Stranden som utopi
Höstlöv, regn – morgonmörker. Nu töms till och med uteserveringarna. Stränderna har dock stått tomma sedan länge.
”Under gatstenen en strand”, löd ett av slagorden under studentrevolten i
Paris 1968. Drömmen om en annan stad under den befintliga. Men vilken stad är en strand? En strand är en rolig stad, kanske rentav antibyråkratisk, en subkultur under gatstenen.
På Strandbadet, vid Ribersborg, i Malmö som invigdes 1926 hittar etnologen Per Markku Ristilammi en modernismens dragning mot hedonismen. Strandbadet uppmanade ”till att låta kroppen hänge sig åt njutningsfull vila och onyttig lek”, skriver han. En alternativ stad i det moderna Malmö. En skillnad som blev ännu tydligare när Strandbadet fick sällskap av de vita funkishusen tio år senare.
Stranden är, liksom den arkitektur som skulle sprida sig över världen efter 1930 i sin form platslös, generell. Kanske var det därför den tilltalade de modernistiska pionjärerna i Malmö.
Men alla vet att man också riskerar något när man är på stranden. Värdigheten. Få platser är så fulla av förlorad värdighet som en badstrand på sommaren. Barnfamiljerna ligger som uppblötta Mariekex i strandlinjen. Helt utan styrsel och med sand, inte ”mellan tårna” med Tomas Ledin, utan mellan tänderna.
Strandvistelsen är en ständig kamp för att bibehålla den normalitet som gäller i det vanliga livet. Om man nu inte släpper byråkraten i sig, förvandlas till björnen Baloo, vältrar sig i strandlinjen och blir lite rolig innan sommaren tar slut.
Vid en kajkant i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm ligger ett vikingaskepp som sedan länge är en thailändsk restaurang där tillhörande sandstrand bordat skeppet. En ponton med plastpalmer och en sandstrand stor som en sandlåda ligger förtöjd med kättingar. Det här knepet har blivit allt vanligare de senaste tio åren.
I somras noterade jag en minimal sandstrand – inte större än en generös sandlåda – intill en glasskiosk i Simrishamn. Stockholm är under somrarna numera strösslade med "sandstränder". Det här är så klart bara stranden som bild, idé, minne kanske men i så fall ett svagt minne. Många skulle också, med visst fog, säga att en strand också kräver ett hav eller en sjö.
Vad betyder det här? Längtar vi åter till stranden, också när vi är i staden. Efter en plats i solen? Är det bara vår tids fixering vid kulisser, vid fiktionen som verklighet, eller finns det något begravt under sanden?
På stranden regerar leken. Stranden tycks få varje medborgare att upptäcka sandlådan inom sig. Det kan tyckas alldeles oförargligt. Men i leken ligger en möjlig revolution och väntar.
Det där är en välvillig tolkning av de där urbana stränderna som har dykt upp, det medges. Om jag skulle vända andra sidan till skulle jag säga att de är avledningsmanövrar, sådant som ska få oss att tro att livet är gott medan någon samtidigt med politiska beslut ökar barnfattigdomen så att färre barn kan besöka en verklig strand på lediga dagar.
Det finns andra sätt att se på stranden som kan göra den verkligt utopisk, som plats i staden.
I sin essä ”The global beach” i boken ”On holiday” skriver etnologen Orvar Löfgren bland annat om stränderna i Los Angeles. Här blandas alla åldrar, identiteter och kulturer, ”det är en form av massmöte som i andra sammanhang skulle te sig inflammatorisk”, skriver Löfgren (min övers).
I det mötet mellan människor, mellan ”vi” och ”dom”, blir stranden intressant som urban biotop. Stranden är en gränszon, en plats där gränserna är tydliga, men samtidigt så många att mötet mellan dem blir ofrånkomligt. Det är intressant i en tid som gör allt för att dölja skillnader genom att förpassa dem så långt som möjligt från varandra. Mötet blir möjligt i leken.
Orvar Löfgren ser stranden som ett laboratorium för blicken. Här kan man prova hur man ser, och får se, på andra, och hur man ser ut. Kanske är det så vi ska betrakta stranden, som en försöksstation för hur vi ser på andra, och för synen på det gemensamma rummet.
Det är något särskilt med städer som har stränder. Det präglar dem. De kan inte frigöra sig från den njutning, den öppenhet och frihet som stranden är. Strandlivet är inte skilt från staden, onyttan fortplantar sig in i vardagen, som en basgång, en rytm. Barcelona är en sådan stad. Öppenheten från stranden rör sig genom staden.
