Såsom i en spegel: Stålverk 80

Hej, här skickar jag post. Det är ungefär den lek som det låter som. En plats för skrivande och infall. Man kan få det i sin inkorg varje fredag, kanske får du redan det, men om inte kan man skriva upp sig här. Dela gärna!

xxx

I veckan kunde vi läsa hur nästa stora ekomodernistiska projekt Stegras fossilfria stål i Boden går emot en liknande krasch som den Northvolt iscensatte i Skellefteå. Andreas Cervenka och rapporterar att projektet hotas av kollaps. Även Financial Times skriver om det:

"Ett av Europas mest uppmärksammade gröna industriprojekt kämpar för att överleva. Deras växande finansieringsgap tycks allt svårare att lösa."

Ekomodernistisk, skrev jag. Ekomodernism är ett intressant begrepp. Många projekt inom den gröna omställningen är ekomodernistiska.

Ekomodernismen karakteriseras av att inget radikalt kommer att hända som kräver att vi bygger och planerar samhället på andra sätt. Den ska inte förändra något. Den ska inte föreställa sig en annan möjlig värld. Bara effektivisera det som redan är.

Ekomodernismen har därför kallats konservativt utopisk.

I boken ”Beyond efficiency” skriver Josefin Wangel tillsammans med Eléonore Fauré om ekomodernismen. En kärna i ekomodernismen är effektivitet. Ökar man effektiviteten får man ut mer av mindre. Det kan vara bra för planeten. Men i ekomodernismen betraktas effektiviteten som värdeneutral. Det betyder att ett system kan vara effektivt och ojämlikt.

Vem betalar för att effektiviteten ökar? Hur ser maktfrågan ut?

I Northvolt var det till stor del arbetarna på fabriken som betalade. De som fick bo i baracker, men det är också människor i andra delar av världen, där utvinningen av det material som behövs förstör livsmiljöer, som reportaget i Dagens Nyheter från Halmahera i Indonesien visade.

Det finns en politisk sida av ekologin som man gärna bortser ifrån.

Man har satt eko- framför det som var modernismen. Det vill säga att allt tuffar på framåt som det alltid har gjort. Naturen är fortfarande vår att utarma.

Eftersom det nu handlar om stål – och om en variant på modernism tänkte jag, som gillar att gräva i historien, att vi skulle återbesöka Sveriges sista modernistiska utopi.

Som en sorts spegel där vi kan se oss själva, vår fåfänga, våra drömmar och vår ovilja att se hur världen förändras.

Det är 1973.

När resten av landet började slå av på takten med ett miljonprogram som nästan var uppfyllt, landade ett nytt utopiskt jätteprojekt i Luleå: Stålverk 80.

Kanske kan man se det som något som skulle fylla (det socialdemokratiska) tomrummet efter miljonprogrammet. Något enormt, aldrig tidigare skådat. Platsen var Luleå och man satte ett utopiskt namn på projektet: Stålverk 80. För 1973 var åttiotalet fortfarande utopiskt långt borta.

Projektet skulle inte bara dra Norrbotten ur massarbetslösheten utan dessutom rädda det krisdrabbade företaget Norrbottens Järnverk, NJA, vd:n hade 1970 kallat företaget för ”en skrothög”.

Paus för reflektion över att Ted Ström – mannen bakom låten Vintersaga – 1974 grundade ett (progg)band som fick namnet Norrbottens Järn. Kanske mest kända för låten Konserverad gröt.

Tillbaka till Stålverk 80.

Bruksdisponent Jan Olof Edström och statsminister Palme var överens. Hjulen började rulla. Luleå skulle fördubbla sin befolkning och få minst 5000 nya arbetstillfällen.

Hej, Skellefteå 2024.

NJA ägdes av Statsföretag, en statligt ägd koncern som senare skulle bli Procordia. En av knäckfrågorna i Stålverk 80 projektet var i vilken utsträckning ett statligt bolag också skulle vara ett politiskt instrument.

I en broschyr från Statsföretag på sjuttiotalet kunde man läsa deras eget svar på frågan om vad Statsföretag är: ”Det är inte socialism. Det är inte kapitalism”. De flesta kritikerna av Stålverk 80 skulle nog ändå kalla det för någon sorts socialism.

Investeringskostnaderna för Stålverk 80 beräknas till en början till 4,6 miljarder kronor. En dröm för varje lokalpolitiker, fem miljarder i statliga investeringar i kommunen.

Verket ska börja producera malm 1978. Om regeringen omvaldes 1973 lovade industriministern ett stålverk till Norrland. Många menar att det var Stålverk 80 som räddade regeringen Palme den gången. Aldrig har Socialdemokraterna fått så hög andel av rösterna i Norrbotten.

Luleå skulle, som sagt, fördubbla sin befolkning. Konsultföretaget FFNS fick i uppdrag att rita tre bostadsområden för vardera 10 000 personer. Nya vägar ritades och anlades. Gamla hus revs i centrum för att ge plats åt fastighetsspekulation.

En av stadsdelarna blev Björkskatan.

Paus för avvikelse.

I Björkskatan skapades 1989, utifrån en lokalt engagerade bibliotekarie, Berith Forsberg, Sveriges enda kvinnobibliotek, ett namn som biblioteket bar fram till 2021. Det började med en förfrågan från kvinnoklubben i Björkskatan att arrangera en föreläsning om kvinnolitteratur på kvinnodagen den 8 mars 1989.

I en artikel i Norrbottningen från 1991 kan man läsa: ”När männen går på ishockeymatch går de sällan i sällskap med kvinnor. För att få lite jämvikt på livets goda på söndagseftermiddagar har Björkskatans bibliotek arrangerat föreläsare i ämnen som engagerar och intresserar kvinnor”.

Tillbaka till Stålverk 80.

Den 29 maj 1975 kom statsrådet Anna Greta Leijon till ett soligt Luleå där det byggdes på varenda tillgänglig plats för att ta det första symboliska spadtaget på Gräsören i Luleå. Många år senare skulle den då övergivna platsen få det folkliga namnet Playa Plannja. Proggbandet Anton Svedbergs gäng har gjort en låt om den.

”Stålverk 80 är ingen romantisk dröm”, sa bruksdisponent Edström i ett tal.

Ett halvår senare, i januari 1976 säger chefen för projektet Jan Friberg upp sig. En månad senare slutar själve disponent Edström.

Orsakerna var flera. Skenande kostnader, ett tveksamt samarbete med Shahen av Iran, bristande miljöhänsyn vid lokaliseringen. Projektets själva orimlighet skulle kritikerna säga.

Efter den borgerliga valsegern hösten 1976, fattade NJA:s styrelse ett beslut att lägga projektet på is. ”I realiteten var det ett nedläggningsbeslut, det var alla medvetna om”, sa den nye VD:n Björn Wahlström i en intervju 2001.

Tystanden lade sig över Playa Plannja och Luleå. Stålverk 80 blev snabbt en dinosaurie från en annan industriell era.

Snipp, snapp, snut så var sagan slut. Och 1980-talet kunde komma med sina egna utopier. Från löntagarfonder till kreditfester – men det är en annan historia.

Ta hand om varandra, så hörs vi!