Taggiga städer

Borde jag vara orolig över att jag fastnat i 1990-talet? En post till om detta decennium väntar här. Kommer julen blir ett enda lång sträcktittande av Eric Fichtelius Ordförande Persson om Göra Perssons nittiotal, sitta och läsa Donna Tartts Den hemliga historien, låtsas som om mobiltelefon inte finns och köpa årets julklapp 1995, cd-skivan – får bli Nirvana Unplugged då, och en noppig stickad tröja.

Skicka det här vidare om du känner någon som skulle gilla det eller skriv upp dig här så får du ett mejl till i din inkorg.

xxx

När jag våren 1995 började jobba i Jokkmokk med att anlägga en botanisk fjällträdgård, fick jag en ny arbetskamrat. Han hette Adem och hade kommit till Sverige ett år tidigare från krigets Balkan. Han var från Sarajevo. När vi drack kokkaffe i den halvt anlagda trädgården med en samiskt inspirerad informationsbyggnad tillförde han en liten aura av urban coolhet när han tände en Marlboro.

En kväll bjöd jag hem honom på middag och han tog fram en kassett. Det var en demo han och hans band hade spelat in innan han tvingades fly. Jag råkade ha en kassettbandspelare i det lilla huset jag hyrde i Jokkmokks utkant. Jag satte i kassetten och tryckte på play.

Jag vet inte exakt vad jag väntade mig. Men kanske inte exakt vad jag fick höra. Det här var hard-core med growl-sång så nära distorsion det bara gick. Bandspelare skallrade på köksbordet i det faluröda huset. Adem såg stolt ut, de var på väg att få skivkontrakt när kriget bröt ut.

Och han sa en sak till. Det var så otroligt att komma till Sverige, och så nära Finland, för det var ju härifrån så många av hans musikaliska förebilder kom:

Terveet Kädet, Anti Cimex, Mob 47, Rövsvett. Nordisk hard-core hade nått fram till replokalerna i Sarajevo.

Det var första gången jag hörde om hard-core-scenen i Sverige. Jag hade lämnat Linköping som någon sorts indie-pop-kille, just innan den drog igång i början av 1990-talet, något som det finns en dokumentär om, ÖS – the story of LKPG hardcore och en foto-bok Where whe belonged av Kristofer Pasanen.

Jag vet inte om Adem hade hunnit höra svensk hard-cores största band Refused innan han tvingades fly. Deras första EP This is the new deal kom 1993.

Jag tänkte i alla fall på Adem och den där kvällen runt bandspelaren i veckan när jag såg Refused på Fållan i Stockholm. När de på något sätt lyckades förmedla känslan av replokal i bröstet, vibrationerna från kassettbandspelaren.

Musikens relation till städer är något jag gärna ofta återkommer till. Hur städer bär på information som inte är synligt, men som rör sig längs gatorna och materialiserad som musik, i olika tider. Som om den inte hade kunnat bli till någon annanstans.

När vi gjorde vårt avsnitt om Umeå i podcasten Staden var så klart hard-core och straight edge-rörelsen i Umeå en viktig del. En arg stad med "en rätt taggig energi", som journalisten Sara Meidell uttryckte det när vi träffade henne där.

Det där med arghet och städer, hur det uppstår är intressant, den taggiga energin var kom den ifrån och vad berättar den om staden?

Kanske kan Linköping och Umeå på 1990-talet ge någon sorts inblick i det där. Båda blev scener för den hårda, arga och politiska musik som var hard-core.

Det sammanfaller ju med tiden jag skrev om i förra brevet – Lars Tunbjörks 1990-tal. En tid som inte sällan beskrivs som systemskiftets tid. Men i bakgrunden fanns också en mullrande taggig arg hardcore-scen inte sällan kombinerad med en militant veganism och drogfrihet.

Jag har en gammal artefakt från tiden just innan. En gammal Dagens Nyheter special från våren 1990 om svenska städer och deras olika karaktärer och livskvaliteter – även om just det ordet inte riktigt hade formulerats än. DN rangordnar svenska städer – och Umeå kommer först och kallas "precis lagom", Linköping fyra. DN skriver också: "Åttiotalet har inneburit en renässans för staden som livsmiljö".

Den ger en bild av vad svenska städer var där och då. Det är något rörande med den, som om städer i Sverige mest består av pensionärer och barn. Alla verkar ha antingen kappor, rockar eller overaller. Det står om hur "alltmer ombonade stadskärnor" är. De konstaterar också att bäst i den svenska staden är naturen och "sämst är staden som ungdomsmiljö och kvällsstad".

Det ser så mjukt ut – och lite blekt.

Så lätt att läsa in saker i efterhand, men städerna har inte riktigt upptäckt sig själva än. Den där idén om att städer konkurrerar med varandra eller föreställningen om den kreativa klassen som tillväxtens förutsättning hade inte slagit rot. Det är efter Domus men före Espresso house.

De flesta som är där verkar vara på besök. Det finns fortfarande gott om plats i städerna. Något som ska visa sig viktigt när arghet och taggig energi ska hitta plats att uttrycka sig.

