Santander och de outplånliga spåren av Franco

Välkommen hit! Vad roligt att du ville vara med på, vad det här nu är – ett nyhetsbrev, en blogg eller ursäkt att få skriva och med en möjlig följdverkning att kanske kunna fortsätta göra det, i olika former. Man får hitta ursäkter för att få göra det man vill, tänker jag.

Om du vet någon som kanske skulle vara intresserad av sådant som jag skriver om, tipsa dem gärna om att anmäla sig här. Eller vidarebefordra det här mejlet till dem.

Så, tanken är att jag ska skriva här, berätta om vad jag gör, läser och har sett. Så nu gör jag det.

Jag var i Santander i sommar i nästan en vecka. Egentligen var det en ursäkt för att få vara vid Atlanten. En ursäkt igen, förlåt.

Men det flöt upp en spännande historia om Santanders stadsutveckling, som jag tänkte dela med mig av, också för att den är lite av en fortsättning av det som jag och Håkan berättade om i våra avsnitt om Malaga och Córdoba.

Avsnitt som ni hittar här och här.

Vi talade nämligen en del om Franco och den spanska fascismens användande av bostadspolitik och stadsbyggande för att manifestera sin idé om människor och samhällen.

Santanders centrala delar brann ner 1941, bara några år efter Francos maktövertagande och blev på så vis en möjlighet för den nya regimen att bygga upp staden efter sina idéer. En regim som med sina allierade i Tyskland och Italien 1936 bombat staden för att utplåna det motstånd som fanns i norra Spanien.

Santander gick därför från en position av motstånd mot Franco, med många döda som följd, till någon sorts tacksamhet eftersom det sedan blev hans uppgift att bygga upp staden igen. Den här paradoxala, men kanske mänskliga, tacksamheten, fick till följd bland annat att Santander var den sista staden i Spanien där man tog bort sin staty av generalen till häst och med batong 2008.

Statyn är borta, men man hittar fortfarande märkliga spår av det fascistiska maktövertagandet i staden. En av de största gatorna heter Paseo del general Davila, döpt efter mannen som orkestrerade bombningarna 1936 och sedan blev Francos första försvarsminister. Gatans sträckning sammanfaller dessutom ganska exakt med just de flygattacker som gjordes in mot staden den 27 december 1936, av 18 tyska nazi-plan, som dödade 65 personer i arbetarklass-stadsdelen Alta – Höjden.

Samtidigt har staden ett museum som berättar historien om de som gömde sig i skyddsrummen under inbördeskriget. Det hela är, för en som tycker om att se historien utspela sig mellan skavande sidor i städer fascinerande, men inte desto mindre märkligt.

Bombningen av Alta blev början på slutet av maktövertagandet som fortsatte med etablerande av läger för oliktänkande i staden. Även om en samling motståndsmän hämnades genom att gå in i det fängelse som vid den här tiden rymde fängslade högernationalister och kasta granater ner i cellerna.

Men de tydligaste spåren av Franco-tiden kan man inte ta bort, de finns nedlagda i stadens torg, gator och hus.

Vilket tar oss tillbaka till branden 1941 och det som hände sen. Att branden kom så lämpligt, för fascisterna, kan vara en slump, men de flesta tror inte det. Ett hus som fattade eld på Calle Cádiz, en kraftig vind som fick den att spridas.

En stad behövde återuppbyggas.

General Francos idé om hur städer skulle organiseras hade två kärnidéer: hierarkier och segregation. I centrum skulle Gud och Staten finnas, tillsammans med de samhällets eliter, medan alla andra skulle bort. Social kontroll genom rumslig segregation. Eller det som man kallade den organiska staden: en stad med ett huvud där makten och religionen fanns, en kropp där de priviligierade bodde och extremiteter som fick hantera de övriga.

