Stadens fördelade tyngd

Människan älskar den närmsta vägen. Till skillnad från djuren vill vi hela tiden binda samman två punkter. Stigarna vi lägger ut försöker skapa sammanhang där vi tycker att de saknas.

Det är då broar byggs.

När tanken på en bro börjar gro är den svår att stoppa. När tekniken ger oss möjligheten att ta oss till andra sidan är det svårt att låta bli. Bron manifesterar, kanske mer än något annat vi bygger, det möjligas konst. En bro, skriver Georg Simmel i essän Bro och dörr, byggs på en plats där människan har identifierat något som är separerat men som man önskar att länka samman.

En plats där man erkänner att det finns en uppdelning, men en uppdelning som man vill överkomma – det är momentet som skapar bron. Människan sätter upp gränser, men människan överskrider dem också. En bro är en gränsöverskridande handling.

Det kan vara en av de finaste idéerna om det byggda. Att länka samman, att öppna upp städer med broar. Mycket som är byggt kan betraktas som tomma gester, som fyrverkerier, men inte broar. En bro byggs på den plats där allra flest passerar.

"Av alla de ting som människan bygger”, skriver Ivo Andric sin bok Bron över Drina, ”är inget i mina ögon bättre och mer värdefullt än broar. Broar är viktigare än hus, lyser starkare än tempel, för de är ämnade för fler människor; de är allas egendom och lika för alla, användbara, alltid uppförda på ett meningsfullt sätt”.

Broar skapar mening, kanske är det därför de ofta blir krigets första offer.

Ett av de tydligaste exemplen på det, är bron i den bosniska staden Mostar. Bron över Nretva i Mostar ritades av den ottomanska arkitekten Harjrudin och byggdes 1566. Det var en bro på vägen mellan det ottomanska riket och nuvarande Dubrovnik.

Staden Mostar fick sitt namn från ordet Mostari, brovaktare. Den 8 november 1993, under belägringen av Mostar totalförstördes bron av det bosnienkroatiska stridsvagnsartilleriet.

Författaren Slavenka Drakulić skrev i Dagens Nyheter samma år, att människor grät när bron rasade, och att vi sällan konfronteras ”så oförmedlat, så klargörande med förgängligheten som när ett monument över vår civilisation utplånas”.

Civilisationen i det här fallet handlade om att leva tillsammans. Att överskrida gränser som religioner, kulturer och fördomar har satt upp.

2004 byggdes bron i Mostar upp igen. Bit för bit rekonstruerades den till exakt den form den en gång hade. Den förklarades som världsarv av Unesco. Internationella dignitärer och världspressen var samlad för att högtidlighålla återuppbyggandet av denna symbol. Bron i Mostar är, skrev Unesco, ”en symbol för försoning, internationellt samarbete och samexistensen av olika kulturella, etniska och religiösa samhällen”.

Innan kriget var Mostar den stad – i det som då hette Jugoslavien – där mångkulturen och blandäktenskapen var flest. Efter kriget, och efter brons återuppbyggande 2004, är staden den mest segregerade. Bron som hade varit en väg som band samman kulturer blev efter kriget en bro mellan olikheter skilda från varandra.

Jag träffade arkitekten Senada Demirovic från Mostar och hon berättade att bron förvisso stod där igen men den var inte en bro byggd som en port mellan de olika sidorna, utan snarare som en mur.

Den hade blivit en symbol, ett fyrverkeri, en attraktion, ett vykort. En symbol som bron alltid varit. Många som flydde från Mostar har berättat att de har bilder på bron på väggen i sina nya hem. Men en symbol räcker inte, den måste följas av en rörelse.

En bro kan inte själv göra det arbete som krävs för att upphäva gränser. Det är människan som måste stå för själva överskridandet.

När vi kliver ut på en bro fördelar den tyngden. I en essä i London Review of books 2013 skrev Philip Nobel om broar: ”När du än kliver ut på en bro fördelas din vikt, en del till ena stranden en del till den andra, och vidare ner till berget under. Om den byggda strukturen ska fortsätta att stå när den tar emot nya påfrestningar, måste varje länk i systemet stå emot bördan, kilo för kilo”. Din vikt måste mötas av styrkan inbyggd i bron.

Olika tider hittar olika symboler för frihet, inte sällan kopplade till ny ingenjörskonst. Järnvägen, tågstationerna, på mitten av 1800-talet. Bilen från 1940-talet. På 1990-talet blev flygplatsen symbolen för en kultur av fri rörlighet.

Flygplatsen var romantisk, den var en värld av möjligheter, en romantik som började avta efter den 11 september 2001. Det de här symbolerna har gemensamt är att de skapar nya möjliga rörelser. Hela samhällen byggs om på grund av dem, en del byggs till och med upp kring dessa rörelser.

Det kan därför kännas nedslående att vi lever i en tid där symbolen för vår tids frihetslängtan tycks vara gränskontrollen. Den amerikanska varianten av teveserien Bron utspelar sig på gränsen till Mexico.

Det är en tolkning av berättelsen, som nu på ett kusligt sätt iscensatts också här. Något som sammanbinder, ersätts av något som särskiljer. Bron ersätts av en mur.

Men den gränsdragningen finns också inbyggd i bron.

Den sårbarheten finns i den smala passagen. Platsen där flest passerar.

När upploppen efter polismordet på Freddie Grey i Baltimore tog fart våren 2015 var det broarna som polisen stängde av. De var strategiska platser som sammanlänkade det västra Baltimore med stadskärnan. Broar må vara starka, byggda av ingenjörer, förhindrade från att rasa, störta samman, ens av jordbävningar, men med sin smala midja till passage är också det mest sårbara. De bär på ett sådant ansvar. De bär på skillnaden.

Men de bär också på vår längtan.

I Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter är det ett helvetesgap som skiljer Ronja från Birk – Romeo från Julia – familjer, släkter, länder, kulturer, från varandra. Men svindeln vid gapet försvinner inte för att man bygger en bro över det, det finns kvar. Precis som svindeln när vi kommer på att vi går på isen.

Den lilla eller stora svindeln som en bro kan innebära är förknippad både med självmord och med flykt.

I Lukas Moodyssons film Fucking Åmål står Elin och Agnes på en motorvägsbro – en bro som nu är riven – och ser trafiken passera. På bron kan de se ner över vägen bort, över en parallell värld. ”Så jävla meningslöst”, säger Elin. En tankbil passerar. Det är på platser som den som man börjar längta bort.

Det kan vara en svindlande möjlighet, liksom ett melankoliskt drama.

Halvvägs över en bro, kan allt tyckas möjligt eller hopplöst beroende på vem man är och varifrån man kommer.

Tack för att nti läser, ta hand om varandra!