kräva svar.

Birgitta Andersson gestamtade ofta gränsvarelser, samtidigt nära och fjärran, både inne i gruppen och stående utanför den.

Teskedsgumman, finns det en tydligare gränsfigur? 

Det fanns något sökande efter en plats i världen som var central i allt Birgitta Andersson gjorde.

Hennes gränsfigurer är på ett sätt en bild av stadsbon i relation till bybon. Bybon som lämnat landsbygden, som så många gjorde under 18- och 1900-talen, och hamnat i stan.

Feministen och aktivisten Jane Addams, som drev det så kallade settlement-huset Hull House i Chicago identifierade möjligheterna och riskerna för individen i den växande staden, urbaniten.

Urbaniter, menar hon kan leva ett liv lika ensamt och oberört av staden runt omkring dem som om de var i ett avlägset landsbygdsdistrikt, men överallt är den riktiga faran för individen att misslyckas med att etablera någon typ av relation med människorna som finns runtomkring dem. Det är i den möjligheten som hon ser den industrialiserade stadens möjligheter, i det sociala rummet.

Birgitta Andersson i Från A till Ö var en karaktär som manifesterade den rörelsen över gränsen, från den enskilda skammen och ensamheten till de sociala sammanhangen och sig själv som en aktiv del i världen.

Tänkte jag inte när jag satt framför teven, men något förstod man ändå.

Georg Simmel beskriver också han den tid som Jane Addams är verksam i. Tiden när byarnas trånga skråsamhälle upplöses i den stora staden. Hans tre gränsvarelser är främlingen, outsidern och vandraren. Vandraren, skriver Simmel, är den som kommer idag och går imorgon, outsidern har inga relationer till gruppen medan främlingen, är den som kommer idag och stannar i morgon.

Främlingen är alltså – till skillnad ifrån vandraren och outsidern – en del av samma rum, samma stad, som gruppen.

Främlingen är en del av våra rum som vi delar med hen. Hen tar med sig kvaliteter, kunskap, in i gruppen som vi inte har. Främlingen ser oss, vi kan lära av främlingen:

Det är i mötet med främlingen som mönstret och det tysta antagandet i gruppens vardag synliggörs. Är inte på samma sätt bunden till kulturen, normerna eller traditionerna som de andra medlemmarna i gruppen. Främlingen kan få oss att se! 

Så mycket av att bli en människa handlar om att förstå sin relation till kollektivet, till gruppen. Vad vill världen dig? Vem är du i den?

I filmen Äppelkriget spelar Birgitta Andersson karaktären Luft-Hanna, någon sorts gränsvarelse och naturväsen som skickas till Stockholm för att få Naturvårdsverket att hindra planerna på jätteprojektet Deutschneyland i det vackra Änglamark.

I en lång scen går hon omkring på Norrmalm, bland rivningstomterna och letar adressen till Bert, som visar sig ha flyttat till Transistorvägen. Hennes energirika utanförskap är en mer drabbande skildring av den gamla stadens försvinnandet än de flesta andra dystopiska varianter. Känslan av att platsen när som helst kan slå klorna i henne. Hon är sårbar men inte rädd.

Birgitta Andersson gestaltade främlingen. Hon såg oss utifrån, stannade kvar och fick oss att se! Vi behöver våra främlingar.

Götapetter! Ta hand om er!