Gymnasiala platser

Det är allhelgonahelgen, helgen när allt gotiskt kommer till liv på svenska gator. Passande då tänker jag att vi börjar med författaren Mare Kandre i veckans post. Om ni prenumererar får ni gärna vidarebefordra det här till någon som kan vara intresserad. Gör ni inte det kan ni skriva upp er här.

xxx

Det har blivit dag för en samtidens återupptäckt av författaren Mare Kandre. Nyutgivningar av hennes böcker är på gång och radion sänder reportage om henne.

Mare Kandre, 1980- och 90-talets litterära punk- och gothdrottning. Bübins unge föll som en bomb ner i svenskt sent 1980-tal, en mörk coming of age-historia, där Kandre skrev in sig i samma linje som Edith Södergran och Karin Boye. Alla var överens om hennes absolut unika röst.

Det står fyra Mare Kandre romaner i min bokhylla, alla inköpta i början på 1990-talet.

Den plötsliga Kandre-upptäckten kastade mig tillbaka till en speciell plats, som jag tror också berättar något om en typ av rum för en särskild typ av ungdomlig känslighet, det som man skulle kunna kalla gymnasialt, om det inte vore för att just det ordet av någon anledning ses som nedsättande.

I en fin text under pandemin skrev Per Svensson om betydelsen av det gymnasiala: "Man tar sig uppför en brant trappa. Vid dess slut finns dörren till vuxenlivet.  Helt naturligt att man har ett hårt grepp om ledstången. Tvärsäkerheten konstant. Det man är säker på snabbt växlande."

Dörren till vuxenlivet. Och på vägen dit en massa trösklar och rum.

Jag minns hur några av mina klasskamrater på gymnasiet hånade mig när jag kom till skolan uppfylld av filmen Döda poeters sällskap. Det var 1989

Det var de smarta och mycket begåvade gossarna som redan blivit vuxna. Jag var den förvirrade artonåringen som hade hittat något som talade precis mitt språk. Ett rum på vägen mot vuxenlivets dörr.

Eller som Per Svensson beskriver det, "det gymnasiala som en alltför stor kostym. Det som sker under gymnasieåren är att man sakta växer in den kostym man ska bära när man springer ut i livet".

Deras vuxenkostymer var redan uppsydda, satt perfekt.

De sa att filmen var usel, överspelad och full av plattityder. De hade koll på att carpe diem inte var något man höll på med. De hade inte låtit sig luras av brösttonerna hos Robin Williams om konstens betydelse och livet som något avgörande som precis höll på att hända.

I sin litteraturvetenskapliga avhandling ”Gångtunneln – urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur mellan 1890 och 2010” kallar Lydia Wistisen dem för tröskelplatser, ”passager mellan familjehem och vuxenliv, perifera rum bortom vuxenvärldens kontroll”.

De där platserna kan vara så osynliga om man själv inte är ung.

När jag själv fick skolbarn hände det att jag var tvungen att nattvandra i kvarteren där vi bodde. Man fick kränga på sig en bylsig jacka som det stod nattvandrare på och gå i barnens spår. Man blev då snart varse att kartan över grannskapet förändras.

Man måste vika av från den egna föreställningen om vad som är stadens viktiga platser: Gå igenom en träddunge och komma ut på en bergknalle med utsikt över staden, glassplitter knastrar under fötterna. Svänga in på den nedsläckta idrottsplatsen och följa ropen och skratten till en plats bakom omklädningsrummen.

Öppna en grind till förskolans lekplats långt efter stängningsdags där gungorna fortfarande rör på sig.

Den här geografin är barnens och ungdomens. Den består av platser som inte sällan hålls som värdelösa i vuxnas ögon eller åtminstone hyfsat betydelselösa. Det är just det som gör dem perfekta som en sorts tidiga perronger för resan hemifrån.

De är tröskelplatser som leder till egna rum.

Ett sådant rum kastades jag tillbaka till när jag hörde om Mare Kandre. det blev 1990-tal igen och jag hade just gått ut gymnasiet.

Jag hade bott hela den gymnasiala åldern i en by utanför en svensk halvstor stad, men reste med jämna mellanrum till Stockholm. Det fortsatte i början på 1990-talet.

