Ekot av skotten i Ådalen

Under Kristi Himmelsfärds-helgen 1931 sköts fem arbetare till döds i Lunde, Ådalen. Jag letade efter Birger Normans bok Ådalen 31 förra veckan, men den var utlånad på biblioteket. Jag hittade den på Bokbörsen, men hade inte tid att beställa hem den innan jag skulle upp till Ådalen dagen efter.

Jag såg att den fanns på bokhandeln på Kafé 44 i Stockholm, men de hade inte öppet. Det ledde så småningom till att jag fick den levererad i en systemet-plast-kasse – såna påsar som de inte har längre – utanför det som förut var McDonalds vid Slussen. Och ja, det kändes som vi dealade i hemliga ting här.

Underjordiska röster, med ett farligt meddelande i en plastpåse från Systemet.

Säljaren berättade att dagen efter, som var den 14 maj, infaller årsdagen för skotten i Lunde. Och det visade sig också att man sedan några år, som en nedräkning till hundraårsdagen, uppmärksammade årsdagen i Folkets Hus i Lunde.

Då, den 14 maj 1931, gick mellan 8 000 och 10 000 arbetare i ett tåg från Fråne folkets hus mot Lunde, där strejkbrytare på ett fartyg skyddades av militär med hästar. En röd fana som vinden tog tag i framför en häst skulle någon timme senare leda till att militären öppnade eld mot demonstranterna och fem av dem dog.

När vi kommer till Lunde strax före 14 vajar de röda fanorna vid Lenny Clarhälls bronsmonumentet från 1981, rest vid femtioårsminnet. Folkets hus börjar långsamt fyllas, man säljer hamburgare från grillar utanför och kaffe och kakor finns där inne.

Man skulle kunna tänka att 95 år gamla arbetarmord skulle vara bortglömda. Men Folkets Hus är fyllt till bristningsgränsen, barn och gamla, som för ett bygdespel. Och på sätt och vis är det ett mörkt och blodrött bygdespel som spelas upp.

Det förvånar mig lite att platsen fortfarande är glöder. Inget känns pliktskyldigt, all ilska känns på riktigt. Till och med den lokala socialdemokratens tal från scenen bultar av rött blod. Det gör det aldrig när sossar pratar i min del av landet, söderut. Det samma gäller LO-representanten.

Ja de säger, vi får inte glömma de fem, men också att de lär oss något, att deras ovilja att förlika sig med underkastelsen är värd att bära in i nutiden. Att deras brott var hunger – och att det var därför de mördades. Och att de fortfarande finns, i andra skepnader, i en annan förbisedd skuggtillvaro av gig-arbete och i dunkla underentreprenörskedjor.

Och att det är 95 år år sedan, men inte 95 år bort.

Sedan spelar Ådalsbandet sin musikföreställning Eldupphör så högt att träväggarna skakar. På var sin sida av scenen står porträtt av Eira Söderberg, som dog den där dagen, och Tore Andersson, trumpetaren i Väja-Dynäs blåsorkester som spelade arbetarsånger längs demonstrationen och blåste eldupphör-signalen i sin trumpet när skjutningarna började – tills de tystnade.

Vad är motstånd – och hur manifesteras det? Och hur hanteras det, i städer och samhällen? Jag fick anledning att fundera på det när jag skrev en text för HD/Sydsvenskan, inför det NATO-möte som hölls i Helsingborg, om städer och konflikter, om det nödvändiga i att de får ta plats - att föreställningen att man kan bygga bort dem är fåfäng:

"Städer är platser där konflikter blir synliga. På många sätt är det en sorts grund för idén om staden: Rätten att uttrycka sig och risken att det möter motstånd. Det finns därför alltid en risk inbyggd i staden. Den amerikanska urbanteoretikern Mike Davis har uttryckt det som att det inte hålls några demonstrationer i Disneyland. 

Det är för att Disneyland inte är en stad utan en fantasi. Om platsen för konflikter, åsikter och tankeutbyten inte finns – en stad som eliminerar all form av risk – är det inte en verklig stad, utan ett undantag".

Konflikterna kan aldrig försvinna, men sopas undan. Att minnas historien blir på den här årsdagen I Lunde Folkets Hus en sorts muntlig traderad berättelse. Barnen som går därifrån, som hon som är kanske tio och sjunger med i slutlåten Ådalens glans: "Du gamla älv / som flyter genom tid".

Mer än sextio år efter skotten i Ådalen talade journalisten Olle Häger i SVT med Astrid Bergström, änka till fabriksarbetaren Erik Bergström som sköts till döds då, 31 år gammal, den 14 maj 1931. Hon var 24 då och är nu över åttio år:

"Och så sprang han och skulle fram i täten, men då när han kom ner, det var en dubbelbjörk där, då fick han ett skott mot underlivet, så han ramlade ner i ett dike där, men då han hade kravlat sig upp då fick han en salva av kulsprutan istället, så han förblödde hos en familj där nere som hette, får se, Westin hette de".

Detaljerna; där nere, dubbelbjörken, Westin.

Hon springer mot Lunde, hon vet inget ännu, hon hamnar bakom Söderbergs, som kommer att förlora sin dotter Eira den här dagen. Och alla skriker, säger hon, "mördare!".

Hennes desperation hörs fortfarande. Hennes son har sagt till henne att inte tänka på det där, men hon slår trotsigt fast: "Det går inte an att glömma, det ska aldrig glömmas, det ska inte glömmas det som har hänt, det ska inte det."

"När blodet blev städat och gruset blev trampat då låtsades alla som ingenting. För allting går att glömma men inget går att gömma", spelar bandet på scenen i Lunde folkets hus.

