Guds ord och ordning

Eftersom ni snart stänger av era telefoner och slår igen era datorer för att vandra in i den långa fredagens mörker kommer denna nu, istället för imorgon. Här skriver jag om städer och allt som kan höra till – vilket tekniskt sätt är allt. Smart, eller hur!? Man kan sajna upp här eller sprida det genom att skicka vidare.

xxx

Bibeln är urban. I bibeln talar det alltid om städer, mer sällan om byar. Tron växer fram i staden. Kanske är det möjligheten till ordning, till hierarkier, till skillnad och monument, men lika gärna kan det vara en typ av tillhörighet och ett sökande efter mening, som möjliggörs i städer, där människor samlas från olika håll. Dit folk kommer resande eller på flykt för ett härbärge.

När städer nämns i bibeln är de alltid formade som kvadrater med portar. Som om en gudomlig ordning har skapat stadens form. Det är paradoxalt eftersom de städer som man kunde relatera till i verkligheten oftast var antingen organiskt oordnade eller runda. I dem återfann man bara den fyrkantiga – rätlinjiga – formen i templet eller palatset.

Men när den gudomliga staden skulle beskrivas är det ett tempel utlagt som en stad. 

I Uppenbarelseboken 21 står att Nya Jerusalem är "fyrsidig”, en kub närmast där längd, bredd och höjd är lika. Den förstås som en geometriskt fullkomlig stad: en kvadratiskt grundplan (tolv portar, tre i varje väderstreck). Den gudomliga ordningen.

Men i Bibeln är staden också en tillflykt för de förföljda. Den första flyktens stad var ett läger, de tolv stammarnas – 603 550 personer – som ordnades som en kvadrat. Fjärde Mosebok kapitel 2 och framåt för er som undrar. Mose och Aron får under uttåget från Egypten i uppgift att bygga en tillfällig stad, samlad runt ett tabernakel. I mitten står uppenbarelsetältet, runt detta tolv stammar efter fyra väderstreck.

En urbanitet grundad på flykt och det tillfälliga, inte på ägande och permanens. Men byggd med ett centrum och periferier som strålar ut från detta.

Det här återkommer i historien när religiösa rörelser grundar städer. Vi stötte på det i Herrnhut när vi gjorde ett avsnitt av Staden om städer och religion.

De romerska städerna hämtade sin ordning från föreställningen om att staden skulle likna något himmelskt ordnat. I boken The idea of a town (1963) beskriver Joseph Rykwert dem som rituella skapelser, lika mycket som funktionella.

De romerska städerna hade nästan alltid två linjer som utgångspunkt; cardo och decumanus. Där decumanus drogs från öst till väst och cardo från nord till syd, mellan stadens portar. När den romerske lantmätaren i sina städer drog upp sin cardo ritade han den axel kring vilken jorden roterar, menar Rykwert, och när han korsade den med decumanus, följde han solens bana över himlen. Universums gudomliga geometri och ordning.

Långt hopp. En annan skrift och en annan ordning.

Ett spännande ord kom upp när jag läste Stockholms generalplan från 1952 var ordet Drabantstad. Det är en svensk tolkning av det engelska uttrycket satellite towns. Städer som kretsar i cirklar runt ett centrum.

I botten ligger ordet "drabant" – en beväpnad livvakt, i en drabantkår, en följeslagare, som omger och skyddar en central figur. I astronomin används ordet för att beskriva en planet med omgivande månar eller biplaneter. Också här en större kropp i mitten och mindre som kretsar runt. 

Stadsbyggandet, strävar, liksom gudomligheten, efter ordning.

Drabantstaden skulle i ett Stockholmsperspektiv – ett Vällingby eller ett Farsta – vara en "självständig samhällsbildning” som det står i Generalplanen, självförsörjd på allt från kultur, fritid, religion till bostäder och mat. En enhet som förhöll sig till ett världsligt centrum, i Generalplanen kallad "moderstaden". Huvudstaden, moderstaden, med ett politikens tabernakel i mitten.

Samtidens språk och metaforer letar sig in i stadsbyggandet. En tid, som efterkrigstiden, upptagen av familjen som samhällets urcell ska så klart använda modern som bild av alltings centrum, det resten kretsar kring.

