Välfärdens löften

Det här är en post som kommer en gång i veckan. Jag som skriver dem heter Dan Hallemar. De kommer handla om städer och samhällen, om den kultur, politik, de idéer och det vardagsliv som formar dem.

Blir du nyfiken får du gärna prenumerera. Man kan skriva upp sig här. Om du redan är prenumerant får du gärna vidarebefordra till någon eller på andra sätt tipsa andra.

xxx

Hej,

det regnade och mullrade som utlovat i Snösätra och södra Stockholm under Thåströms konsert förra fredagen.

Han sjöng:

"Det var som långa tåg av längtan
En del av oss fick aldrig nog
Vi stanna till i städerna på natten
Det var folk som skulle på

Berättade sagor för varandra
Om hur vi fallit ur en ängels kam
Ibland så kunde vi se ljusen från fyrtorn
Genom rök o piss o damm

Det var som långa tåg av längtan
Det var som långa tåg av längtan"

På vägen till Snösätra, från Högdalen, gick vi förbi kulturhuset Cyklopen, som en färgglad lykta i skogskanten. Cyklopen är "ett självförvaltat och frihetligt kulturhus i Högdalen för folkbildning, musik, scen-, litterär- och ljudkonst, hantverk, odling, självorganisering och gemenskap".

Deras slogan är: En plats. Ett äventyr. En rörelse.

Man skulle kunna lägga till: Ett löfte.

Den uppmärksamhet som flytten av kyrkan i Kiruna fick var intressant. Som om arkitektur och byggnader främst hamnar i mitten av uppmärksamhets-fönstret när de rör på sig. Och kanske ligger det något i det. Den byggda miljön är så närvarande i våra liv att den till slut blir osynlig, tills den plötsligt – av någon anledning – inte är det. Till exempel om den börjar röra sig.

Det är som under påsken i katolska länder när man bär ut kyrkornas inventarier på gatorna, vandrar runt med en vaggande Maria på gator och torg. Man har till och med särskilda stora dörrar för det, på brödraskapens hus i städerna. De är som garagedörrar, men fem gånger större, dörrar som ska kunna rymma det heligaste.

Manifesten av tron går ut på gatorna som en vanlig människa.

I själva verkat har rörelsen funnits där hela tiden.

I en text om flytten av kyrkan i Expressen skrev Victor Malm om bristen på ett nutida samhällsbygge som han läste in i att baxa runt på det förgångna: "En iscensättning av Sverige som museum, färdigt sedan länge, där mästerverken bara hängs om efter politikernas (och stadsplanerarnas) tycke och smak".

Han nämner Markuskyrkan i Björkhagen av Sigurd Lewerentz på vad man skulle kunna kalla just ett 1960-talets manifest av ett nytt samhälle men klätt i andlig dräkt. En tid, menar han som faktiskt trodde att samhället kunde byggas.

En detalj som alltid har förundrat mig, Lewerentz verkade lite osäker på sin egen andlighet så han tog in Bo Setterlind som konsult i arbetet med Markuskyrkan.

Jag fick, som jag tidigare nämnt, anledning att resa runt i folkbibliotekens land för några år sedan och är det något som det gör med en så är det att man blir ödmjuk inför hur välfärd har manifesterats.

Det är en osannolikt fin idé – och den har också försett svenska städer med några av sina finaste byggnader.

Det verkar finnas ett särskilt allvar i att bygga för alla, för samhället, för medborgarna. På samma sätt som kyrkobyggnader på 1960-talet fick svenska arkitekter, tillvardags upptagna med att gestalta svensk modernism i all sin enkelhet, att spänna bågen lite högre, vässa pennan några varv skarpare, så har manifest av välfärd också gjort det.

De definierar oss, de ser tillbaka på oss och berättar vilka vi är och de ser in i vår gemensamma framtid. De är, eller kan vara, har möjligheten att bli folkets palats.

Och där har Victor Malm rätt, det finns ingen tid som den svenska efterkrigstiden som lämnade oss med så många sådana manifest i spåren av det stora bostadsbyggandet.

En del av dem är kyrkor, ännu fler av dem är medborgarhus, folkets hus, bibliotek, simhallar, idrottshallar, skolor, lekplatser, naturområden.

Och idag? Är vi andligt och folkligt fattiga på nya manifestationer av det som håller oss samman?

Tänk om vi bara inte har letat tillräckligt, varit tillräckligt nyfikna, inte lyssnat och förstått att de finns redan, de där rummen. Vi har bara tittat åt fel håll.

Tänk om de står där i kanten av en skog som Cyklopen och fladdrar med sitt brinnande löfte.

Att se historien av rum som redan byggts behöver inte vara musealt, det kan vara ett sätt att få syn på platser, rum och äventyr. Och också vara ett löfte för framtiden.

Kanske skulle det finaste manifestet av vår tids välfärdsbygge vara att vi fick syn på vad vi faktiskt har och använda oss av det. Få syn på rörelser – inte bara när de bokstavligt rullar förbi framför våra ögon som kyrkan i Kiruna.

Ett av årets finaste musikaliska projekt tycker jag har varit Tomas Andersson Wijs turné i små svenska kyrkor. Att som musiker idag ge sig ut på en turné som landar i mitten av de mindre samhällena, eller ibland i slutet av de mindre grusvägarna, är en så bra bild av att rummen finns och att de används – men att de också kan öppnas upp ännu mer om de ges möjligheten.