Huvudet kan man kliva in i. Det är Portica-torget, en uppvisning i den ny-klassicism som alla diktatorer älskade, med byggnader ritade av arkitekterna Javier González de Riancho, Rafael Huidobro och Valentín de Naval och invigt 1950. Tittar man närmare på det så dyker bilder upp från Mussolinis EUR i Rom, som vi pratade om i vårt avsnitt om Rom.

Också hela den rad av byggnader som nu möter vattnet i Santander är en del i denna omgestaltning. Och vandrar man nu de branta backarna i staden, upp mot höjderna – ibland understödd av rulltrappor – så hamnar man snart i de nybyggda efterkrigskvarteren för stadens arbetare. De som innan bott i stadens centrum.

Santander är en stad i en brant sluttning. En av de största kullarna fanns just i det gamla centrumet, där det brann, men den jämnades med marken, så de enda som behöver streta i uppförsbackarna var de som var fattiga. Det gör de fortfarande. När man når krönet, tillsammans med alla andra med varor från marknaden imponeras man över de gamla människornas kondition i den här staden.

Mest slående av alla ombyggnationer är arkitekten Javier González de Rianchos renovering och förbättring av Bank de Santander - i stort det som de flesta vet om Santander är den banken, ett varumärke som tagit staden ut i världen – som han skapade genom att bygga ihop två byggnader med en monumental ark som ger staden en slående monumental entré från vattnet.

Att vandra i centrala Santander är alltså att vandra i en idealstad, byggd av Francos arkitekter och ingenjörer. Som alltid med kunskap om den byggda miljöns idéer och kulturer så förändrar det ens blick.

Vi kom till Santander mitt i en stor festival, en mix av enastående folkliv och usel spansk rock. Vi klev ut på strandpromenaden, tog båten ut till den fantastiska sandbanken tvärs över vattnet. Där, i blåsten, läste vi om branden, och om Franco, gick i vinden och badade i vågorna – och återvände med båten och såg mot stadsfronten som kom emot oss med lite andra ögon.

Staden brann, Franco byggde upp den efter sin bild, de som bodde här hade bara att flytta in i den, få tak över huvudet och känna tacksamhet över det. Vi som kommer dit har privilegiet att se hela historien, i retrospektiv.

Så drog musiken i gång på Porticada-torget – och en för oss främmande spansk popstjärna spelade och alla sjöng med – i varje ord. De gamla fasaderna kunde bara se på och vi kunde bara svepas med.

Det finns fler berättelser, till exempel den om statyn med korset och figuren som faller från det, störtar ner mot döden i havet, men det får bli en annan gång.

I det här nyhetsbrevet tänker jag också att kan dela med mig av sådant som jag tycker kan vara värt att leta upp eller undvika.

Just nu läser jag:

Rebecca Solnit No straight road leads you here. Kommer återkomma till den här, som jag alltid återkommer till Solnit, det är en samling essäer som driver tanken att hopp finns i ovetskapen, i att låta berättelsen ta form utan att veta vart den leder och att den kanske inte ens har ett slut. Därför måste vi agera för det vi tror på. Hopplöshet inför hur världen är, är däremot är bara en ursäkt för att inte göra något. Vi är alltid mitt i berättelsen, skriver hon.

Carl-Johan Engström Samhällsomställningen. En bok om hur planeringen inte gör det den borde göra och varför det blev så. den är så strukturerad att den nästan blir snårig, men jag vet att det finns ett budskap där inne, så jag fortsätter.

Stig Claesson Västgötalagret. Jag har nyligen flyttat till en del av världen som är präglad av Slas, så måste bilda mig. Västgötalagret handlar om Slas pappa som 1938 skriver till Borås för han vill börja sälja strumpor, han ska öppna en butik på Östra Södermalm i Stockholm som ska heta Västgötalagret. Slas har ju gjort sig känd som en Stockholmsskildrare, men jag tycker han är bäst när han skriver om landsbygden. Det finns en berättelse här om en Jon Nilsson som kommer tillbaka från Amerika till en dansbana i Västergötland med Edisons inspelningsapparat, som jag måste klämma in i någon text framöver.

Så häng med, så ses vi här!