Kollektivtrafikens friktion

Välkommen hit! Skicka gärna meddelandet vidare om du prenumererar, eller prenumerera om du bara hittat hit ändå. Det här är bara ett sätt att få skriva, det som kommer ut blir det som jag bestämmer.

Det får handla om kollektivtrafik idag, ett evigt ämne.

I sin självbiografiska bok ”Vägen ut” beskriver Harry Martinsson bondpojken Martins ankomst till Göteborg 1917. Han är 13 år och hamnar på Asylen, barnhemmet. Där, som han säger, ”stadens små längtansbataljoner samlats för att med stadskommunens kalla mjölk få svalka av sig sin västerlängtans brand”.

Han åker spårvagn, den unge rymmaren i den stora staden: ”Han kände Staden omkring sig som ett väldigt, nästan ofattbart instrument. Själv var han som ett dammkorn som virvlar runt inne i en jätteorgel.”

Han är ensam bland de många människorna.

I öppningsscenen i Elin Wägners Norrtullsligan har Elisabeth motvilligt tagit ett kontorsarbete i Stockholm och kommer ”till stan klockan sju på morgonen som en annan stackars möbel” och går för att ta spårvagnen som ”var full av morgonbleka och småfrusna arbetsmänniskor”.

Hon ser dem som på ett stort avstånd fast hon står helt intill.

Det är 1907 Wägner beskriver en nybyggd stad, hon bor i ett nytt hyreshus i Vasastan ”stort som ett kastell”. Staden är dyster, ny och byggd på klass- och könsskillnader. Spårvagnarna är röda ”begravningsvagnar”.

De nya möjliga rörelserna i staden, med spårvagnarna och tunnelbanorna, omformar hela staden och människorna även om de som i Paris med endast 500 meters mellan stationerna en direkt spegling av de gångavstånd eller droskstationer som fanns ovan jord tidigare.

Det nya resandet i staden blev ett sätt att sammanbinda punkter men de här punkterna blev samtidigt frikopplade från varandra, staden började falla samman i enskildheter. Det som tidigare hade varit långsamma, alltid ovanjordiska, rörelser, där gathörn följde på gathörn, där fasadernas kontinuitet – bokhandeln-restaurangen-skräddaren – hade följt den promenerande eller droskåkande stadsbon, bröts upp. Samma platser, nya sammanhang.

Men nya kollektiva transportsystem kan också vara bärare av helt nya löften och helt nya platser, tidigare okända. Där de sitter ihop med nya idéer och visioner av nya samhällen. De kastar städer in i framtiden.

Platser som inte var något pekas ut och blir punkter på en helt ny linje. Ett Hallsberg pekas ut längs stambanan, ett Vällingby i ena änden av tunnelbanan. Nya samhällen byggs och växer till runt kollektivtrafiken.

Visionerna sätter sig sedan och blir vardag, platserna självklara. Men det har för alltid flyttat idén om det möjliga. Få saker flyttar den föreställningen mer än nya linjer, det är de och broarna som verkligen förändrar hur vi ser på staden. Göteborgs nya trubadur Valter Nilsson formulerar känslan när busstrafiken är opålitlig på grund av en omdragning av den numera försvunna busslinje 16:

"16-bussen går
När den går
Om den går"

Det kollektiva trafiksystemet är det som binder ihop staden – gör det tillgängligt för fler – och sammanför människor, i staden och i vagnen, på bussen eller tåget.

Ovanför huvudet på en gata i centrala Chicago går The L-train, upphöjd på svarta stålben. Det dundrar fram. Chicago är en stad som låter mycket. Det som i andra städer göms under jord, skramlar här fram ovanför huvudet. Man kliver uppför ståltrapporna direkt från gatan, upp på perrongen.

När man läser de romaner och texter som människor som kommer till Chicago under de olika migrationsperioderna under 18- och 1900-talen skriver så hittar man ord som ”loud but elegant” och ”majestätisk men också hemsk”, ”häftig men satanisk”. Det är ljudet av att allt är möjligt, men också skrämmande.

L-train går i en cirkel – the Loop – inne i den centrala staden, på vissa givna punkter slungas den sedan ut i olika väderstreck runt om i staden.  Det finns inget riktigt centrum, tåget på stålbenen är en uppsamlare och distributör. Det finns något väldigt industrilikt över den, den bär på en boskapslogik.

Man reser över marken och ser in i kontoren, de som arbetar och äter lunch. Man reser också på stadens baksida, ser parkeringshusen som knappt märks nere på marken, man ser in till kvittoremsorna som stiger ur en apparat och de torkade krukväxterna.

Därnere på gatan är tågen stökigt ljud och buller men här uppe lätt skakande fritt. Därnere är det skugga men också närvaro av en annan rörelse, ljudet från den kollektiva maskinen ovanför huvudet. Det finns hela tiden en möjlighet, inte att kliva ner i en underjordisk tunnelbana, utan upp till en ovanför huvudet. Den blir aldrig osynlig, resenären blir aldrig avskuren utan fortsätter att se in i staden.

I sin bok ”Den ensamma staden – om konst, ensamhet och överlevnad” beskriver Olivia Laing hur hon vid en tidpunkt i sitt liv finner sig i New York, till en början förlamad av den ensamhet som blivit hennes "dagliga hemvist". Hon börjar studera ensamheten och dess spår i form av konst och kultur.

Hon hittar Edvard Hoppers välkända målningar av stadsmiljöer. Som tavlan ”Hotel Window”, där en kvinna ”äldre, spänd och reserverad” sitter i en marinblå soffa i en lobby, ”hon är klädd för att gå ut, i en snygg rubinröd hatt och cape, och hon vrider på sig för att titta på den mörka gatan nedanför, fast det finns ingenting utanför förutom en skimrande pelare och de envis svarta fönstren i husen mittemot”.

Edward Hopper brukade åka med den upphöjda 3rd Avenue Elevated Rail i New York, The El train som lades ner den 12 maj 1955, samma år som Edward Hopper målar Hotel Window. Kulturvetaren Sunny Stalter betraktar detta tåg som redan när den försvann på 1950-talet var föråldrad, en anakronistisk maskin, men också en symbolisk plats som ett alternativ ”till tunnelbanans upplösning av individen och bilens isolering”.

Här såg man ju in i husen och husen såg in i vagnarna, här var man en del av staden, inte nedgrävd under jorden. Allt var en stark närvarokänsla, och en tydlig friktion mellan olika rörelser.

Den nostalgi som uppstod kring detta transportslag vid den här tiden var, skriver hon, ett sätt att ställa sig i opposition till de nya friktionslösa rörelserna i staden som växte fram, motorvägarna inte minst.

Det var på denna maskin som Edward Hopper gärna hade suttit med sitt skissblock och tittat, samlade sina motiv och, oavsett vad hans ambition var, och blivit en ikonisk skildrare av urban ensamhet. Reste han på kvällen i mörkret såg han in i de upplysta fönstren.

Som i Hotel Window. Kvinnan som sitter i ljuset inomhus och ser ut över mörkret utanför. När man befinner sig i ett ljust rum och tittar ut i mörkret är man väldigt synlig, man syns men man ser inte ut. Ens ensamhet, om man är ensam, är på display.

Hopper ser in i fönstret från det upphöjda tåget, ser kvinnan, men målar henne sedan inifrån det ljusa rummet. Utanför fönstret har tåget just passerat.

För en kort stund möts de två ensamheterna.

Tack för att ni läser, ta hand om varandra!