Ordens makt

Några av er märkte det – att det inte kom någon post förra fredagen. Det gjorde mig nästan lika glad som när ni hör av er!

Teoretiskt sätt skulle jag kunna säga att det var därför det inte kom, för jag ville fiska efter om ni saknade det. Men så helvetiskt manipulativt var det nu inte. Jag lyckades helt enkelt inte få något i nätet. Men denna vecka dök något upp. Man kan skriva upp sig här, man får gärna dela med sig till andra.

xxx

Ord och språk är det vi använder för att förstå varandra. Det är ett skört redskap för att överbrygga avstånd, men det är det vi har fått att jobba med. På gott och ont.

Jag skulle vilja skriva något om ord som finns i den delen av verkligheten som jag försöker förstå, eftersom kampen om orden – och deras betydelse präglar hur vi tänker – vad vi kan föreställa oss, hur vi förstår och tolkar omvärlden.

Ord kan ställa sig i vägen för just begriplighet. Orden fylls med värderingar, som hela tiden förskjuts, förändras eller tunnas ut. Tiden går och till slut kan ett ord inte sägas för det betyder inget – hållbarhet – eller till slut betyder ett ord något helt annat – förort.

Jag tänkte kika på några ord som varit uppe i höst och som matats med ideologi och politik, som i vissa fall stängt in dem. De är kanske särskilt intressanta eftersom de alla, i olika former, är ord som förekommit i andra tider, med andra betydelser:

Sverigehus

Egnahem

Trädgårdsstad

Häromveckan träffade jag en professor i arkitektur som fått ett uppdrag av Boverket att skriva "det svenska husets historia". Det här eftersom Boverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram ett antal småhustyper på 150 kvadratmeter som ska vara bygglovsbefriade, varav ett ska vara "i traditionell svensk byggnadsstil".

Det här kallas Sverigehus, som kan kopieras ut överallt.

Då behöver de ju veta vad ett sådant hus är. Vad ordet betyder.

"Genom att ta fram ett hus som bara bedöms på ett ställe i stället för av 290 kommuner och tusentals tjänstemän blir det mycket effektivare för de som håller på att bygga hus", sa Mikael Eskilandersson bostadspolitisk talesperson för SD.

Professorn som fått uppdraget att skriva det svenska husets historia vet så klart att det här svenska huset man önskar kunskap om aldrig har funnits. Och hans historieskrivning kommer helt säkert säga just det – därför kommer ingen att lyssna, det blir för krångligt.

Man nöjer sig med vad det får symbolisera: en nation, en solid och homogen och oomtvistad historia.

På en föreläsning där Maryam Fanni presenterade sin avhandling om, bland annat, folkhemsnostalgin i skapandet av en ny berättelse om stockholmsförorten Hökarängen fick jag en ingång till begreppet nostalgi.

Hon använde sig av kulturteoretikern Svetlana Boyms definition av nostalgi, enligt henne kan man dela in nostalgin i två typer: restorativ nostalgi som vill återställa ett föreställt hem som det var — till exempel ett folkhem eller ett Sverigehus – och reflekterande nostalgi som stannar kvar i förlusten och komplexiteten kring det som fanns. 

Sverigehuset önskar att uppfinna och återskapa ett föreställt gemensamt hem. En återuppbyggnad av bilden, föreställningen. Det viktiga är inte om det faktiskt fanns, utan hur det kan återskapas här och nu. Följden blir, som Maryam Fanni visar i sin avhandling att man genom detta återskapande bestämmer vilka berättelser, minnen och tillhörigheter som får plats i det offentliga rummet.

Och vilka som inte får plats.

Historien om byggande i Sverige kan man läsa om i Gunnar Wetterbergs 300-sidiga bok "Byggarna", som jag recenserade för Sydsvenskan. Svaret han skriver fram är minst sagt brokigt. Det håller inte för ett enkelt massproducerat bygglov, kan man säga.

Men de som skapat ordet Sverigehus bryr sig inte om det. Det förklarade Sverigedemokraterna på en presskonferens.

De vill se "nationellt typgodkänt hus", ett "småhus i traditionell svensk stil", som ska "lyfta den svenska byggtraditionen", ett hus som många "människor tycker om och känner till".

På bilderna som åtföljer deras presentationer syns en 1,5-plans villa, röd med vita knutar, med en farstukvist med snickarglädje, spröjsade fönster – och svensk flagga hissad. Det ser lite ut som om någon har gjort en snabb bullerby-make-over på en KB-villa från 1972.

Ett ord fylls med betydelse. Historien kan skrivas om. Nu finns faktiskt ett Sverigehus. Vår tid skapade det. Och orden som följde med var tradition, nationellt och "människor tycker om".

Det blev ett ganska högt staket runt ordet Sverige av det ordet.

Trädgårdsstaden har blivit populär att tala om igen.

Senast det hände var i slutet av 1980-talet. Då började man – i ljuset av det nya intresset för stadsbyggandets äldre former, som kvartersstaden, planera också trädgårdsstäder. Glasberga i Södertälje och Eklanda i Mölndal är två exempel.

I boken Trädgårdsstäder i praktiken från 1991 skriver Claes Caldenby och Armand Björkman: "Just nu tycks trädgårdsstad ha blivit ett trendord. Ett ord med många och skiftande associationer tänjs ibland ut till att täcka mer än det tål för att behålla sin spänst".

Cirklar, cirklar.

När Stefan Attefall 2024 fick uppdraget av regeringen att utreda hur man kan öka småhusbyggandet var trädgårdsstaden ett av orden som användes. Och även här gav Boverket i uppdrag till experter att skriva vad en trädgårdsstad är.