Vi åker genom Ådalen, mellan Folkets Hus, dalgångar, över vatten och förbi skira dubbelbjörkar. Det är Kristi Himmelsfärdshelgen igen.

Det fanns, och finns väl, en arbetarrörelse fortfarande, men vad organiserar den? Hur samlar man de kritiska massorna, hur uttrycks desperationen, hungern? Vilka går i tågen – och vilka gör det inte?

Det är när jag kommer in i de lokala folkets husen runt om i landet som någon sorts puls ändå känns i det röda. Ibland behövs det byggda platser för att man ska få syn på en rörelse.

I Norrbotten finns det för närvarande 10 aktiva Folkets Hus eller Medborgarhus: Arvidsjaur, Gällivare, Hakkas, Jokkmokk, Kalix, Vitangi, Tärendö, Pajala, Överkalix, Övertorneå. Det är inte mycket om man jämför med hur många det en gång fanns, men ändå tio där en rörelse ekar inte för att den minns utan för att den betyder något.

Konflikter är en sida av en rörelse, att protestera och solidarisera sig. En annan sida är bara möjligheten att formulera en gemenskap i en bygd, att mötas och att agera lokalt. Dansen och demonstrationen sitter samman. I Bo Widerbergs film, baserad på Birger Normans bok, som kom 1969 tar han fasta på den ungdomliga romantiken, som finns både i kärleken och ilskan. Politisk övertygelse och känslomässiga valhänthet. Den finns att se på SVT Play.

Det har gått 95 år sedan demonstrationen startade, spontant, vid Fråne Folkets hus och man började tåga mot Lunde, där strejkbrytarna fanns. Det var den unge trumpetaren Tore som blåste signalen för Eldupphör, som fick skotten att tystna. I Bo Widerbergs film är han också jazztrumpetare i en jazzorkester, där ingen förutom han har ett riktigt instrument, men har byggt dem av vad de har hittat. Men spelar gör de, till ljudet från stenkakan på skivspelaren.

8 000 konserttillfällen lär ha försvunnit i och med regeringens neddragningar till studieförbunden, enligt podden Personlig utveckling", där Johannes Klenell pratade med Sara Parkman.

Det rör på sig. Men det kommer inte gratis och det kommer inte självklart. Under den senaste tiden har det varit en diskussion om de nationella museernas hyror, där Statens fastighetsverk hävdat att man måste ha marknadsmässiga hyror, vilket gör att museerna får lägga hälften av sin budget på det. Det är så klart helt tappat bakom varje vagn, men i skymundan går också folkets hus och medborgarhus i till exempel Stockholm på knäna av samma anledning.

Det hölls en programkväll om det i Folkets Husby den 29 april: Alla pengar går till hyran!

Jag tänker på avstånden som upplöstes när arbetare solidariserade sig med varandra. Det är drygt tjugo mil mellan Lunde och Söderhamn, ändå stod det på demonstrationsvepan man bar "För Marma arbetarnas seger". Det var arbetarna på Marmaverken utanför Söderhamn man solidaritetsstrejkade med i Ådalen.

Det finns ett känslomässigt band, en gemensam arbetaridentitet, som saknas idag, när allt har blivit partikulärt, när varje arbetare på sin fooodora-moped eller i sin arbetarbarack är ensam och utlämnad. Men det fanns också en byggd infrastruktur, som understödde denna solidaritet. Och den står i många fall kvar.

Ett av landets nyligen senast renoverade folkets hus, Kopparbergs folkets hus, har en smyg-öppningshelg med en festival den 30 maj, med musik och diskussioner: "Vi hoppas att scenen får användas i minst 100 år till, av artister från när och fjärran, för folkbildning och samtal, för årsmöten, högtider och sammankomster. Och, inte minst, för alla barn och unga som för första gången kliver upp på en scen!"

Det rör på sig.

Jag har tjatat om Rebecka Solnits envisa försök att ingjuta hopp i aktivister. Nu har hennes nya bok The beginning comes after the end kommit och Gabriella Håkansson skriver om den i Sydsvenskan:

"Det brukar vara en klyscha när man talar om det lilla fröet som växer upp till ett mäktigt träd, men när hon ger det ena exemplet efter det andra på rättighetsprojekt som startats i minimal skala i något dammigt föreningskansli på 60-talet och sedan har förändrat normer, lagar och verklighet idag så känns bilden 100 procent meningsfull."

Dammiga föreningskanslier. Det låg ett sådant i Lunde, det ligger ett i Kopparberg. Landet är och har varit fullt av dem. Var de med i vår kulturkanon? Jag har sett dem på så många platser. På en del dricker man kaffet ur koppar med husets namn på. Utanför vissa står dubbelbjörkar och lovar en ny vår och ett löfte om att minnas:

"Här vilar en svensk arbetare
Stupad i fredstid
Vapenlös, värnlös 
Arkebuserad av okända kulor 
Brottet var hunger 
Glöm honom aldrig"

Så står det på gravstenen på Gudmundrå kyrkogård i Kramfors där fyra av offren från Ådalen 1931 – Erik Bergström, Viktor Eriksson, Evert Nygren och Eira Söderberg– är begravda i en gemensam grav. 

xxx

Han som sålde boken till mig tipsade om serietecknaren Tommy Sundvall, som jobbar på macken i Lunde. Så när vi kom till Lunde stannade vi så klart till och köpte Tommys Sundvalls bok Mina drömmars mack, som de sålde där på macken. Läs den! Den är en skildring av en modern arbetarmiljö och också om hur en plats som en mack kan bli ett socialt nav i en bygd.

xxx

Ta hand om varandra!