Strandens generositet sipprar upp i den täta staden, den rinner mellan fingrarna, mellan fasaderna, faller ner mot gatstenen. Gatstenen blir faktiskt en strand. Antonio Gaudís kyrka Sagrada Familia är ett stort sandslott. Både omöjligt att rasera och fullborda. Den pågående leken i strandkanten. En aldrig avslutad passning in i framtiden.
Jag minns en strand på våren, i Sopot, Polen. Det var en kall vårlördag i mars. Det var folkvandring till stranden i Sopot. Täckjackor och mössor. Huvor och händerna i fickorna. Det här var Östersjön, ett hav man älskar för att det är det hav man har och det är oftast hårt och kallt men det är vårt hav. I motljuset inne på Grand Hotels restaurang och på de verandor som hänger på så många hus i Sopot ser man längtan till sommarens Östersjö. Lättjans och glömskans stad.
På stranden kan vi vara ensamma och samtidigt med blicken ta del av det gemensamma, ”Alone together” heter talande Robert Edgertons bok om Los Angeles urbana stränder. Det var på stranden våra första förfäder kravlade upp.
Sedan dess har Jesus stått där inför massorna, liksom hans pappa. Romarna var gärna där. Cicero hade åtta villor vid havet, för att vid olika årstider och klimatväxlingar kunna njuta sitt otium. För Cicero handlade strandlivet om att njuta med värdighet. Många skulle hävda att vår tid mer oförblommerat riktat in sig på själva njutningen.
Stranduttolkare som Tomas Ledin och Per Gessle sjunger ”det blir en dag på stranden / en siesta vad vet jag” och ”nere vid Tylösand / här är vinden varm och vågorna slår / man ser bara flickor var man än står”. Det är stranden som en oförarglig söndagsutflykt.
Men stranden kan bli en del av vardagslivet, och de vardagliga berättelserna i en stad som Malmö, som Barcelona, som Los Angeles, som Rio de Janeiro. I ett reportage om Rio skriver Bobo Karlsson att medan man i Sao Paolo ställer den givna frågan ”var jobbar du?” till en främling lyder samma fråga i Rio: ”Var badar du?” I Rio, och kanske också i Los Angeles, i viss mån i Malmö, har stranden blivit det viktigaste offentliga rummet.
Vad händer i en stad när stranden blir en så viktig del av den? Stranden är ofta frikopplad från sin plats, skriver Orvar Löfgren i ”The global beach”, en strand skulle kunna ligga varsomhelst, men motsatsen gäller inte: en stad är inte frikopplad från sin strand. Ersätt i ett tankeexperiment torget med stranden.
En av de städer som förknippas mest med ett liv vid ett hav är Los Angeles.
I sin bok ”Los Angeles. The Architecture of four ecologies” (1971) skriver den brittiske arkitekturfilosofen Raynar Banham romantiskt om Los Angeles. Han skriver bland annat att havet är Los Angeles idé. Att det inte går att komma undan havet i Los Angeles. Det är en sanning med viss modifikation.
När vi var i Los Angeles och gjorde ett avsnitt av Podcasten Staden träffade vi Joey Pallares i Boyle Heights, långt från havet. Vi frågade Joey om havet. Vi frågade honom eftersom vi undrar vad stranden betydde om man växte upp mitt inne i staden, helt nära floden, men drygt två mil från havet.
”Vi åkte till havet kanske tre gånger innan jag var 12”, sa Joey. Han är född 1970. ”Man somnade i bilen, vaknade och undrade var man var, mamma sjasade oss ut och sa: Spring ner till vattnet. Det skrämde skiten ur mig. Jag tänkte: Det där är så stort, där ligger Kina och jag hade sett Hajen, sanden kändes konstigt. Det är mina minnen av havet, jag var rädd, jag vågade aldrig gå i”.
Havet var främmande och skrämmande, det var inget som han var en del av. Nu älskar jag havet, säger han.
Det tog ganska lång tid också för staden Los Angeles att upptäcka havet. Los Angeles började som en stad vid en flod, Los Angeles River, som också länge var stadens enda vattenkälla.
Det är en lång och vindlande resa, den om staden Los Angeles resa från floden som nu är torrlagd till idén om en stad vid havet. Den har vi inte tid med nu, det får bli en annan gång.
Tills dess dröm om stränder när höstlöven faller, och ta hand om varandra.
