Skriv stadens namn

Jag fick gå på Norrköpings promenader nyligen. De är som en sorts elixir mot all form av småsnål provinsiell kortsiktig samtid. 1858 började man plantera de lindar som skulle kanta promenaderna. 2025 långsamt växande lindträd som omfamnar staden. Nu kunde jag se hur den Norra promenaden, som på ett märkligt vis fortsätter utanför rutnätsstaden och följer det som var industrier hela vägen ner till Motala ström, blivit en del av en ny stadsdel som planeras och byggs där. 260 år senare. Ni fattar, inga snabba sommargågator eller tillfälliga spektakel – 260 år 2025 lindar. Man lyfter på sin imaginära höga 1800-talshatt. Vill ni skriva upp er och få den här posten i brevlådan kan ni göra det här. Ni som är här får också gärna skicka den vidare, så kanske målet för 2026 kan vara 2025 prenumeranter.

xxx

Att det var i Sundbyberg som den mest visionära texten om svensk stadsbyggnad skulle skrivas är kanske, med tanke på stadens rykte som huvudstadens solkiga bakgård, förvånande. Än mer förvånande är det möjligen också att det skrevs som en dikt. Ragnar Thoursies Sundbybergsprologen. De oftast citerade raderna lyder:

"En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet."

Men kanske är det just en plats som Sundbyberg, med sin kantstötta och lite uppgivna vardagsrealism där 1951, som behövdes för att verkligen hitta till stadsbyggandets kärna, mitt i modernismens framfart. För mer om det lyssna gärna på podcasten Stadens avsnitt om Sundbyberg.

Dikten eller kanske ska vi säga fest-dikten skrevs för att framföras utanför kyrkan vid Sundbybergs stads 25-årsjubileum nyårsaftonen 1951. Den lästes av Maj-Britt Nilsson, uppmärksammad skådespelerska och Sundbybergsbo precis som poeten själv. 

Precis som så många städer i skiftet mellan 1940-tal (fascismens decennium i världen) och 1950-tal (den möjliga demokratiska framtiden) letar Sundbyberg efter ett språk för sin framtid. Det finns fortfarande plats för stora ord.

Men i dikten är det tydligt att det är ord som inte springer ur stjärnbeströdda utopier, utan ur människors trottoar-tillvaro:

"Människan, ej månen, är
alltings mått vid Bällstaviken, och
vår andes ångsåg levererar byggnadsmaterialet
till den nya staden…"

Och vidare:

"Han på hemväg nu, till samma frihet
för de fångna, mot hjärtat trycker
unikan med dyrbar stålglastermos."

Men dikten fick också mig att tänka på orden – kulturen – och i det här fallet poesins plats för att förstå och förklara ett samhälle och formulera dess framtider.

Jag fick en nyutgåva av den franske poeten Paul Éluards dikter i handen, Kärlekens ordning och oordning: Dikter ur motstånd och dröm. Éluard var en del i de dadaistiska och surrealistiska rörelserna under 1900-talets första hälft, en motståndets diktning mot det konventionella, förhärskande och tyranniska.

Men mest känd blev han för dikten Frihet, som sommaren 1942 trycktes upp på flygblad, bladades in i vapenlådor och släpptes med fallskärm av brittiska Royal Air Force över Frankrikes sydöstra bergstrakter, där den franska motståndsrörelsens gerillatrupper stred mot den nazistiska ockupationsmakten. När de öppnade vapenlådorna kunde de läsa dikten:

"På mina läxböcker
På min skolpulpet på träden
På snöns sand
Skriver jag ditt namn

På alla lästa sidor
På alla vita papper
Sten blod papper eller aska
Skriver jag ditt namn"

det namn som Éluard skriver avslöjas i diktens sista strof:

"Och genom ett ords förmåga
Börjar jag om mitt liv
Jag är rädd för att känna dig
För att kalla dig vid namn

Frihet."

Dikten läser man fortfarande i franska skolor, den blev synonym med motståndsrörelsen. Men det är också något hur tilltron till poesi, kultur, som en verklig horisont, där möjligheternas vägar väntar.

På sätt och vis, tänker jag, bor poesin vägg i vägg med kartorna.

I sin bok Rules of Freedom skriver Patrick Joyce om hur kartorna under det sena 1700-talet genom sitt sätt att dela information och berätta om stadens alla olika nivåer öppnade upp staden för fler tolkningar av den.

Kartornas objektivitet, dess information, menar Joyce, var omöjlig att skilja från fantasin. Fantasin hos de som styr – och planerar – staden, men också de som blir styrda, deras fantasi och föreställningar om den. Den kunde rent praktiskt ta med människor till platser, gator, till nya och oväntade möten med staden.