Både Linköping och Umeå är lokala centrum för kyrka och stat, som under de svenska rekordåren blev universitetsstäder, Umeå 1965 och Linköping 1975. De har dessutom var sitt stort regionsjukhus. Det är akademikertäta städer.

Ni fattar vart jag är på väg. Arga akademikerungar i städer med en utpräglad borgerlig kultur börjar spela hård musik, som hatar kapitalism och skriver låtar om italienska anarkister.

Så enkelt är det ju inte, så klart, men att just de här två städerna blev så starka platser för en särskilt sorts ilska i början av 1990-talet är intressant och akademikerungar är nog en del av förklaringen. De hade böckerna – maktanalysen – motståndarna – sina bekväma städer – och de hittade musiken och gör-det-själv-kulturen.

Men det finns fler gemensamma nämnare.

Till exempel de där tomma platserna – stöttade av närvarande studieförbund – i de nyvakna städerna kring 1990, som jag nämnde. De kunde bli rum att formulera den här ilskan på.

I Linköping fanns Skylten, en gammal industrilokal nere vid stationen, med replokaler och live-scen med låga trösklar och föreningen Rock d'amour. I Umeå fanns Galaxen vid Rådhusparken, som styrdes av ungdomar, deras (akademiker)föräldrar och kommunen och där fanns Hamnmagasinet och det nästan mytiska ap-berget, en trappa på Rådhustorget där unga samlades på 1990-talet. Den syns på omslaget på den där Dagens Nyheter-bilagan, men ännu till synes oupptäckt.

Avvikelse: den där typen av utomhustrappor som blir definierande för generationer av subkulturer är spännande. I arbetet med en guide till Göteborgs arkitektur kom jag i kontakt med emo-trappan, mellan Nordstan och centralstationen där emo-kids samlades under det tidiga 2000-talet med sina Broder Daniel-sminkningar.

Tillbaka till Umeå.

Det finns helt säkert de i Skellefteå som med viss riktighet pekar på Umeå på 1990-talet och kallar dem priviligierade borgarungar, som har råd och tid att sätta eld på Scan-bilar och kräva kapitalismens död. Medan man i Skellefteå dök rakt ner i strukturomvandlingen.

Men idéernas och konstens stad har också ett värde – för oss alla. Minns att Adem hörde ljudet från hard-core-Sverige och började spela in musik i ett sammanfallande Jugoslavien.

Ilskan ska hitta sina platser att växa på. Och gud ska veta att den hittade andra platser och andra uttryck under det tidiga 1990-talet, när nazisterna började bygga grunden till ett nytt riksdagsparti.

På konserten i Stockholm återvänder Refuseds sångare Dennis Lyxzén till nittiotalets Umeå och talar om replokalerna och studieförbunden, nedprioriterade i dagens politik: "Det handlade inte om någon hobby, det handlade om liv och död och att leva ett fucking värdigt liv".

Det var många som lyssnade på hur det taggiga Umeå och det för tillfälligt taggiga Linköping lät. Det finns sanningar om samtiden här precis som i Lars Tunbjörks bilder. Men till skillnad från dem är inte den berättelse som oftast hörs om 1990-talet den om den argaste och mest anti-kapitalistiska musiken som gjorts i Sverige.

Den mytologiserade proggen är ju en ljummen studiecirkel i jämförelse med Refused The Deadly Rhythm:

”This union that made us powerless is talking over our heads
Claiming prosperity in a downward spiral plan
Stuck by the deadly rhythm of the production line
Stuck by the deadly rhythm of the production line
This power that made us unionless is taking out of our hands
Cheapest labor at expensive cost, auctioned our lives away”

Hårdare har det inte sagts sedan de vilda strejkerna i Klemensnäs 1932 i Skellefteå när Scharinska massafabriken utgångspunkten för Klemensnäskravallerna. En röd banderoll hissades med texten ”Kamp mot fascism och strejbryteri”.

Västerbotten och the deadly rhythm!

Man kan nog utan att överdriva dra en linje från den här rörelsen under 1990-talet fram till det som hände i Göteborg i juni 2001, med demonstrationerna under EU-toppmötet. Den taggiga energin letade efter platser – och det som kom att kallas Göteborgskravallerna var kanske den generationens 1967.

Att det var två, till synes stilla studentstäder som fick den rörelsen att växa och formeras är på något sätt både uppfordrande och löftesrikt.

Man kan se på de blekta fotografierna från 1990, innan allt hände, och veta att i utkanten av Rådhustorget i Umeå väntade något på att explodera.

Hösten 1995 åkte jag och Adem tillsammans från Jokkmokk i en blå folkabuss. Jag släppte av honom på Långholmsgatan i Stockholm. Han gick in i en telefonkiosk och ringde en vän från Sarajevo. Det var det sista jag såg av honom.

Jag letade efter hans ansikte i vibrationerna i publiken på Fållan.

God jul – ta hand om varandra!