Det fanns några givna stopp på resorna till Stockholm. Ett av dem var det som hette Nittiotalsrummet på Kulturhuset. Det var en ny sorts bibliotek för det såg ut som en snygg bokhandel, med böcker med framsidan framåt, på öppna hyllor eller på höga bord framför fönstren.

Här stod bara ny litteratur från just 1990-talet. Inget gammalt bös som det man hade tvingats läsa i gymnasiet, ingen kanon och inga klassiker, bara helt ny litteratur från vår samtid. Vi kunde bli sittande där i timmar. Det var tidigt 1990-tal och det var fortfarande ganska lätt – och tillåtet – att vara romantisk och allvarlig.

Jag kan ha fel, men känslan var också att man särskilt valde ut unga eller i alla fall nya författares böcker. Ann Jäderlund, Peter Kihlgård, Per Hagman, Anna Karin Palm, Carina Rydberg – och så självklart Mare Kandre. På något vis kändes hon som deras storasyster.

Det var så stilla där – och så enastående storstadsmässigt när skymningen föll över det underbart modernistiska stockholmslandskapet utanför glasrutorna. Och vi, två storögda lantisar. Jag i min storebrors lånade rock, lite för stor så klart.

I sin bok Den ensamma staden beskriver Olivia Laing hur hon vid en tidpunkt i sitt liv fann sig i New York, ”inhabiting loneliness on a daily basis” och hur detta gjorde henne besatt av att hitta något att relatera till, fysiska bevis från andra som hade varit där, i hennes sits. Hon vänder sig till bildkonsten, till Edvard Hopper och andra som format bilden av den ensamma staden.

Jag tror det var något sådant vi hittade i det där nittiotalsrummet, bevis från andra som varit där, vid de stora fönstren med utblicken mot den ogripbara staden, vuxenrummen. Vi var inte ensamma.

Mare Kandre var definitivt en av dem som skrev om att kränga av sig, bryta sig ur, vara förskräckt, byta skepnad. När Horace Engdahl recenserar hennes Aliide, Aliide i Dagens Nyheter 1991 skriver han:

"Mare Kandres stil utmärker sig för envetet upprepade nyckelord. I denna bok är det fet, skitig, mörk egendomlig och labyrintisk. Sådan är staden Aliide bor i, sådan är mänskligheten, ja hela skapelsen"

Sådan var den när man kom till den stora staden. Vi hörde inte hemma, tyckte vi, bland turisterna på Drottninggatan, men inte heller med mina gamla Stockholmsvänner som självklart klev in på Köket och en bar borta vid Stureplan och besvarade alla frågor med ett "är det sant?"

Det är en evighet sedan. Man skulle lära sig att röra sig i världen – vad det led.

I SR-reportaget av Katarina Wikars hörs hon i en arkivinspelning besvara frågan vad det är för ett land som menas i hennes debutbok "I ett annat land". Hon är 22 år. Svaret blir:

"Ett eget land, kan det vara, mitt hemland är att skriva. Ett eget revir där man kan dra sig tillbaka"

Sen får hon frågan: Vad är det som är drivkraften?

"Att det är på liv och död, det måste det vara".

Mare Kandre erövrade en gymnasial känsla – men gav den ett unikt språk.

Stadens gymnasiala platser, stadens backstage, vilka kan det vara? Gratis platser, öppna platser, fria platser, men utan krav, bara erbjudanden.

Jag slogs av det fantastiska nya biblioteket i Helsingfors, Oodi. I Stockholm byggdes Kulturhuset, invigdes 1975. Det kommer snart en K-special på SVT om Peter Celsing som har Kulturhuset, som han ritade, som utgångspunkt. Det ritades som en variant av Cedric Price idé Fun-palace i Stockholm. Ett hus som alltid skulle kunna förändras. En samling våningsplan bara – förvandlingsplan.

När jag besöker Oodi i Helsingfors hittar jag en liknande lekfullhet. Ett helt plan är dedikerat till att göra saker. Sy, snickra, printa, bygga, hänga runt och bara göra, upptäcka. Sy upp en kostym som är för stor.

Rum för alla med lite för stora kostymer. Där har ni en idé för varje stadsdel: Det gymnasiala rummet.

Tack för att ni läser, ta hand om varandra.