Vardagen inskriven i drömmen

Bilden ovan föreställer kontorshuset Asken i Göteborg. Den är från någon gång kring 1987 när huset var nytt. Asken ligger på Östra Hamngatan 13, men det tycks vilja vara en innergård i en spansk stad. En patio med ett marmorgolv för att ge svalka i värmen, där äldre damer ska luta sig ut och samtala, kanske undulater i burar. Det är en vardag inskriven i en dröm.

Eftersom jag den senaste veckan har suttit och läst gamla nummer av arkitekturtidskriften Magasin Tessin, som gavs ut mellan 1980 och 1987, är jag upptagen av det postmoderna tänkandet.

Det är ganska roligt att vara i det. Formmässigt rikt, teoretiskt spännande – och delvis obegripligt – och med en viss utopisk känsla. Ibland är det faktiskt som om de håller på att återuppfinna hela världen.

1980-talet är underbart på det sättet. Ideologierna är döda men utopierna verkar leva och det är ingen slump att Berlinmuren faller 1989 eller att apartheidregimen i Sydafrika gör det 1994.

Det finns en känsla att det omöjliga är möjligt.

I arkitekturen ger det ändå upphov till en ibland lite tafflig, understundom komisk, men inte sällan ganska uppfriskande frihet.

I Magasin Tessin får man läsa om de teoretiska bakgrunderna till det postmoderna 1980-talet. Sådant som den återupptäckta manierismen – en reaktion på renässansens symmetrier med en smula dramatik – och Jürgen Habermas offentlighetsbegrepp. En typisk rubrik i en översatt text av Paolo Portoghesi är ”Obduktion eller vivisektion?”.

Parallellt med denna teoretiskt späckade och underbara stilblandning kunde man se delar av det faktiska byggda resultatet i designtidskriften Contract som gavs ut mellan 1975 och 1995. Den har jag också suttit och läst, eller det är mer en tidning man bläddrar i. Den presenterar kontor, hotell, restauranger, mattillverkare och designers, allt i en otydlig blandning mellan redaktionellt material och reklam.

Kombinationen Magasin Tessin och Contract är den perfekta blandningen av allvarlig kritisk teori och en delvis urspårad iscensättning av dessa teorier, eller i alla fall av samma tidsanda. Någon borde slå samman dem i en bok.

Contracts största behållning är bilderna, tagna av Jan Olsson, som verkar ha fotograferat nästan varje ny kontors-, hotell eller Gotlandsbåtsinredning under de här tjugo åren.

Det finns ett fotografi på Enators nya huvudkontor i Kista, 1980, som jag inte kan sluta titta på. Här finns vad som beskrivs som "en illusionistisk himmel i golvets terrazzo". Jag tycker nog det är lite för sakligt beskrivet.

I den här bilden finns surrealism, kapitalism och föreställningar om änglar. Och då har jag inte ens nämnt de två prismaformade glashissarna, den fejkade (?) marmorreceptionen och de målade liggande stegarna som tycks korsa himlarna, inte heller de fyra rymdraketerna (?), som, enligt arkitekterna, är "ventilationskanalernas kolonner".

En vardag inskriven i en dröm är det i alla händelser.

Konstnären heter Bo Ahlsén och arkitekter var Ahlsén och Lindström. Bilden användes också i en annons för Strängbetong med rubriken "Betong som konst" och ett citat om renässanspalats. Vi ska ändå hålla i minnet att vi befinner oss på ett svenskt kontor för ett svenskt "dataföretag", om än i "Sveriges Silicon Valley".

Att bläddra i Contract är som att kliva in i en annan dimension. Jag vet att jag levde på 1980-talet, och ibland fick jag komma till något nytt kontor där min pappas fått jobb, där de hade ett glasatrium och en kaffemaskin som spottade ur sig tunna plastmuggar med i plast med choklad i, med ett zzzzzz-ljud, så varma att de inte gick att hålla i.

Men det som finns här såg jag inte, vad jag minns. Kontorsarbetare som moderna keruber, som står bland molnen med viktiga dokument i handen, någonstans mellan kaffemaskinen och faxen.

I Magasin Tessin fick jag också en presentation av Kresge Collage i Kalifornien. Campuset ritades 1973 av Charles Moore and William Turnbull och skulle efterlikna en Toscansk by med har en liten piazza invid kontorsbyggnaderna. Men det som fångade mitt öga var den lilla triumfbågen. Den inrymde nämligen två telefonkiosker. Det visade sig vara en idé i själva arkitekturen, att helt triviala funktioner – tvättinrättningar, telefonkiosker, postkontor – skulle får former som associerade till Alhambra, triumfbågar och spanska trappan

Det är roligt med den där lekfullheten. Den behöver heller inte vara bara pastisch.

Det är en renodling av förebilder, något som, tvärt emot vad många tror, också många modernister sysslade med. Ryktet om deras historielöshet är överdrivet.

Den strama funktionalismen var inte utan förebilder och långtifrån historielös. Den kände sin arkitekturhistoria och använde sig av den. Det var bara inte lika synligt som i Kresge Collage. Funktionalisterna renodlade formerna, såg relationerna mellan delarna i stället för delarna själva. Det gör influenserna mindre läsbara, men de finns för den som vill leta.

I en text i Magasin Tessin skriver dess chefredaktör – den postmoderna tänkaren – Thomas Hellquist att den här modernisternas renodling, i postmodernismen tas vidare på ett sätt som odlar historien och placerar den i nutiden genom att inte bara se relationer utan också se gestalten, bilden, motivet. Det menar han kräver "en undersökning av det som avbildas" och en problematisering av det.

Det är här som historien blir en frihet, en möjlighet. Inte en frihet att avbilda, men att undersöka och problematisera och sedan utvinna något ur det, att odla.

De dilettanter som befolkar svensk arkitekturdebatt idag och vill ha diverse dekorationer på husen för att folk gillar, de odlar inte historien, utan konsumerar den. Det är ett resursslöseri. Mättnaden som kommer blir kort, och alla vi andra vet att odlingen är avgörande för vår överlevnad.

Vår verklighet kan behöva drömmar, det ska gudarna veta, men de drömmarna behöver vara verkliga på något sätt – eller åtminstone hämta näring ur det verkliga.

Jag vet inte om datakonsulterna i Kista där de stod på sina moln, vid sina ventilationspelare, kände att de var en del i odlingen av en byggnadskultur. Kanske var de heller inte det, kanske var allt ett spel för gallerierna, en bild.

Jag misstänker det när jag bläddrar vidare i tidskriften Contract, för under 1980-talet blir postmodernismen mer och mer till en retorisk figur, en statussymbol, en konsumtionsvara. Snacks. Tidskriften Contract växer och blir tjockare under hela det tillväxande 1980-talet, tills man blir internationell och öppnar ett kontor i Fuengirola – och försvinner i sviterna av finanskrisen 1995.

Men jag väljer ändå att se Enator-keruberna på sina små moln som en sorts utopiska kontorsarbetare där det banala, rent av torftiga, fått sällskap av det eviga, av konsten och kulturen. Av drömmar odlade i verkligheten.

Det blir helt enkelt roligare så.

Ta hand om varandra och glad midsommar!