Djuren i folkparken

Jag vet att folkparker till synes är en sak från det förgångna. Men dels älskar jag sådant som till synes är från det förgångna och dels, om de finns och när de finns, hör de ändå till sommaren. Därför vill jag skriva något om dem – och om hur vilddjur en gång i tiden strövade där.

xxx

På sidan 73 i Ungdomsvårdskommitténs slutbetänkande från 1951 finns rubriken: "Hur mycket dansar ungdomen? " I betänkandet förmedlas statistik över ungdomens dansande bero-ende på var de bor, hur de bor, vilket yrke de har och vilken ålder.

Det är en noggrann genomgång av olika " dansfrekvenser ". Ett konstaterande ur mängden: "Flickornas överdrivna dansande är absolut taget av mindre omfattning än pojkarnas och det infaller vid lägre ålder. "
Varför finns det ett så stort intresse för ungdomars dansvanor i en statlig utredning? Ungdomsvårdskommittén fick 1939 sitt uppdrag att granska ungdomsbrottslighet och ungdomligt nöjesliv efter en stigande oro över ungdomars sätt att tillbringa sin fritid.

Man var bland annat orolig över vad som hände på landets dansbanor. Över det som kom att döpas till "dansbaneländet ".

1938 krävde biskopen i Växjö, Yngve Brilioth, att det skulle tillsättas en utredning kring ungdomar och fritidens förfall och inte minst då kring dansen – den moderna dansens jitterbugg och swing. Den var ett socialt och inte minst moraliskt problem, menade han.

Utredningen kom inte igång 1939 men 1941 blossade den stora debatten om eländet upp och utredningen tog fart igen hösten 1942. Den främsta anledningen till denna debatt om ett dansbaneelände var upprördheten kring sex och unga.

I sin bok Ungdomens fiende no 1: Den moderna dansen 1942 skriver Allan Svantesson, socialsekreterare vid Svenska kyrkans diakonicentral: " Vad är den moderna dansen? En fin och hygglig sällskapslek? Nej! En vilddjurslek. "

Det moderna nöjeslivet ansågs skada ungdomens moral, och de unga var – enligt en enkät som Svantesson gjorde bland präster 1942 – slappa och opålitliga. Man menade att dansbanorna måste stängas eller förbjudas för minderåriga.

Så sent som 1944 kallade pastor John Hedlund i ett föredrag i Salemskyrkan i Malmö den moderna dansen för ett "utslag av andlig fattigdom och uselhet " och han menar att " det är i balsalen som skökan födes ", samt att det faktum att "folkparkerna upplåts till dans är ett dekadenstecken ".

Och mitt i all denna moraliska upprördhet och sociala oro står alltså den svenska arbetarrörelsens stolthet folkparkerna, de "svenska sommarhagar som blev kulturella nöjesplatser ", som man skriver i boken Folkparkerna 50 år 1955.

Folkparkerna växte från sekelskiftet 1900 upp utanför de växande samhällena och städerna.

Man skramlade ihop till inköp eller hyra av en skogsbacke i stadens eller samhällets utkant, och oftast fick köpet ske genom en bulvan ", skriver Rudolf Berner i en reportage serie i Metallarbetaren 1953.

I en typisk formulering beskriver vaktmästaren för Åtvidabergs Folkets Park vid parkens femtioårsjubileum 1958 hur man »"bröt fram parken ur stenmoras och kärr som vi fick disponera, oftast om nätterna ". Han beskriver också det frivilliga och obetalda arbetet: " Tillfredsställelsen att göra något för sig själv och den gemensamma trevnaden. Det var vårt eget. "

I Gregor Paulssons bokserie Svensk Stad (1955) finns ett avsnitt om folkparker. Där beskriver han dem som ett uttryck för »"de klassmedvetna arbetarnas behov av fritidsområden som motvikt till de borgerliga förströelseplatserna ".

