Minnets mått och steg

Hej, det här är en post som jag kastar ut en gång i veckan. För er som prenumererar, kul att ni vill vara med. För er andra, välkomna hit, dörren står alltid öppen.

xxx

Tankeleken att vandra omkring i ett hem man en gång bott i, eller en gammal släktings hem som man besökte som barn, är ett bra sätt att få tag på minnen. Rummen, dörrarna, möblerna, ljuset, dofterna, trädgårdar, balkonger, ljud från trappor, källare. Allt kan det ge en tillgång till historier och minnen som tycktes förlorat.

När jag nyligen flyttade var en av de svåraste tankarna att någon skulle kliva upp ur sängen och gå ut till köket – i mitt hem! Jag skulle på sätt och vis vara utraderad. Men lägenheten tänkte jag, skulle minnas mig.

Och just den vändningen, ett hus med egna minnen, är det som inleder Joachim Triers nya film Sentimental value. Så här börjar filmen:

Kameran sveper över en stad, vi ser kyrktorn. En stor kyrkogård med gamla träd. Innan den börjar zooma in på huset och kikar in över staketet bakom grönskan, ett fönster bakom rosorna. Stryker sedan längs fasadens gamla skrovliga trä. 

En voice-over hörs:

"När Nora gick i sjätte klass skrev de en uppsats där de skulle vara ett objekt. Hon visste med en gång att hon skulle vara deras hus. Hon beskrev hur husets mage skakade när hon och lillasystern sprang nedför trappan och ut genom bakdörren. Att det såg dem ta genvägen genom hålet i staketet och försvinna ut på vägen där huset inte längre kunde se dem."

Det är ett stort brunt hus med röda snickerier och grå fönsterbågar, i någon sorts sekelskifts-schweizer-jugend-stil. Det ser romantiskt, lätt och lite sagolikt ut. Dessutom inklätt i grönska och med en stor veranda där man kan få skugga eller skydda sig från regnet.

I de inledande scenerna är det huset som en sorts levande materia som vi närmar oss. Ett hus som liksom gnisslar av minnen i varje planka.

Så här berättas det om huset, kursiverat det som syns i bild:

"Före dem hade en rad människor och husdjur fått sin lilla glimt av husets tid /vi ser det nakna träskelettet när huset byggs i en tallskog/ Hennes farmors far dog i sovrummet på andra våningen. Samma rum som hennes farmor föddes i och som nu var föräldrarnas sovrum /samma stilla kameravinkel, samma rum olika tider/ Hennes far sa att skevheten var en gammal skada som upptäcktes efter att huset just hade byggts för hundra år sedan /en spricka i väggen/ Hon skrev att det var som om huset fortfarande sjönk, föll samman men i slow motion, och hela den tid som hennes familj bott här var bara en sekund mitt i fallet /Nora gömmer sig under sin huvudkudde för att slippa höra föräldrarnas gräl/ När pappa gav sig av för gott blev huset lättare, bråken mellan föräldrarna försvann, men huset saknade alla hans andra ljud"

Det är ett hus som bär på tunga minnen. Men Stellan Skarsgårds rollfigur, regissören Gustav Borg, har bestämt sig för att spela in sin kanske sista film i just det här huset.

George Perecs fina roman Livet en bruksanvisning utspelar sig i det pussel, den gåta, som är en hyresfastighet med sina många våningsplan. Där finns fullt av iakttagelser av vad som försiggår i de olika lägenheterna och i trapphuset. Till exempel dog Gaspar Winckler för två år sedan, men först nu ska hans lägenhet säljas:

"I de tre små rummen där Gaspard Winckler i närmare fyrtio år levde och verkade finns inte mycket kvar. De få möblerna, den lilla hyvelbänken, lövsågen, de minimala filarna, allt det är borta. På väggen mitt emot sängen, vid fönstret, hänger inte längre den kvadratiska tavlan han tyckte så mycket om: den föreställde ett förmak med tre män".

Minnets väggar. I planlösningen nöter biografin mot arkitekturen, som ett ömsesidigt slitage.

Men alla de där rummen, deras organisation, bär också på en idé om det liv som borde levas där. Här blir samhällets föreställning om ditt liv synligt. Planerna läggs ut, inte enbart i välvilja och omsorg, utan också som imperativ och konventioner.

Så blir kökets historia, matsalens, korridorens, balkongens också dörrar ut ur biografin – till den omkringliggande stadens föreställningar om dig och ditt liv.

