Så byggs hoppets rum

På söndag är det val. Det är ett utmärkt tillfälle att fundera på något av det svåraste som finns, framtiden.

Här kan man, enkelt sett, betrakta det som kommer på två olika sätt. Som något vi kan förändra tillsammans eller som något som vi som individer måste anpassa oss till.

Det ena andas hopp, det andra är ödet. Det ena talar om sådant vi kan göra gemensamt, det andra tänker främst på hur jag som individ kan klara mig bäst genom det som sker eller - om jag är mer nihilistisk - hur jag kan ge upp.

Det ena är ljust, det andra är mörkt. Det ena ser världen som möjlig, det andra ser den som hotfull.

Mitt intryck är att allt fler, inte minst inom den del av samhället som jag är mest nyfiken på, stads- och samhällsbyggande, arkitektur och livsmiljöer, antar anpassningens mer än förändringens väg. Kalla det en kortsiktig överlevnadsstrategi.

Den är inte oväntad, en bransch – hemska ord – som levt så gott på frukterna av tidernas största högkonjunktur, vill inte/kan inte /vågar inte, tro på något annat än att det som var i någon form ändå kan komma tillbaka eller att man själv kan navigera sig igenom det oundvikliga och slå mynt av det.

Med den föreställningen blir det osäkra, det vi inte vet, mest en obehaglig tanke.

Att jag är en förespråkare för att världen går att förändra är ingen överraskning, men man kan också fundera på hur det sker – och där kommer i alla fall jag hela tiden tillbaka till den sociala infrastruktur som skapar platser och rum där människor kan göra saker. Och göra världen osäker.

Och vi går ju alla in med olika idéer om vad en framtid är och kan vara i det här valet. Alltså vilket samhälle som ligger på andra sidan vallöftena.

Och eftersom Tidöpartierna har ett sorts manifest, framtaget av de två tankesmedjorna Timbro och Oikos, ett liberal-konservativt-manifest kan man säga. En kram mellan L och SD med M och KD någonstans där inuti kramen.

Förutom att man där kan läsa sådant som en Tidö-kulturminister skulle driva igenom, som att "Kungliga konsthögskolan omvandlas till Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur", så finns det mer fundamentala förändringar av just den sociala infrastrukturen.

Så här skriver man:

"Fasa ut det statliga stödet till folkbildningen. Påbörjade reformer tas vidare. Folkbildningsrådet avvecklas och det statliga stödet till studieförbunden fasas successivt ut."

Det senaste året har jag besökt ett tiotal verksamheter i mindre samhällen och medelstora städer där just detta minskande stöd – än så länge – håller den grundläggande verksamheten för att tillsammans göra saker – musik, konst, teater, studiecirklar – vid liv.

Om jag skulle välja en sak som skulle vara avgörande för mitt val mellan de två sidorna så är det, på grund av sådant jag menar är avgörande för ett samhälle, det här.

Det senaste halvåret har jag också, som en del i tidskriften Arkitekturs redaktion, arbetat med ett nummer som firar att tidskriften fyller 125 år i år. Sedan 1901 har den dokumenterat svensk arkitektur, stadsbyggnad och samhällsförändring. En av vinklarna i numret är "Vad missade vi?". Det blev till en undersökning av de vita fläckar som varje arkiv, berättelse och historieskrivning bär på.

Det dök upp många intressanta bortglömdheter där som alla sa något om tiden de glömdes i. En av mina favoriter upptäckte Ava Rasolpour, skribent och redaktör på tidskriften Lyktan. Hon har tidigare skrivit om Folkets hus i Norberg, ritat av arkitekten Vera Spartalj-Waters 1974-75 – i samband med arbetet att skapa en utställningsyta – Galleri Vera – i Norbergs bibliotek, som ligger Folkets hus.

Bland mina papper på skrivbordet hittade jag i veckan ett annat projekt, Sällskap önskas, en del av den forskningsbaserade kursen Tusen kulturhus på Konsthögskolan som ville förstå kulturhusen som plats för "demokrati, gemenskap och motstånd". I den låg ett vikt grönt A3-papper som visade sig innehålla den dikt som Stig Sjödin skrev och läste vid invigningen av Norberg Folkets hus 1975:

"Här, i folkets hus, hör andens verksamheter hemma.
Faran är naturligtvis att om du går till
studiecirkelrummet, så kanske dina ögon öppnas.
Du får plötsligt hörsel och du kan avslöja
Vad som försiggår bakom de draperier och ridåer
som verkligheten skenbart låter gälla för sanning"

Bara om ni någon gång undrar varför maktens knektar vill strypa tillgången till dessa rum.

Behöver ni fler argument så lägger jag några andra citat från det där 2.0-dokumentet som rör mina intresseområden här:

"Nytt ramverk för de statliga medierna. Ett nytt sändningstillstånd införs med tydligt fokus på det icke-kommersiella kärnuppdraget och en successiv halvering av anslagen. UR läggs ned och en sammanslagning av SVT och SR utreds."

Eller det här!

"En översyn av K-märkningar. En utredning får i uppdrag att se över kulturskyddet av fastigheter. Systemet förenklas och skyddet koncentreras till byggnader i klassisk stil, byggnader med högt kulturhistoriskt värde, lång historia eller höga konstnärliga kvaliteter."

Och:

"Tätare städer. En utredning får i uppgift att lägga fram förslag för att underlätta för tätare stadsbebyggelse i klassisk stil i Sverige." tillsammans med en reformering av detaljplaner så att "nybyggnation som ansluter till äldre klassisk bebyggelse i samma stil ska som huvudregel tillåtas."

Men för mig är det där hotet mot folkrörelserna, den grundläggande möjligheten att få vara en hel människa och del av en rörelse, som är det viktigaste när jag på söndag går för att rösta.

Tack för att ni läser, ta hand om varandra och gå med i en studiecirkel.