Det gemensamma taket

Det måste bli bättre, har jag tänkt Sommaren skapar ju, i bästa fall, en sorts avstånd till det man gör – och har gjort. Så, tänkte jag, det måste bli bättre, orden, texten, innehållet. Men vad gör någonting bättre, varför blir det man gör bra – eller bättre formulerat är man någonsin nöjd?

I någon mening blir det kanske åtminstone bättre, om än inte tillräckligt för varför skulle man då fortsätta, om man bryr sig tillräckligt, om det man försöker säga är tillräckligt angeläget. Så kanske landar man där, det måste bli mer angeläget. Men för vem? För mig?

Egoistiskt?

Ska man inte göra saker för andra? Förvisso, men inte bara performativt (fult ord jag borde hitta ett annat, ansträng dig mer!)

Vänta! Det måste vara roligt också. Välkomna till den här hösten här, fint att ni är med mig, ni är inte många men, som jag ska återkomma till nedan, det är inte att skala upp som är det viktiga, det är snarare problemet.

xxx

Jag såg tranor formera sig i Tornedalen för en vecka sedan. Vid det här laget har de kanske redan hunnit till Örebro. Möjligheten att få resa till Tornedalen kom från ett resestipendium och kan bli fortsättningen på det projekt som jag gjort med Elof Hellström och Johannes Samuelsson om Folkets hus och deras plats i samtiden – i relation till deras historiska platser och drivkrafter och någon sorts nutid.

Så vi knackade på. Jag har tänkt på det som ett inverterat Postkodmiljonären det där med att knacka på. Jag är den som knackar, men också den som vinner: förtroende, berättelser, drivkrafter, omsorg, hopp.

Den första dörren: Folkets hus, Båtskärsnäs, Kalix kommun, byggt 1916.

Kulisserna på scenen i Folkets hus i Båtskärsnäs var det alla såg emot när de satt sig. Ovanför scenen texten Arbetare i alla land förenen eder, med en gyllene harpa omgiven av städsegröna lagerblad. Om man inte såg åt vänster där det var Lenin och Marx eller åt höger där det var Branting och senare Per-Albin. Innan huset fanns talade agitatorerna från båtar, sågverkspatronen försökte störa dem från sina skepp. Kulisserna i Folkets hus är böljande sammetsridåer, redo att dras undan för andra kulisser av okända landskap med broar, eller en fransk stad med trikoloren och två svanar allt under den där utopin: Förenen eder.

Tillsammans framför inför intill.

Så mycket runtomkring de som satt här inne var drömmar, så mycket utanför var igenkännbar underkastelse inför det verkliga. Kommunisterna alltid till vänster Socialdemokraterna till höger, de var inte överens om drömmarna men hade byggt huset tillsammans. Det gick.

När de satt tillsammans var det framför kulisserna av okända platser och utopiska ord, när de mejslade ut det möjliga blev det ett gemensamt tak.

Det gick rykten att kommunisterna byggt in vapen i väggarna på den vänstra sidan, det var nog bara rykten men med en botten i väpnad sanning. Det tidiga 1900-talet bar våld under ytan, det fanns länder och platser att inspireras av. Det var nog omöjligt för kommande generationer att ta över allt det där. Kulisserna står där fortfarande men Marx och Lenin tog man ner. Det fanns släktingar till de som satt till vänster som ville ha kvar dem, så man har stuvat undan också Branting och Per-Albin till ett blivande museum.

De oförargliga scenerierna skildes från de radikala framtidsdrömmarna och utopin om att förenas i alla länder. Harpan blev också de en sorts kuliss. Av sågverket fanns bara trasiga kajer kvar där havet slog in. Den flata stenen nere i samhället där Kata Dahlström stått, i motstånd mot förbudet, fick en plakett. Från de trasiga kajerna kan man en klar dag se till Seskarö. Där står också en sten, med texten Brottet var hunger – som en åminnelse över hungerkravallerna 1917 – och en bild av en kniv som slipas. "Arbetarna reste stenen 1967".

Det regnar oavbrutet när vi lämnar senare lämnar Seskarö via de många broarna in mot fastlandet. Det är som om vi är en båt och havet slutar inte slå.

Det är ett påminnelsernas landskap, det är det delvis vittrande hågkomsternas, det är havet regnet och tiden som slipar stenarna nu och hela tiden flyttar sig historien ofta i sidled som kulisser, men det händer att den går rakt emot oss, som en uppmaning som frigjort sig från alla stenar och väggar.

Den ser på oss och undrar vad vi ska göra med den hur länge kan vi stuva undan drömmarna och leva i verkligheten utan dem.

Det händer med en när man ser husen och hör berättelserna att tanken på att ställa ett annat samhälle till förfogande öppnas med dörrarna. Men det som också händer är att man hör att husen är avgörande, men av helt andra anledningar nu. Det är kanske inte en kommande revolution med gevär inbyggda i väggarna, men det är, som Åse Classon i Båtskärsnäs förklarar för oss, till exempel byn som samlas här varje onsdag för att tillsammans få syn på samhället man vill leva i. Utan huset, ingen plats heller i vår tid. Det gemensamma taket byggt av kommunister och socialdemokrater.

Det hänger trasmattor över räcket på balkongen ovanför samlingssalen eftersom några av kvinnorna i byn på internationella kvinnodagen ville manifestera arbetet och samtidigt göra rummet lite mer färgglatt.

Hur bygger man ett sammanhang? De här husen, vi besöker fler, jag återkommer nog om det, är små, en del är övergivna, men inte alla, ibland återupptäckta, återbefolkade, väldigt sällan, i båda fallen, bortglömda.

Socialdemokratin som satt till höger skulle så småningom glömma den här skalan. Folkets husen dög inte längre, makten koncentrerades. Socialdemokratin har varit mästare på att glömma sin historia. Det tycks inskrivet i partiboken.

Men allt börjar i den här närheten, i sammanhanget kring en fråga, en plats, något som driver människor framåt. Men viljan att skala upp tycks alltid komma.

Det är en vanlig fråga när metoder ska provas ut, när idéer ska formas: Hur skalar man upp det här? Men det är fel fråga. Det är den stora skalan som är problemet. frågan borde vara: Hur odlar man det som finns?

När man har den tryggheten i ett sammanhang har man en bas, då kan man våga ifrågasätta annat, driva andra frågor, vara någon, med en grund, en sten. Utan den här skalan, det här huset, det må vara trasmattor eller Marx, finns ingen verklig förändring.

Jag tror nutiden har glömt det.

Ta hand om varandra, så öppnar vi fler dörrar framöver.