Att modern sen inte hade makt kunde man bortse ifrån, eftersom den här typen av metaforer ofta strävar efter att skapa känslor, inte spegla fakta.

Det mäklarspråk som har präglat vår tids stadsbyggande sedan tjugo år tillbaka är en smärtsam påminnelse om det. Det språk som gör att Stockholms stad kan beskriva nya kvarter i Norra Djurgårdsstaden som att de "förenar känslan av att vara en urban hembygd med upplevelsen av en dynamisk och inspirerande plats med hög wow-faktor" eller hur "engagemang, kreativitet och innovation växer i en inspirerande stadsmiljö".

Hjälp vad trött jag blev, varför gav jag mig in i samtiden. Förlåt.

I begynnelsen var Ordet. Varje tid predikar sin ordning. Men Jesus vad vår tid gör allt för att slipa bort varje betydelse i den byggda världens mening. Orden saknar betydelse, de faller ihop och dör framför våra ögon.

Kanske var det därför jag blev lite upplyft – återuppstånden? – av att sitta i ett samtal med domkyrkorådets projektgrupp för Lunds Domkyrkas utveckling av Råängen, på Brunnshög, i Lund.

Det var som en gåva att få tillåtelse att prata om städer, men träda in i ett annat språk. Lunds domkyrka äger 3200 hektar land i Skåne. En bit av den åkermarken ska man nu låta bebygga. Inför samtalet vi hade om det, tog den tidigare kaplanen Lena Sjöstrand – som också har gett ut en liten skrift om projektet med titeln Från en trädgård till en stad – med oss in i domkyrkan i Lund. Hon gjorde det för att förevisa ett byggande som strävar efter andra mål än snabba belöningar och egennytta. Hon talade om tid, motstånd, tvivel, fönster mot världen, förlåtelse.

De vill ta ansvar. Och använder bland annat det religiösa språket för att göra det. Huruvida det bara blir rökridåer framför en helt vanlig stadsdel återstår att se. Men i väntan på det, var det ändå fint att tala om något livsviktigt, den bebodda delen av jorden, med ord som försökte mäta sig med den betydelsen.

En flykt från den politikens banala stildiskussioner, fastighetsbranschens vulgära årsredovisningar och all ständigt närvarande flykt från ansvar.

Jag fastnade för ett ord när jag hörde om vad de önskade göra och hur dilemmat ser ut. Det finns en skuld inbyggd här eftersom de bygger på åkerjord. Det är Sveriges bästa åkerjord. Det är jord där bröd ska växa. Så hela projektet börjar med en skuld.

Det fick mig att tänka på ordet resurser och fördelningen av dem.

I sin bok Ur den svenska byggnadskonstens magasin nämner arkitekten Bengt Lindroos sockenmagasinet. Sockenmagasinet byggdes för förvaring av brödsäd till nödlidande för utdelning under nödår. Det är en sorts urform av ett välfärdssamhälle.

Fredrik I anbefallde i ett brev 1734 inrättandet av sockenmagasin. Magasinet fungerade som en sorts bank och lånade ut spannmål mot ränta. Överskottet av spannmålet såldes sedan och finansierade fattigvård, skolmästare, barnmorskor, fjärdingsmän och reparationer av kyrkan. Det var en viktig och värdefull plats. Sockenmagasinet i Kopparberg, skriver Lindroos, hade tre nycklar som samtidigt måste sättas in i dörren för att låsa upp den.

"De äro källor hvarur landets lycksalighet med tiden skall flyta", skriver Gustaf Lindstedt i Den svenska fattigvårdens historia.

Ordet resurs kommer från franskans ressource – utväg eller medel. Enligt SAOB kan resurs bland annat förstås som "ngt som är ngn till hjälp", är en god tillgång och kan "rädda ngn ur en besvärlig situation". Det är en sorts spegling av ordet hopplös eller tröstlös. Det är hoppet.

Det kändes inte konstigt att prata om hoppet när jag pratade med kyrkans förvaltare. Det kändes närmast självklart. Och för någon som vill tro på språket – på Ordet – så var det befriande.

Jag önskar att det rummet kunde bli större.

Nu lider vi, sen återuppstår vi. Ta hand om varandra!