Stadens inre motstånd

Välkommen tillbaka hit. Här lägger jag ut fragment av en berättelse om staden, kanske. Eller så är det bara fragment av ett pågående skrivande. Eller så är det samma sak. Vad vet man, egentligen. Vidarebefordra gärna mejlet eller länken. Skriv gärna upp dig här om du inte redan prenumererar.

xxx

Jag har den senaste tiden, i ett arbete med att göra en guide till Linköpings arkitektur, suttit och bläddrat genom tusentals av bilder ur arkiv. En gammal värld flyter upp till ytan. Det är lätt att fasta i den. Det är behagligt, samtiden drar sig undan.

Sen kom snön också i södra Sverige och till huvudstaden och aldrig blir väl staden så tidlös som då, eller samtidslös. I en park där jag bor blev allt bara lek. Det var nästan lika vilsamt och skönt som i arkiven.

Det förgångna kommer i så många skepnader.

Det bästa som finns när man går i en stad är att hitta tecken ur historien som kastar ett nytt ljus över hur staden tänktes vara, en berättelse blir synlig, som man kan följa bakåt till en början. Vad tänkte man egentligen, vad ville man, var gick det fel, vilken alternativ väg valde man istället?

Kulturgeografen Lennart Améen ägnade en hel del av sitt liv till att utforska glappet mellan planer över städer och byggd verklighet. I Linköping till exempel bestämmer man sig någon gång på 1650-talet för att utplåna det medeltida oregelbundna gatusystemet med en ny berättelse, det rätlinjiga. Det blir ett arbete som pågår i ett par hundra år, men det gamla verkar hela tiden överleva.

Ett stadens inre motstånd.

Ett tag ligger de nya planerna också på kartor över de gamla, som om de redan fanns, en tankevärld och en verklig värld. Idag när man går den krökta Ågatan i Linköping, stadens nöjesartär, går man i de krökta spåren på en plan som aldrig blev av. Det fanns en berättelse, kanske en vardaglig promenerande berättelse, i de gamla gatorna som inte kunde skrivas över.

Men man kan också gå Nygatan i Linköping, den typiska gatan som kommer till under 1600-talet utanför den medeltida stadskärnan, i många svenska städer, alltid rak och duktig. Nygatan är början på en ny berättelse om staden.

Så formas berättelsen om staden, både uppifrån, som en stor berättelse, och underifrån i bilder, gator som blir kvar.

I sin bok Narrationens kris, skriver Byung-Chul Han om meningsproduktion, och bristen på plats – och tid – för det. Samtiden saknar, menar han, berättelser med början-mitt-slut.

Det knyter an till vad jag tidigare har skrivit om Rebecka Solnits argument i boken No straight road takes you there om att vi alltid är mitt i en berättelse, som vi kanske inte ens kan ana – och just det kan ge oss hopp att föreställa oss en fortsättning på den.

Vi är mitt i något, vi agerar, men vet inte alltid var det kommer att ta vägen. Det måste vi leva med, för där finns hoppet.

På ena sidan sitter stadsbyggarna och drar raka gator, på den andra vandrar folk upp och ner längs Ågatan som de alltid gjort.

Byung-Chul Han ser en fragmentiserad värld, ett skifte från narrativ till information. Historiskt gav berättelser kontinuitet, identitet och etik, idag dominerar flöden av "fakta”, klick och kortformat som inte binds till helheter, menar han.

Vad blir planen när ingen kan formulera den stora berättelsen?

I Expressen motsäger Victor Malm Byung-Chul Hans analys och menar att det finns en stark högerkonservativ berättelse som sveper över världen och skriver: "Den stora krisen är att motberättelserna – frihetens, framstegets, jämlikhetens, broderskapets – är så svaga".

Men kanske kommer motberättelserna alltid att formas, eller i alla fall påbörjas på ett annat sätt än de stora, gångbara, maktfullkomliga. De kanske inte ens ser ut som berättelser nu, utan är en stor samling rörelser och aktioner – en tjänsteperson som envist argumenterar för alternativ, en husockupation, ett växande medborgarhus, tio nya fanzines.

Visste arbetarrörelsen var den var på väg i slutet av 1800-talet, visste de som började samlas i Leipzig 1987 var de var på väg, visste arbetarna vid varvet i Gdansk?

Om vi ska få syn på nya berättelser kanske vi inte ska leta i de gamla stora berättelserna – som tycks vara så verksamt nu – utan söka oss bakåt till där de började, inte sällan då, tänker jag, i motståndet mot de berättelser som fanns innan.

Till den krökta Ågatan, inte till den räta Nygatan. Till det vardagliga motståndet.

Sam Wetherhalls bok Liverpool and the unmaking of Britain, är en fascinerande resa genom nedmonteringen av en stad under 1900-talets andra hälft. Det blir till en historia om vad vi kan lära oss av de rörelser och motrörelser som sker när städer utsätts för vad Wetherhall kallar obsolescens, en stads åldrade materiella ruiner, dess ekonomiska omvandlingar och deras sociala effekter. Ett svenskt ord skulle kunna vara föråldring.

Han menar att det finns lärdomar att dra ur det och skriver bland annat om just motståndets rörelser som blir synliga när en sådan process sker:

"Antikoloniala frihetskämpar, ömsesidiga hjälpnätverk, aktivistjurister, solidaritetsnätverk, hyresgästföreningar och kompromisslösa fackföreningar skapade solidariteter som löpte under ytan av den formella politiken likt underjordiska strömmar, och formade, omgestaltade samt öppnade utrymmen för nya framtider. Dessa ofullgångna och motsägelsefulla svar kan vara kartor för hur vi bör navigera genom det kommande århundradets stormar"

Det är i det motsägelsefulla, som navigationsinstrumenten kan finnas.

Ja bland bilderna i arkivet verkar allt som fragment, men det är också helt säkert så att det finns spår att följa som kanske inte alls är en flykt från samtiden, inte ett förlåtande snöfall över det, utan i själva verket nyckeln till framtidens alternativa berättelser.

Stadens inre motstånd.

Ta hand om varandra, så hörs vi!