Skönhetens tillflyktsort

Reste till Ängelholm för att titta på deras stadshus. Det är ett magiskt litet snällt hus, ritat av Sten Samuelsson, 1975. Ibland blir man påmind om vad hus kan göra med en när de överraskar en. Påminnelse till en själv våren 2026: håll utkik! Ni får googla bilder själva. Följ med mig här om ni vill eller dela gärna det här om du tror att någon skulle vilja läsa det.

xxx

Arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde en enastående återkomst som arkitekt med två kyrkor under 1960-talet. Efter att i några decennier fört en lätt undanskymd tillvaro ovanpå sin egen verkstad i Eskilstuna skapade han Sankt Petri kyrka i Klippan och Markuskyrkan i Björkhagen. De två låga tegelkyrkorna har sedan dess beundrats över hela världen för sin hantverksmässiga omsorg och sitt allvar infför sin uppgift.

Jag ställde vid ett tillfälle frågan till dokumentärfilmaren Sven Blume, som då höll på med sin film om Lewerentz, Divine darkness, om han fått veta om Lewerentz var troende eller ej. Han svarade att det vid ett seminarium han varit på om Lewerentz hade blivit "ett bråk" mellan två forskare om Lewerentz gick i kyrkan eller ej.

Under arbetet med Markuskyrkan hade Lewerentz med sig poeten Bo Setterlind som rådgivare, man får väl anta i andliga frågor. Setterlind stod upptagen som medarbetare när kyrkan presenterades i tidskriften Arkitektur, efter tegelslagarna och VVS-ingenjörerna. Bo Setterlind var ju en folkligt älskad poet och skrev också psalmer. Till en känd folkmelodi skrev han den omtyckta Det finns en väg till himmelen:

Och vill du själv den vägen gå,
så är hans ord att lita på, 
men tvivla ej allenast tro
det går en bro från tro till ro

Så även om nu Sigurd Lewerentz inte var troende så hade han en trons hantverkare med sig i arbetet.

Men frågan skulle också kunna ställas: spelar det någon roll om han var troende eller inte, när han nu ändå var satt att gestalta människans möte med Gud?

Mellan 1950 och 1980 byggdes 450 nya kyrkor i Sverige. I det som man tänker var ett av världens mest sekulariserade länder.

Rum för Gud skulle ändå finnas i välfärdsstaten – och kunde fylla många olika funktioner. Men oavsett ungdomsverksamhet eller kafferep så kommer man kommer ju inte undan att Gud ska anas där någonstans.

Intill ett elvavåningshus i Vällingby finns en av välfärdsstatens finaste kyrkor, Peter Celsings Sankt Tomaskyrkan. "En rubin vid höghusjättarnas fot", skrev arkitekten Carl Nyrén.

Och kring den kyrkan uppstod det en debatt i samtiden som sätter fingret på det där med Gud och arkitektur, vad det kan vara och vad det blev i en tid som var snabb med att bygga det nya och det utprövat funktionella.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 19 mars 1960 skrev kritikern Ulf Hård af Segerstad om den nya kyrkan i Vällingby: "En sträng Gudsborg reser sin mörka, slutna fyrkant intill Vällingbys pulserande centrum".

Han kallade den kompromisslös, orubblig och egenartad. Och han såg ett problem med denna orubblighet, denna hårdhet, detta sakrala rum kring vad som måste, menar Hård af Segerstad, förstås som en församlingens absoluta övertygelse. Strängt!

Han såg ett problem, denna stränghet, har bortsett från att kyrkorummet ska vara folkligt och inbjudande. Hård af Segerstad såg obekväma bänkar, opraktiska utrymmen, estetik och allvar som inte vill komma församlingen till mötes med någon mjukhet, bekvämlighet eller funktionalitet. Inget som ger "den enskilda församlingsmedlemmen stöd i hans sökande efter värden, som måhända inte står att finna på Vällingby torg".

Kyrkan som tar ut ett avstånd.

Det här inlägget fick ett svar, som har kommit att bli ikoniskt, eftersom det blev det första allvarliga försöket att formulera det arkitektoniska glapp som hade uppstått i välfärdsstatens byggande, ett glapp mellan det funktionella och det sköna.