I folkparkernas gemensamma tidning Folkparken konstaterar man 1924 att: "Marken har många gånger varit bergig och stenbunden och matjord har ofta fått körts långväga från. Men sådana hinder är till för att övervinnas. När så en park blivit framskapad gäller det också att i fortsättningen vidmakthålla den. Den får inte vara en plats för vissnade löv, papperslappar, cigarettstumpar utan ska hållas putsad och fin med sandade planer och kanthuggna gångar. "

Här framträder ett parkideal från det som Ronny Ambjörnsson kallat den skötsamma arbetaren, på dessa platser utanför det etablerade samhällets ram.

Klart det kan demoniseras av kyrkans män och borgerligheten.

1920-talets park hade varit en park i den mörka skogen, där entrén var en vandring längs en rak stig fram till en uthuggen glänta. 

Men på 1940-talet hade den blivit  något annat, som en beskrivning av Huskvarna Folkets Park 1947 kan visa: "En ny entré med pampig neonskylt har Huskvarna Folkets Park fått. Flera andra åtgärder har också vidtagits för att göra parken ljusare och trivsammare. Sålunda har en del uthuggningar gjorts för att skapa öppna platser."

Mer torg, mer urbanitet om man så vill, i skogen.

Men om man återvänder till de där somrarna på 1940-talet och debatten om de där unga vilddjuren på dansbanorna, hur såg det egentligen ut i folkparkerna?
Ett par sociologer undersökte saken redan 1941 och kunde ge lugnande besked.

Martin Allwood och Inga-Britt Ranemar gjorde sociologiska observationer på en dansbana på en plats de kallade Medelby, en svensk variant av det man i Nordamerika kallade Middletown.

De beskriver ortens dansbana som en ungdomens naturliga samlingsplats vid sidan av det rutinmässiga passandet av kvällstågets ankomst. Dansbanan »"låg i en hög, tät tallskog i samhällets utkant ".

Och från verklighetens dansbana i den svenska skogen kunde de berätta: »"Över hälften av paren dansade skilda åt; man var uppenbarligen mer intresserad av stegen och rytmen än det sexuella […] Dansstilen var rätt färglös. […] allt var korrekt och den poliskonstapel som uppenbarade sig vid tiotiden var alldeles överflödig ".

Inga vilddjur i tallskogen.

Det var inte där problemen för ungdomen på landsbygden fanns på 1940-talet. Deras problem berodde på strukturförändringar, på småindustrier som lades ner, för få arbetstillfällen för både pojkar och flickor. Var det något som skapade vantrivsel i Medelby så var det tristessen, konstaterade de två sociologerna, " inte det kommersiella nöjesutbudet som tvärtom fick sommarkvällarna att glittra lite extra ".

Folkparkerna tycks under 1940-talet – liksom hela det svenska samhället – befinna sig i en brytningstid. Inte minst upprördheten kring ungdomen brukar vara ett säkert tecken på just detta. Man kan nog definiera den här brytningstiden under 1940-talet som en brytning mellan landsbygdens etablerade kultur och de växande städernas nyare.

Då var ännu en stor del av folkparkerna  kvar i landsbygdens småskalighet med enkla dansbanor. Det ska komma ett skifte i folkparksrörelsen under framför allt 1960-talet när många av dessa mindre, och vanligare, folkparker försvinner, när kapprustningen om nöjesbesökarna koncentrerar utbudet till större orter, sådana som Eskilstuna eller Gävle, det är en tid då man börjar tala om folkparksdöden .

Mellan 1960 och 1975 försvinner en fjärdedel av folkparkerna. Det sitter ihop med utflyttningen från landsbygden, med utbyggnaden av de nya förstäderna under 1950- och 1960-talet. Ett Vaggeryd, ett Bengtsfors behöver inte längre en folkpark.

Och helt nya ungdomsrörelser ska formas och komma att uppröra.

Så hittar du en liten dansbana i en tallskog i sommar se till att tänka på ungdomens fiende nummer 1.

Ta hand om varandra!