Det gör en glad, ungefär som när man – jag – lyser upp när jag i en kurva någonstans i inlandet ser en vit skylt med ordet Idrottsplats på.

Det senaste halvåret har jag varit med i ett projekt i Skellefteå som handlar om vilken roll som folkets hus kan spela i det som, åtminstone till helt nyligen, kallades den gröna omställningen. Om samhället växer och det finns gamla Folkets hus i trakten, kan man använda dem som en resurs?

I projektet har vi besökt och undersökt ett antal äldre Folkets hus i Skellefteå för att förstå deras betydelse när samhället förändras. Slutsatsen man kan dra av den betydelse som de här befintliga resurserna – hus, människor, historia, lokal förankring – tillmäts i samhällsförändringen är – trumvirvel – ingen alls.

De finns, men bärs upp på sköra axlar och utan pengar. De är platser och rörelser.

Skellefteå har istället byggt sitt manifest, ett kulturhus i centrum, som man inte äger, och med det är man nöjd. Under tiden går Folkets hus i såväl Skelleftehamn som i Boliden långsamt under, av höga elräkningar – trots att kommunen äger elbolaget – och av att kommunen hellre lägger sina verksamheter, som bibliotek och fritidsgårdar, i fastigheter de själva äger istället för att låta dem bli en del av den långa historia som finns i de gamla folkets hus-byggnaderna.

När vi gjorde vårt avsnitt av podcasten Staden om Skellefteå var det 2016. det känns som en mansålder sedan om man kommer till Skellefteå idag. Så mycket har hänt, delvis i bebyggelsen men kanske framför allt i självbilden och idén om staden.

PO Enquist förklarade för oss när vi skulle resa dit att Skellefteå inte alls är en stad egentligen utan en samling byar i ett delta:

Stan var ju en stor mängd små byar, utplockade i ett floddelta nästan och alla ser likadana ut plopp plopp plopp

Och när vi väl var där var det en beskrivning som återkom, Skellefteå som en stad präglad av sina byar. Det var en enastående maj när vi var där, deltat var delvis fortfarande fruset, det var förfallstiden och byarna kom emot oss, en efter en.

Nu, mindre än tio år senare är den berättelsen vänd upp och ner. Nu är staden Skellefteå i mitten av berättelsen, strålkastarljuset tändes. Det kanske var nödvändigt, städer behöver hitta vägar fram, men det har fått sina följdverkningar.

Jag blev stående på höjden ovanför Northvolts tomma enorma vita kala fabrikshallar i stadskärnans utkant. En korp satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen. Sedan tog jag mig ner till bostadsbarackerna i Camp Ursviken – eller entreprenörsboenden som de kallas – som byggdes för de Northvoltarbetarna, som jag skrev om i Expressen förra sommaren. En ny tillfällig stadsdel mellan slyskogen och älven. Varje länga har 44 rum, vart och ett 8,5 kvadratmeter stort. Längorna kallas riggar och i änden av varje rigg ligger ett kök att dela på.

I det nya numret av tidskriften Provins kan man läsa en hel del om det där, köp det här.

Andreas Nouttaniemi skriver om kropparna i den gröna maskinen, han citerar Angelo, en av arbetarna som bor i en barack: "Vi kallar det prison camp". För att garantera tillflödet av en lojal och flexibel arbetsstyrka, skriver Nouttaniemi, "är tillfälligheten och platslösheten" av avgörande betydelse. Det gör, konstaterar han, flyttbara, ogästvänliga baracker överlägsna de välplanerade och permanenta arbetarbostäder som byggdes i Boliden för hundra år sedan.

Eller i Kiruna, vid samma tid, kan tilläggas.

Tider manifesteras, nu i form av platslöshet och tillfällighet.

I en annan text i Provins gör Birgitta Holm en sammanläsning av Didrik, den saligt entreprenörsfrälste mannen i röd bussarong i Sara Lidmans Jernbaneepos och Northvoltgrundaren, "gröne jesus" Peter Carlsson. Samma stad, och samma religiösa undertoner. Och samma enastående undergång.

"Hur gärna låter vi oss inte luras", skriver Birgitta Holm. Luras av löften.

Och under tiden i byarna och deras hus. Människorna som fortsätter att ses för Canasta-kvällar i Klemensnäs Folkets hus, snickrar i källaren på Folkets hus i Skelleftehamn. Eller så är det onsdag och motionsdans på Rotan i samma hus.

Det byggda kan vara ett sorts löfte. Jag tänker ibland när det slitna ordet hållbarhet återkommer tills det nästan saknar betydelse, att det handlar om att hålla sina löften.

Att som Skellefteå stad låta bygga sitt kulturhus men sedan inte äga det är ett sätt att göra löftet svårare att hålla. Att bygga en fabrik i lingonskogen på mer tro än vetande är ett annat.

Jag ser andra sorters löften i Folkets hus i Skelleftehamn, Örviken, Boliden, Klemensäs. De fortsätter sitt motstånd mot tanken på att svika dem.

Jag ser dem i det gamla biblioteket i Övertorneå och det nybyggda i Mölndal.

Jag går förbi dem i skogskanten i Högdalen.

Vi kanske kan säga att vi nu hållit löftet givet av Kiruna Kyrka. Den har stannat igen men det fortsätter att röra på sig där inne.

Vilka löften ska vi ge? Vilka löften ska vi hålla? Och vilka väljer vi att bryta?

Tack för att ni läser, dela gärna eller mejla mig. Ta hand om varandra där ute!

Så hörs vi!

Dan