Och i förlängningen blir kartorna till planer, till framtid, till möjliga vägar framåt.

En öppen stad blir möjlig. Eller förvägras oss.

Under 1950- och 1960-talet verkade den svenska arkitekten Hans-Erland Heinemann. Han är kanske mest känd för det enastående kulturhuset i Skövde som invigdes 1955. Vi pratade om honom i Staden om Skaraborg. Men han var också en flitig skribent och tänkare, just i det där skiftet efter kriget som Ragnar Thoursies dikt skrevs. I sökandet efter en stadens öppenhet och kulturens plats i den.

I en text om Kulturhus, som finns publicerad i OEI #104-105: Organisering!? Rum för kultur: Folkets hus, kulturhus, publiceringspraktiker, skriver också han om den öppna staden och dess relation till kulturinstitutionerna, som han menar ska vara en del av den:

"Sammanfattningsvis vågar jag alltså hävda kra­vet, att alla rum för samhällsservice – det må gälla kultur, idrott, religion, hobbyverksamhet o.d. – upp­fattas som en utvidgning av gatans offentliga rum, en del av den fritt tillgängliga staden. Utan att en sådan uppfattning blir allmänt accepterad, kommer speciellt kulturen alltid att uppfattas som något apart, skilt från det "vanliga" livet."

Kulturen är staden, inte något eget i den, och kulturens rum är stadens rum. Därför ska de vara gratis, därför ska de vara öppna. Det vanliga livet återkommer här, minns Thoursies stålglastermos, människan är alltings mått inte månen.

Och då vill jag återvända till kartan.

Har du fört fingret över en karta över en främmande plats någon gång? Föreställt dig de platser som man kan röra sig på när man väl är där. Kartan är en möjligheternas plats, stadskartor öppnar upp staden för din rörelse, för dina mål.

Man kan sitta där och nynna med Annika Norlin och hennes låt Det ska hända dig med, om hur en ung människa ser på världen: ”Allting var en öppen yta / Och man gick i nån riktning / Som man tänkte skulle göra / att man fattade mer”.

En av de finaste kartorna som finns över en stad är Giambattista Nollis plan över Rom från 1748. Det är en svart-vit plan där alla byggnader är svarta och alla öppna rum är vita. När man ser på den framstår staden som om den är i en perfekt balans mellan svart och vitt.

De öppna rummen har samma totala yta som de slutna. Det är för att de vita, öppna, rummen inte bara är gator och torg utan också insidan på hus som kan vara öppna för alla: ett Pantheon är vit, en kyrka, ett bibliotek. Det är som en ideal bild av en öppen stad, där dörrar står på glänt.

En öppen stad, en gemensam, en ej befästad. Dess namn är frihet. Den är studiecirkeln, den är schackklubben, den är snickeriet, den är biblioteket, den är konstmuseet öppet för alla, den är vägen in. Éluard skriver:

"På den fysiska verkligheten
Skriver jag ditt namn"

Men Nolliplanens vita ytor är alltid under förhandling. De kan tas ifrån oss. Vi behöver blada in dess öppenhet i vapenlådorna, dela ut dem till motståndsrörelserna.

I sin bok The Creative Destruction of New York City beskriver Alessandro Busà en frustrerad besvikelse över den mångformiga staden han förtrollades av en gång. Han ser nu hur fastighetsägare, fastighetsutvecklare, företag och politiker har förändrat staden New York under 2000-talet så att den blivit en produkt som vänder sig till eliten och lyxmarknaden en vara skräddarsydd för "en global, mobil, och extremt välbärgad grupp stadskonsumenter".

Det kan vara den besvikelsen som nu har lett till att Zoran Mamdani valdes till borgmästare i New York, med en närmast Heinemannsk idé om staden. "We have won because New Yorkers have stood up for a city they can afford", sa han i sitt segertal. En öppen stad.

Öppenheten är alltid förenad med risk. Risk för de priviligierade vars rum öppnas upp, risk för alla som tjänar sina pengar på att skapa slutna rum, eller förvägra andra rum, risk för de som skräms av att släppa in det främmande.

På en annan plats i den diktsamling där Sundbybergsprologen finns byter Thoursie kommun och ställer sig vid Hagalund i Solna, där de snart försvunna trähusen fortfarande står – och hans blick mot framtiden är kluven, eller tvivlande, vad betyder löftet:

 ”Halva huset blev inte byggt
den del som rymde med vår framtid.”

Det är också en möjlighet om vi inte fortsätter skriva dess namn.

Ta hand om varandra, så hörs vi.