Arkitekturhistorikern Göran Lindahl svarade med en lojalitet mot det arkitektoniska mästerverk som han menade att Sankt Tomas-kyrkan var. Han menade att Hård af Segerstad sällade sig till de funktionalistiska teoretikerna som krävde "ett praktiskt detaljstudium", där kyrkan skulle "fungera väl ur ett antal mätbara synpunkter, vara bekväm, ljus, anpassad till en rad praktiska krav, som kan ges en klar formulering"

Önskan om klarhet – eller tilltron till en dunkel mystik? Arkitekturen som tro eller vetande.

Göran Lindahl samlade in hela sin känsla över den nybyggda värld som 1960 stod runtomkring honom. Fåfängan i dess strävan efter skärvor av skönhet, dess oförmåga att koncentrera sig och utmana oss att se något större:

Hur likgiltig är ändå inte denna rutinerade smakfullhet, detta beräknande sätt att strö några nypor skönhet över vardagsmiljön! Mosaiker i tunnelbanan, en abstrakt komposition i hyreshusets trappuppgång – angår de oss det bittersta? Bra eller dåliga – de överröstas av allt det andra. Den estetiska tätheten är för liten, uttryckskraften inte tillräcklig för att nå fram till oss.

Estetisk täthet, uttryckskraft som inte når fram. Det hittade han i Sankt Tomaskyrkan. En arkitektur som inte bara står i vardagens tjänst. Och han formulerade dessa kyrkors plats och roll i det banaliserade arkitektoniska landskap han såg runtomkring sig. I de nya kyrkorna, skriver han, har en ny slags arkitektur vuxit fram, med en förmåga att "fängsla och betvinga":

Kyrkan har blivit en skönhetens tillflyktsort.

I Sankt Tomaskyrkan såg han en enhetlighet av ett ovanligt slag där "delarna samverkar för att göra det budskap, denna kyrka förmår att överbringa, lika entydiga som inträngande".

En inträngande, fängslande, betvingande arkitektur. Gud i folkhemmet eller inte, här ställs i alla fall människan, menade Lindahl, inför en plats där "tiden hejdats, lugnet och tystnaden övervunnit det oroliga och tillfälliga".

De betydande verken avslutar han kritiserar nuet eller vänder sig bort från det.

Det finns ett så avundsvärt allvar både i diskussionen och i arkitekturen här. En linje tillbaka till arkitektur innan funktionalismen, men utan att det tar på sig åldrade dräkter och spelar teater med påklistrade attribut ur historien eller stilimitationer. Istället försöker den uttrycka sin tids längtan, tvivel och verklighet.

När arkitekten Sven Ivar Lind 1968 skrev om Sigurd Lewerentz kyrka i Klippan använde han också det där högstämda, men vackra, språket, som de här kyrkorna verkar väcka. Han skrev om hur "konstnären, iakttagaren av verkligheten, lyckas förmedla intensiteten av sin iakttagelse till mottagaren, bringa honom i direkt beröring, ljuv eller chockartad, med verkligheten som omger oss blinda och döva”.

Det handlar om, skriver Lind, att

denna passionerade, tålmodiga realism måste betrakta och utfråga allt, på en gång tvivlande och öppen

Det finns så många ord här, som kan leda vidare in i vår tid, från att hejda tiden, vända sig bort från det oroliga och tillfälliga, via skönhetens tillflyktsorter som når fram till oss rastlösa själar – och den passionerade tålmodiga realismen.

Den tro som Lewerentz och Celsing uppvisar ligger kanske närmare den tro som Gunnar Ekelöf formulerade i en dikt, i diktsamlingen En natt i Otocac, som kom 1961, året efter Sankt Tomas kyrkans invigning:

Till det omöjligas konst
bekänner jag mig,
är därav en troende
men av en tro som kallas vantro
Jag vet:
Man bekymrar sig här om det möjliga
Låt mig då vara en obekymrad
av vad som är möjligt och omöjligt

Det är motståndet och tron sammantvinnade – det är revolutionärt, det slår upp ett nytt rum i samtiden. Invid höghusens fot.

Ta hand om varandra, håll utkik!