Att vara i sitt hem, i vilkas historia är man då? Vem har planerat dessa rum, funktioner, gångar? 

Om man ser på vad det är att skapa ett hem, organisera dess rum, så är det att sätt upp en sorts spelplan för det liv som ska fylla det.

Ordnandet av hemmets rum är också en spegel av samhället. Själva organiseringen avslöjar en hel del om synen på individen, familjen och relationen till staden utanför, visar upp ideal och drömmar.

Hemmet är inte en isolerad plats hur mycket den än kan kännas som det. 

När jag kurerade bostadsutställningen BoNuDå på Arkitektur- och Designcentrum 2016 var en av de mest fascinerande arkiv-gräven det material som fanns kring Hemmets forskningsinstitut och deras studier i hur hem bör planeras.

Det fanns inuti dem en stark föreställning om möjliga liv, med måttsatta möjligheter.

På en av de roligaste såg man två män som satt nedsjunkna i varsin fåtölj, den ena med någon sorts glas. En tredje man har rest sig upp för att gå bakom en av fåtöljerna. Kanske är han på väg att hälla upp något i glaset till den andra mannen – och till sig själv. Är det en grogg-kväll i den nya lägenheten. Och hur ska man planera för en sådan, vilka mått är det som gäller? 50 cm mellan fåtölj och vägg.

I en känd dikt skriver Tomas Tranströmer:

"Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan".

Men också livet tar våra mått, när våra hus ger oss plats att leva, släpper in sitt ljus och ordnar med skydd över huvudet.

Arkitekten Peter Celsing lär ha haft två saker som han önskade att hans elever på arkitektskolan skulle behärska: mått och ljus.

Boken Familjen som växte ur sitt hem, skriven av arkitekterna Brita Åkerman och Ingeborg Waern Bugge samt professorn i byggnadsfunktionslära Carin Boalt, kom 1941. Den bygger på de samtal som fyra kvinnliga socialassistenter hade med 200 Stockholmsfamiljer.

Den skrevs i strid mot den stora Stockholmsutställningen 1930, funktionalismens första stora manifestation. På Stockholmsutställningen hade de ansvariga, menade författarna, talat om hemmet som en rekreationsplats, en plats byggd av ljus och harmoni, snarare än om det arbete som utfördes och det vardagsliv som levdes där. Nu krävde de svar på frågan: ”Hur ser den vanliga familjens vardagsvärld ut?”

En så oerhört rimlig fråga. Och frågan verkar fortfarande vara viktig att ställa.

För förra hösten föreslog tankesmedjan Timbro, som verkar bli nästa möjliga Tidöregerings ideologiska rättesnöre, att man borde kunna bygga bostäder utan kök eftersom alla inte gillar att laga mat. 

I boken 14 495 lägenheter – en bok om bostadsbristens Stockholm samlade arkitektkontoret Secretary alla bostäder som fick bygglov i Stockholm 2017. 

När de gick igenom vilken typ av bostäder som blev byggda hittade de ett namn på det som händer: förkrympning. Secretary skriver om ett ”rummets försvinnande”, och beskriver ett liv utan kök, sovrum, vardagsrum. De människor som ska bo i de här lägenheterna har inte längre olika möjliga rum att röra sig emellan

De har inte ett kök med ett köksbord, där som de skriver, ”konspiratoriska samtal utspelar sig” eller ett vardagsrum med en soffa där kroppen blir något helt annat, tänk soffan i valfri sit-com från 1990-talet, ett bostadens torg framför teven.

Men en bostad är inte bara en manifestation av vilka vi är och vilka behov vi har. Den är också en plats för möjligheter, en plats där vi kan bli vuxna, kära, arga, vara tillsammans och för oss själva. En plats för våra möjliga livsval, för våra möjliga rum.

Bostaden är därför också en existentiell plats. Det blir den platsen vi sedan kan återbesöka i minnet. Och glädjas över att ha fått leva i – eller över att ha fått lämna.

Åter till Sentimental value.

Spoiler alert: I slutet av filmen rivs hela inredningen i det gamla huset ut, en helt generiskt ny inredning ersätter allt, det är blankt, ljust och utan minnen – med plats för nya.

Den film som Stellan Skarsgårds rollfigur ville spela in i huset spelas istället in i en exakt kopia som byggts upp i en studio. En fiktiv plats, en iscensättning. En scen, en befrielse från husets verkliga golv, och den stora tyngd de burit.

xxx

Tack för att ni läser, ta hand om varandra!