En av experterna, en arkitekt med kunskap om trädgårdsstäder, jag träffade var missnöjd med sitt uppdrag eftersom han inte fick ange mått i sina beskrivningar. "Mått och ljus är arkitekturens viktigaste verktyg", sa han besviket.

Det ryms nu inte inom ramen för ordet – idag. Det är oönskad kunskap. Man är ute efter ordet, eller bilden, föreställningen.

I den ursprungliga idén om trädgårdsstaden – i början av 1900-talet – fanns en idé om gatans konst. En motvikt till det man såg som monotont i den ekonomiskt optimerade rutnätsstad som hade byggts under 1800-talet.

Det var den här konsten, som den besvikne arkitekten ville ge de måtten till: tydligt formade och avgränsade offentliga rum, hierarkier av olika slags gator i olika bredd, smitvägar, torg, offentliga institutioner som skolor, kyrkor i centrum.

Egentligen allt som ett vanligt småhusområde på valfri åker inte har varit sedan 1955. Men ordet trädgårdsstäder finns inte för att bygga trädgårdsstäder utan för att "öka småhusbyggandet". Med Sverigehus får man förmoda.

Lämpligt nog visade Sverigedemokraterna en plan med flera Sverigehus på sin presskonferens. Inte direkt gatans konst.

När tanken på trädgårdsstäder formades i de växande städerna för hundra år sedan var de radikala i alla avseenden.

I programförklaringen för Enskede trädgårdsstad 1907 skrev man: ”Stadens omkostnader få icke bli större än att de, med upprätthållande af önskemålet att skaffa billiga bostäder, kunna amorteras af den befolkning och de företag, som inrymmas på områdena.”

Skaffa billiga bostäder. Där har vi ett språk som föreställer sig en annan framtid.

7 av 10, har undersökningar visat, vill bo i eget hus. Det är orsaken till att regeringen vill gynna byggandet av småhus. Deras vilja sitter dock i skogen eftersom de oavsett hur många småhus som byggs inte kommer har råd att flytta in i dem.

10 av 10 vill ha råd med en egen bostad, det vill regeringen inte göra något åt.

Stefan Attefall har kallats "egnahems-kommissionär", och där kommer ännu ett ord upp som vår tid vill annektera och stängsla in: egnahem.

När ordet egnahem dyker upp första gången kring 1900, bär det på en idé om nationen Sverige.

Intressant nog – i skenet av vår tids ordbruk – blir alltså egnahemmet under 1900-talets första decennier en symbolisk form som gestaltar det svenska. Egnahemmen med småbruken blir verktyg för att ge plats för ett lojalt och bofast folk.

Det här kan sättas i relation till den emigration som fram till 1920-talet innebar att 1,5 miljoner svenskar lämnade landet. En av de drivande organisationerna bakom egnahemsrörelsen då var därför Nationalföreningen mot emigration, som grundades 1907.

Rädslan har olika riktningar – emigrationen då, migrationen nu.

Precis som nu. Cirklar, cirklar.

Den första egnahemsföreningen, Föreningen Egna Hem, bildades i Motala 1892. Vi berättade om det i poddens avsnitt om Motala.

Föreningen Egna Hems arbete bidrog till att sprida en speciell bild av det goda svenska hemmet. Det goda hemmet var ett fristående ägt enfamiljshus, det låg utanför staden, hade egen trädgård och helst tillräckligt med jord för ett mindre jordbruk. 

I Anna Lindkvist avhandling "Jorden åt folket" kan man läsa hur det egna huset på landsbygden, med den egna plätten, byggs kring dygd, ordning och könsroller – och med en arkitekturens idé om det svenska som i skriften Svenska Allmogehem. Här görs nationen synlig i byggd form. 

Hej, Sverigehuset.

Egnahemmen kommer att ändra form när rörelsen blir en sak för de växande storstäderna. Då drar den mer mot en modern liberalism, gränsande till socialism – en övergång in mot välfärdsstatens idé om goda bostäder åt alla.

1927 startade man i Stockholm en kommunalt driven självbyggeriverksamhet på mark som staden ägde och hyrde ut. Den tidens egnahemsrörelse. En småstuga då på 1920-talet byggdes med lån från staden på 90 procent, på en hyrd tomt. De återstående tio procenten betalade den byggande med eget arbete – i Wien fick det det underbara namnet "muskelhypotek".

I USA kom detta svenska byggande att kallas "det magiska huset".

Bengt OH Johansson skrev i tidskriften Arkitektur 1976: ”Det fanns inget magiskt med huset, bara en klok kombination av kommunalt markägande, administrativ långivning och tilltro till vanligt folks förmåga och energi”.

Husen byggdes på offentligt ägd mark och med billiga tomträtter för att undvika spekulation. De boende fick hyra sin mark under lång tid till låga arrenden. De fick generösa lån och möjligheten att lägga in sitt eget arbete som en kontantinsats Här fanns också med tanken om odling för självförsörjning. 

Vi gjorde ett avsnitt av Staden med temat Staden och marken, där vi tog upp just markägandet och egnahemsrörelsen.

Kampen om ordens betydelse är en av vår tids viktigaste. Det här grävandet i historien efter ord som ska ge känslan av att inget har hänt. Fantasilösheten som ideologi, rädslan som drivkraft.

Där vissa är välkomna, men andra trängs ut.

Motgiftet kan vara ett språk som är öppet, nyfiket, men också föreställer sig något som ännu inte finns.

Där man söker det gemensamma. Inte det uteslutande. Det kräver ett annat språk.

Ska vi avsluta ändå med Tranströmer, för att han ändå ger oss känslan av möjligheter:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Ta hand om varandra, så hörs vi.