Naturen gör oss sällskap

Hej, det här är ett nyhetsbrev, som jag för att skruva ner förväntningarna på att det ska innehålla någon form av nyheter har kallat en flaskpost. Om du redan prenumererar, välkommen tillbaka, om du inte gör det och skulle vilja så klicka här. Jag tänkte vi skulle gå på skogspromenad den här gången.

xxx

Jag tyckte det finaste med den trettio- fyrtiotals förstad som jag till helt nyligen bodde i var att jag kunde känna skogen den landat i. Den fanns kvar som sällskap - mellan husen, tallar och stenblock klev omkring där. 

Där fanns ett stort fält också – gammal sjöbotten, som sparades mellan två stadsdelar.

Jag kunde kliva ut på det stora långsträckta fria fältet med sina träddungar och horisonter, som någon sparade. Det var en gleshet jag nästan inte förtjänade. Här var den stora inandningen i den kraftiga vinden. 

Det finns något ödmjukt i den där naturens närvaro. Det är en ödmjukhet som ofta tycks försvunnen i dagens byggandet av staden. Skog har inte varit en grej på länge. Natur har mest varit i vägen. Vidsträckta fält ska vi inte prata om. Horisonter, i think not.

Det där med naturen som något man ska betvinga har en lång historia.

När vi gjorde ett podd-avsnitt om Chicago stötte vi på ett citat som jag har återvänt till många gånger. Citatet kommer från Robert Herricks bok Gospel of freedom, men jag läste det i William Cronons klassiska Nature's Metropolis – Chicago and the great west:

"The heart must forget that the earth is beautiful /.../ our fathers lived in the fear of nature; we will build a city where men and women in their passions shall be the beginning and end. Man is enough for man.”

Hjärtat måste glömma att jorden är vacker.

Våren 1895 står William Ellery Hale på sextonde våningen i Reliance building i Chicago. Hale har ett hissföretag och har låtit bygga världens första skyskrapa med stora fönster på en markbit han äger. Reliance Building, döpt efter sin tillförlitlighet, är alla glasskyskrapors föregångare. Med hissen upp har Hale lämnat en stad som många besökare beskriver som ett helvete.

Därnere på State Street driver askan från slakterifabrikerna som svart snö. Därnere finns också de begynnande konflikterna, strejkerna, den hotande anarkin. Men den tillförlitliga byggnaden har stora ljusa fönster och den fria luften runtomkring sig.

Gatorna i den moderna staden Chicago var en nedstigning i mörkret. Den moderna arkitekturen som föds där har kallats gotisk kapitalism. Den är besatt av molnen, ljuset och av att lyfta från marken. Att flyga och att fly.

Det är den moderna rörelsen i sin renaste form, civilisationen i form av stål och sten ska fram, skyskraporna och deras hiss-schakt ska stiga upp över staden.

Men naturen skulle vi inte kunna glömma. Eller den skulle komma tillbaka och påminna oss. Och kanske aldrig mer så än nu.

Påminna om naturens rörelser. Som coyotevargarna Romeo och Julia som bor i Central park.

En hastig gir här – men följ med.

Till kyrkovalet förra helgen.

Det påminde de – få – som röstade om skogen. Det blev valets huvudfråga. Det måste så klart vara ett rätt perifert val om skogen blir huvudfråga. Men det var ändå fint. I någon mening är ju skogen mer vår kyrka än själva kyrkorna.

Även kyrkorna vill vara skog ibland. I Strängnäs domkyrka finns spetsbågar, knippepelare och valv som alla blir en sorts ljus skog. Även om själva kristendomen var en inomhusreligion som liksom skyskraporna skilt människorna från den andlighet de tidigare hittat i naturen

Björkhagens sextiotalskyrka av Sigurd Lewerentz, som i decennier var min församlingskyrka, är byggd i sitt mörker i relation till de ljusa björkdungarna utanför. Samtalet med naturen upphörde aldrig riktigt.

När Lida idrottskyrka – ritad av arkitekten Ebbe Lidemark – byggdes i samarbete med Skid- och friluftsfrämjandet 1957 struntade man helt sonika i altartavlan och lät den bli ett stort fönster mot sjön Getaren. Vi pratade om Strängnäs domkyrka och Björkhagens och om Lida i staden-podden om staden och kyrkan.

Skogen - naturen, den gör oss sällskap.

Men den gör också förbannat bra offentliga rum. 

Det förstod landskapsarkitekten Roland Gustavsson som i början av 1970-talet började att tänka och forska om skog som arkitektur. Hur olika arter av träd, kunde samspela som former med varandra. Eller hur de kunde växa tillsammans till något som hade sin grund i naturen, men sin idé i arkitekturen. 

Alla som har stått intill ett hasselknippe vad jag pratar om. Och ni som inte ens vet om det var ett hasselknippe som ni stod under skulle känna känslan av att den hade er rygg men också böjde sig över er som ett valv. 

Det är det hassel gör. Om den inte blir fiskespö när man behöver det. Vilket man inte heller ska underskatta. 

Skog är användbart på väldigt många andra sätt än låt oss säga ett torg som någon hoppas ska få uteserveringar i nya stadsdelar. Därför skulle jag hävda att nästa gång en stadsdel planeras så kan det vara ett alternativ. 

Bygg en skog!

Den största fördelen: Du har ingen jävla aning om vad det ska bli. Det är vet jag outhärdligt för alla som bygger städer idag. Eftersom investeringarna måste säkras, förutsägbarheten är en dygd. 

Men vet ni, i det vi inte kan veta precis hur det blir, finns hoppet. Då vågar vi. I skogen finns det okända.

Därför fanns det en andlig eller låt oss säga existentiell sida av kyrkovalet. Eftersom partier som vill kalhugga utan tanke, inte kan förstå vad tid och osäkerhet är. De vill sanningen och inte tvivlet.

Det fina Umeåbandet Glesbygd'n har gjort en strålande låt i reggae-takt om de som äger skogen men inte förstår den, i deras fall Sveaskog, som fungerar utmärkt som ett svenskt Babylon, den metafor för orättvisa och förtryck som finns i reggae-musiken.

"För hä va Svea
För hä va Svea
För hä va Svea"

Se där har ni något att nynna in helgen med!

Mer om hur de landskapslaboratorium som Roland Gustavsson påbörjade kan ni läsa i den fina boken Woods go urban.

Ta hand om varandra!