Den eviga omognadens stad

Kungens fem minuter korta Tankar för dagen i P1 var så oerhört rörande i sin banala enkelhet. Den 80-åriga monarken mindes tillbaka till 1966 när kungen stod vakt vid landgången till skolfartyget Älvsnabben, i hamn i Sydney, och en okänd svensk man en natt stannade för att prata med honom.

Den svenske mannen brukade söka upp Svenskflaggade fartyg för att få tala sitt modersmål. Vem han var vet inte kungen, bara att han var "en väderbiten man", som kom ut från en magasinsbyggnad och tycktes vara "en godmodig själ, som ofta "fann sin vila på parkbänkar under den öppna stjärnhimlens tysta valv". En uteliggare, en hemlös och en kronprins. De två språkar och mannen försvinner bort i Sydneynatten.

Det var omöjligt att inte tänka att kungen – när man hör hans släpiga Stockholmska längtande tala om mannen – har föreställt sig vad som skulle hänt om man gjort mannen sällskap. Vilket anonymt och fritt liv som hade kunnat veckla ut sig framför tjugoåringen.

Sociologen Johan Asplund har i en essä om Amelia Earhart, den första kvinnan att flyga över Atlanten, beskrivit tiden mellan de två världskriget som en ”högkonjunktur för den eviga omognaden”.

Det var en ny tid. I generationer hade människor varit bunden vid sin by, vid sitt arv. Skomakarens barn blev skomakare, bagarens bagare, kungens son blev också han kung. Men den nya tekniken hade slagit hål i kulissen och gjort världen större. Fotografiet, telegrafen, järnvägen, filmen, bilen – alla hade de förändrat hur människor såg på världen.

Rebecca Solnit har beskrivit det så här:

"Innan de nya teknologierna och idéerna var tiden en flod som människor var inneslutna i, där de rörde sig stadigt, oavbrutet i strömmen, aldrig snabbare än i naturens fart, strömmarna vinden musklerna. Tekniken befriade dem från den där flodens flöde”

Nu fanns en ny generation unga människor som inte slog sig ner, utan som avvaktade, väntade på tillfället och litade till slumpen istället för till arvet och förutsägbarheten. Alltid kunde man stöta ihop med någon eller något som förändrade livets riktning.

Det var just de nya stora städerna, deras gathörn, som erbjöd en plats för det här sättet att leva, en risk, men också en möjlighet.

Men det gällde inte kungen. Inte då – inte nu. Den hemlöse vandraren gick iväg och lämnade Carl Gustav vid landgången. Sextio år senare minns han det än. Det är som läser han upp en gåta, en fråga till sig själv: Tänk om, vad hade kunnat vara?

Ett kungligt sliding doors-moment. Ett försvunnet ögonblick.

Filosofen Torsten Hägerstrand har uttryckte det som att "I varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever". Kungen hade sett friheten gå och förlorat något, men han var fortfarande kronprins på en landgång under den öppna stjärnhimlens tysta valv.

Det är en av stadens urscener – att ett möte kan öppna en helt ny verklighet.

Jag tänker på Sundsvall, som blev en stad där idén om den urbana fria människan blev tydlig, inte minst i litteraturen. I Sundsvall föds en ny litteratur under 1900-talet som handlar mycket om att inte ha något biografiskt bagage. Kanske för att staden var relativt liten, men hade en aura av stor stad med sina många imponerande stenstadsbyggnader.

Författare som Klas Östman, Lars Ahlin och ungdomsboksförfattaren Gunhild Tegen formulerar det på 1930 och 40-talen. Litteraturvetaren Örjan Torell har skrivit om hur folk bara dyker upp vid ett gathörn, man behövde inte förklara vem man var, var man kom ifrån.

Ensamheten lockade de nyanlända arbetarna, hantverkare och konstnärerna som kom till städerna från och med den andra hälften av 1800-talet. De möblerade rummen som började hyras ut blev platser för ett nytt sätt att leva. Forskning om vad dessa så kallade ”rooming houses” kunde göra med människan började dyka upp. I en studie från 1929 skrev sociologen Harvey Zorbaugh om de här bostäderna, som ”saknade middagsrum, finrum och mötesplatser”, att de skulle skapa en ”personlig vilsenhet” och ”social normlöshet”. 

Men många av de nya stadsborna skulle dras till dem och deras möjligheter, skriver Eric Klinenberg i sin bok Going solo: The extraordinary rise and surprising appeal of living alone, eftersom det ”befriade dem så att de kunde leva efter sina egna inre lagar”. Det fanns ännu inte lägenheter för singlar, utan de var hänvisade till dessa ”enkla hotell, för enkla människor”.

De kunde erbjuda befrielse från religionens påbud eller från småstadens och familjens kontroll. 

De här nya relationerna i staden tillsammans med de uppbrutna traditionerna formade också ett behov av en ny typ av organisering som kan vara lämplig att kika på den dag som denna – 1 maj.

Rotlösheten och stadens främlingskap skapade sociala spänningar och behov av att bygga nya gemenskaper. Det här blev grogrunden till folkrörelsernas framväxt – väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, idrottsrörelsen.

Låt mig ta ett exempel, folkparken. Om man jämför den med den typiska stadsparken i de växande städerna, framstår de som väsensskilda. Stadsparken, med sina gärna slingrande gångar var som gjord för att se och synas, ett författat landskap, något som man tar del av som en färdig berättelse.

Folkparken, som tillkommer vid samma tid, talar med en kollektiv stämma och blir en orienteringspunkt i ett nytt samhälle. Den etablerar också ett nytt beteende, ett parkbeteende som inte finns i stadsparken: lek, spel, dans, agitation. Den bygger en specifik arbetaroffentlighet.

1997 träffade jag Ingvar Flint i Dals Långed, folkparken var nästan helt borta, man kunde bara ana den, det var igenvuxet, han hade varit dess första kassör. Han var då åttio år gammal. Jag frågade honom varför man byggde parken. "Gemenskapen", svarade han. Den sociala parken, inte den planterade.

I Tankar för dagen låter Kungen så ensam, bilden av en monark inlåst på ett slott som ser ut genom ett fönster. Därutanför det andra livet, under den öppna stjärnhimlens tysta valv.

Eller som Gunnar Ekelöf formulerade det i sin dikt En ros från Allmag:

"Fragment av folkparkens dansmelodier
men havet lockande bortom –
Det lockar och drar
som det alltid har lockat och dragit:
Dess glitterglänsande harposlag
Dess dunkla skatter som näcken vaktar
med svindelfiolen
Så mjuksvart är natten"

Ta hand om varandra – och upp till kamp!