Tänk på döden

Förlåt för att jag så här på en fredag kastar existensen rakt i mejlkorgen på er. Men så blev det nu, det blev den grinden som öppnades, man får ta det onda med det goda. Som alltid får ni gärna dela den här posten, till andra som behöver en påminnelse om alltings ändlighet. Är du ny här inne så kan du skriva upp dig för att få det här i korgen på fredagar här.

xxx

De senaste veckorna har jag suttit och korrekturläst en svensk översättning av Anna María Bogadóttirs bok Jarðsetning (Jordfästning), som vi ska ge ut på Arkitektur förlag till våren. Bokens grundberättelse är rivningen av Industribankens byggnad, från 1960-talet, på Lækjargata i Reykjavik.

I en delvis självbiografisk berättelse sammanflätas byggnaden, dess rivning, med Anna María Bogadóttirs liv, samhällets framtidsdrömmar, hennes arbete som arkitekt och nutidens rastlösa hastighet. När byggnaden ska rivas iscensätter hon en jordfästning med en ceremoni.

Boken nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2024 med den fina motiveringen:

"Författarens geniala väg till att spegla sitt eget liv i bankbyggnaden skapar en stark medkänsla med byggnaden, som det är svårt att ta avsked från vid bokens slut när rivningen inleds. Samtidigt markerar slutet en ofrånkomlig ny början. Det här är en ovanlig och fantastisk bok."

Ett av bokens teman är byggnaders, och städers, relation till våra kroppar. Den avgörande närhet som finns mellan oss och det som är byggt, dess väggar, tak, deras ljus och rum. Men också hur avlägset det som byggs kan tyckas ibland, så främmande och kallt:

"Jag blundar och ser hur jag går längs Lækjargata, och dras mot bankens vitmålade byggnad. Den drar mig till sig, för att rädda mig. För jag är byggnaden. Vi är alla byggnaden. Nära förbundna med arkitekturen som skyddar och berör oss."

Ibland, när man ser ett stadslandskap på avstånd, kan allting tyckas nästan drömlikt, det är så långt borta. Många, inte minst höga, byggnader, glimrande i fjärran.

Förlåt för att jag hela tiden använder Tomas Tranströmer, men varför inte, så att säga, ösa ur den outsinliga källan i dessa de utmätta tidernas och resursernas epok. Så paus för lyrik, ni kan lyssna på den här:

"I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsikts-
   punkt där man med en enda blick kan omfatta åtta mil-
   joner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiral-
   galax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren
   tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte
   sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop,
   bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna, de
   framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schu-
   bert i något rum där borta och för att någon är de tonerna
   verkligare än allt det andra."

Det är sedan, när man kommer nära som kroppen sätts på prov, när skalan, avstånden, närheten känns i kroppen.

Många har under det senaste året hittat fram till sociologen Hartmut Rosas tankar om resonans i en accelererande tid.

Resonans hos Rosa är en upplevelse som uppstår i relation med, till exempel, ett landskap, byggnader, andra människor eller konst – Schubert! En upplevelse som skapar en social situation som påverkar, saktar ned, den pågående accelerationen för ett ögonblick.

I boken Jordfästning är det just det som Anna María Bogadóttir letar efter. En överensstämmelse mellan den inre hastigheten, i kroppen, och den yttre i byggnader eller i staden, eftersom den ena hela tiden tvingas kapitulera för den andra.

Och ja, hon är inne på kapitalets accelererande kraft, hur den tvingar fram högre hastigheter.

Det som man kanske känner inför vissa platser, byggen eller visioner. Som när Göteborgs stad presenterar planerna för Arenakvarteret, på platsen där de, snart rivna, Valhallabadet och Scandinavium står. Bara att man kallar det kvarteret säger något om behovet av självbedrägeri.

Det nästan skrämmande glappet mellan kropp, närhet, och framåtskridande. Hur relationerna till det byggda brister.

Hur vi tappar fotfästet.

Och enda sättet att se på det är som en spiralgalax från sidan. När författaren Gun-Britt Sundström i Söndagsintervjun ger Martin Wicklin svår ångest över samtidens mörker och tar till Harry Martinssons Aniara som bild av var vi är, ja så känns det mörkt, men inte orimligt.

Sundström har nästan kapitulerat inför det fossildrivna kapitalets kraft, Wicklin frågar henne om hon inte kan tro på Gud.

Det är så klart ett sätt, någon sorts sökande efter trygghet och förlåtelse, medan allt fortsätter att vara nya arenakvarter … i evighet amen.

Men resonans eller sökandet efter den kan också vara motstånd.

Här tycker jag att Anna María Bogadóttirs iscensättning av en jordfästning av en byggnad är intressant. Hon introducerar döden i samhällsbygget. Det fick mig att tänka på Martin Hägglunds bok Vårt enda liv, där han söker efter en tro i någon mening, det han kallar en sekulär tro. Han hittar den i relation till döden, i den korta tiden vi har, som kan få oss att agera i livet.

Hans bok börjar i en väldigt närvarande, men också uråldrigt landskap. Han reser till Ångermanland, som hans släkt kommer ifrån, till Höga kusten.

Det är intressant hur han återvänder till geologin och platsen, inte minst för att det på sätt och vis är självklarheter för de som arbetar med landskap, och människans och modernitetens framfart genom landskap – vägar, järnvägar, broar, byggnader:

"Marken stiger fortfarande, eftersom glaciärernas frånvaro gradvis låter nya delar av landskapet framträda. Det som var sandig havsbotten när min mamma var barn är nu en del av vår trädgård. Stenarna under mina fötter är en påminnelse om den geologiska tid i vilken vi människor bara utgör en kort ljusglimt. Det är en plats där mitt eget livs förgänglighet blir påtaglig genom kontrasten till det som varit och ska komma"

Men precis som Anna-Maria Bogadottír tvingar han oss att kapitulera inför vår relation till kroppen och dess relation till både evigheten och ändligheten. Den hisnande känslan av livet – och döden.

Det är det där mörkret som Anna-Maria Bogadottír och Gun-Britt Sundström lodar i. Det är förtvivlan, men det är också motstånd. Gud kommer inte hjälpa, inte heller tron på kapitalismen. Det kan väl inte vara hötapparna vi står emellan?

Jag skulle rekommendera alla som är i färd med att rita olika arenakvarter ett besök på Stampens kyrkogård i Göteborg, där inskriptionen lyder: Tänk på döden

Att bygga ett arenakvarter på ruinerna av den gamla stadens är ett handgripligt sätt att säga att döden inte finns, att geologin inte finns, att vi inte står med fötterna fästa i det uråldriga landskapet.

Att inget därför spelar någon roll.

Förlåt för lite dystra toner, men det spelar roll, låt ingen inbilla er något annat.
Ta hand om varandra.