Det magiska huset

1931 kom en barnbok ut i USA med titeln Building a house in Sweden av Marjorie Cautley. Författaren, en ung landskapsarkitekt, hade rest runt i Sverige och stött på en ny sorts småhus som levererades i bitar och sattes upp utanför städerna med grannarnas hjälp och under statliga ingenjörers överinseende.

Jag påminns om den nu när staten vill skapa en sorts bygglovsbefriade typhus som folk ska kunna bygga runt om i landet. Tanken att människor ska bygga sitt eget hus, egnahemstanken, är ju i grunden fin. Men hur blir den verklighet, för de som inte har en massa pengar på fickan?

En sak är säker det räcker inte med bygglovsbefriade typhus, som på något sätt ska representera "Sverige".

Historien Marjorie Cautley berättar är den om familjen Osterman i Stockholm, med Sven och hans syskon Elna, Greta och föräldrarna som bor ovanpå pappans fiskbutik i den trånga staden – ”här rörde sig konstnärer och turister men för barn fanns ingen plats att leka”. De ger sig ut för att hitta ett nytt hem. 

En konduktör på spårvagnen föreslår att de ska ta nummer 12 till de öppna fälten utanför staden. De hamnar bland nybyggare i Ålstensgård, där en av nybyggarna säger: ”Skynda er till Olovslund, om du är en fattig man med många barn har du en god chans att få ditt hus byggt i år. Alla dessa hus är Sesamhus – Magiska Hus”.

Magiska hus! Vad kan det vara, ja egentligen bara politik.

Egnahemsrörelsen innebar att bygga billiga små hus som många skulle ha råd med. Husägaren betalade tio procent av kostnaden genom att bygga huset själv. Staden lånade ut de återstående 90. Tomterna uppläts med tomträtt på sextio år. Olika typhus fick fungera som en mall för hur man kunde bygga, "utan kapitalinsats", som det heter i skriften Stockholms stads småstugebygge:

"Staden tillhandahåller allt för byg­get erforderligt material, vilket är i största möjliga utsträckning standard­iserat och förarbetat, så att detsamma lätt kan hanteras även av ovana hän­der. Råd och anvisningar i alla före­kommande byggnadsdetaljer lämnas av stadens instruktörer."

Det är denna idé och dess följder som den amerikanska barnboksförfattaren stöter på där en fattig man med många barn vill bygga ett hus och tar med dem till Olovslund.

På vägen passerar många par som gräver hål i marken.

Till slut får de en tomt och en byggsats av kommunen för att bygga sitt hus klart innan vintern.

Det magiska huset, som den storögda amerikanskan sett var den svenska självbyggerirörelsen. Det kan vara dags att påminna sig om just den politiska magin bakom denna rörelse när svenska politiker börjar prata om en ny egnahemsrörelse och trädgårdsstäder. Magin är nämligen hyfsat utopisk.

Och en politik som inte är det kommer inte förändra så mycket för de som verkligen behöver det.

1927 startade man i Stockholm en kommunalt driven självbyggeriverksamhet på mark som staden ägde och hyrde ut. Staden lånade som sagt ut 90 procent av kostnaden, resten betalades med eget arbete, det som i Wien kallades ”muskelhypotek”.

1934, tre år efter Building a house kom ut, står borgarrådet Harry Sandberg (s) i talarstolen i Stockholms stadshus. Kravatt och näsduk i kavajfickan, en rova för att hålla tiden. Han plockar upp sina små runda glasögon ur ett litet fodral, kränger på sig dem och börjar sitt tal: ”En av de viktigaste, men även en av de mest svårlösta sociala frågorna i vår tid är onekligen bostadsfrågan”.

Men svårlöst betydde inte, på den här tiden, olöslig.

Sen säger han: ”Här i Stockholm endast för endast några årtionden sedan ansåg denna fråga vara uteslutande en de enskildas angelägenhet som icke tillhörde det allmännas intressesfär”.

Men något förändrades i den synen, så mycket att borgarrådet tycks säga detta senaste med förvåning i rösten, mellan raderna ett "kan ni tänka er hur märkligt".

När han håller sitt tal har fyrtiotusen människor redan fått en bostad i Stockholms självbyggeriverksamhet, där ”barnrika familjer med begränsade inkomster hava företräde”. Dessa fastigheter, slår Sandberg fast, representerar ett värde av omkring 135 miljoner kronor. Ett värde, inte en kostnad, en investering i framtida värden, ekonomiska och sociala, inte en utgift.

Rörelsen hade börjat redan 1903 när Carl Lindhagen, då fortfarande representant för liberalerna, begärde en aktiv kommunal markpolitik där staden Stockholm skulle köpa mark utanför stadsgränsen för att sedan hyra ut den i stället för att sälja den, allt för att undvika spekulation. Det mesta uppläts med tomträtt, den tidens socialliberala idé för den gemensamma marken.

Idag äger Stockholms stad fortfarande 70 procent av all mark i staden. Siffran är ganska snarlik i de flesta städer. Det var på den här marken som de magiska husen byggdes:

Tillbaka till boken, huset är klart och ”när dagarna blev kortare på vintern och träden fylldes av snö, kunde du se hur Elna, Greta och Sven driva längs Mälarens stränder, långt bort från bilar och stadsgator”.

Det var det här som var den egentliga egnahemsrörelsen och det var det här som blev trädgårdsstäderna, låt ingen populist stjäla de orden utan att strössla det med politisk magisk utopi som förändrar allt för trångbodda fiskhandlares barn.