Organisera er!
Den senaste veckan har jag rest runt i vad vi skulle kunna kalla södra Norrland och besökt en mängd olika hus med scener. Det är ett bokprojekt tillsammans med fotografen Bert Leandersson, en uppföljning, kan man säga, till vår bok Folkbiblioteket. Arbetsnamn: Scenerna – platserna som samlar oss.
Jag tänkte göra snabba nedslag på några av platserna, också som ett (första) försök att hitta de frågor och historiska rörelser som blir synliga i dem. Man blir förunderligt ödmjuk av att åka runt och knacka på dörrar till hus där människor gör saker för att samla sig och andra kring något. Människor som organiserar sig!
Röda Kvarn, Ljusdal, fredag kväll
Röda kvarn låter som en biograf, och det var biograf en tid, under 1940–1970-talet. En av tre i samhället. Den som fortfarande finns kvar, Rio, har givit upphov till ett av landets märkligaste torg-namn: Riotorget. Ursprungligen byggdes Röda kvarn av Godtemplarna, som hus för IOGT 1892, för teater, bildning, föreläsningar. Nu drivs huset, sedan fyra år, av en ideell kulturförening. På torsdagar, varje vecka, är det den populära pensionärsträffen och snart börjar ungdomsträffarna. Ett par gånger i veckan kommer musiker till Röda kvarn och spelar. IOGT-husen är ofta dekorerade inuti, med bilder och scenerier och har en arkitektur som gärna vill se lite större ut än vad människorna i husen omkring var vana vid.
De är lite som ett elegant fartyg som seglar in i en enkel hamn, med sina marmorerade pelare, stiliserade ridåer och utsmyckningar. Inte olikt hur kyrkor vanligtvis har formats, som något högre. När man kliver in i det mycket enkla hus som Godtemplarna köpte i Ljusdal öppnar sig därför ett storslaget rum där scener ur operor är målade längs den böljande balkongfronten. När bluesbandet börjar spela senare är de som porslin i ett vitrinskåp som skallrar. "Jag går alltid hit när det är blues", säger en granne på plats. Man förstår att en del i IOGT-uppdraget handlade om att öppna nya föreställningar om världen för de skogs- och sågverksarbetare man vände sig till. De som, enligt uppgift, i slutet av 1800-talet drack 42 liter sprit per person och år.
Sjömanskyrkan, Gävle, lördag kväll
Förvandling av rum, eller förvaltning av rum, är något av det finaste som finns. Platser, som Röda kvarn och IOGT huset, som byggdes för en sak, med sina nödvändiga idéer, sin föreställning av hur man gestaltade dem i arkitektur, som sedan blir kvar, blir stående och kanske återupptäcks. Sjömanskyrkan, från 1891, i Gävle står på Centralplan, snett emot stationen. Gotisk som ett mindre slott, med valvbågar och torn i rött och gult tegel och med sitt rosettfönster. Inuti är rummen också lätt gotiska, dunkelt, med gamla konsertaffischer, bilder på Joe Hill och Robert Smith, och en känsla av gör det själv. På övervåningen, bakom den gamla kyrksalen, innanför de igensatta fönstren ligger replokalerna.
En lördag går cruising-rundan – raggarrundan – förbi utanför Sjömanskyrkan. Äldre män som en gång var punkare och fick stryk av raggarna för fyrtio år sedan spelar new-age-rock på scenen. Det står en scen här, men som på så många platser vi kommer till är scenen bara en skärva av det som är husen. Här finns förutom scenen de 16 replokalerna, folkbildning, studiecirklar, och föreläsningar. Sjömanskyrkan räddades från rivning, efter en stor proteststorm i staden, 1981. 1987 blir den ett musikhus, som drivs av olika studieförbund. Det här är studieförbundens plats. Varje repande band en studiecirkel. Det är en gotisk bildningskyrka som larmar.
Pipeline, Sundsvall, söndag kväll
Den svenska musikrörelsen som drog igång under 1970-talet har på ett förunderligt sätt levt vidare i nya former och på nya platser. Det är ett av de bättre exemplen på att det spelar roll om man startar något, i ett hörn, även om man inte vet vart det ska ta vägen. Under vår resa stötte vi på den på Musikhuset och Skottes i Gävle, på BackBeatBolaget i Sandviken och på Pipeline i Sundsvall.
I en storslagen rutnätsstad som Sundsvall bär bakgatorna på en särskild romantik. Det är där överraskningen gömmer sig. Om platsen man söker ligger i ett hus som är lite indraget från gatan är det som om den gömmer sig ytterligare lite. Till och med på sommarkvällen när solen sträcker sig hela vägen från kyrkan längst bort på Kyrkogatan och tycks lysa upp hela gatan ligger entrén i skugga med sina V-formade betongpelare. När man kommer till den skuggan vet man att man har hittat till Pipeline.
Själva Pipeline kommer från Sundsvalls musikforum, en del av musikrörelsen, bildat 1973. De flyttade in i de gamla tömda magasinen i staden, för att driva sin alternativa musikscen. Också här, det kan inte sägas nog många gånger, är studiecirklarna helt centrala. Det är i denna oglamorösa byråkratiska konstruktion som friheten börjar. När magasinen ska byggas om och bli kommunens officiella (fin)kulturmagasin i mitten av 1980-talet lämnar musikforum för en gammal nedlagd speceributik på Kyrkogatan. Historien om Pipeline finns i bokform, men den kan också läsas på de affischer som klistrats upp på väggarna. De här platserna skriver sin historia varje dag, den kan se stökig ut rent visuellt, men när man närmar sig den förstår man att det handlar om att hålla möten, driva föreningar och odla sitt självorganiserande.
Kaxås Bygdegård, Kaxås
Jämtlands dalgångs-sluttningar är något av det finaste landet har. Högst upp husen och gårdarna och strösslade ner för branterna ladorna. I dalen vattnet, sjöar eller älvar. Så är det i Kaxås. På vägen dit lyssnar vi på Radio Krokom. De sänder från Kaxås bygdegård. De flesta blinkar och tittar en gång till när de kommer till bygdegården. Det där trekantiga huset med sina olika gula fält. 1954 köpte bygdegårdsföreningen marken av bonden Erik Persson. Då hade den gamla dansbanan Centralen brunnit ner 1945 och man hade byggt en ny dansbana 1948 nere vid sjön, där parken Svea nu ligger. Man ville samlas, man ville dansa. Jag frågar om organisering och arbetarrörelse, men möts av frågande blickar. Dans! Det här var en fri bondebygd, man samlades kring dansen. Bygdegårdsföreningen sålde andelar sen, femtio kronor stycken och 1954 kunde man bygga huset. Ritat av Stockholmsarkitekterna Karl Erik Hjalmarsson och Erik Strömberg.
Hela huset doftar av framtidstro 1954. Det är stort, för stort. Tegel, furu, modernistiska trappräcken och Little Richard var här och sprängde publikgränserna 1955. Det triangulära märkvärdiga scenrummet är helt i furu, det finns en pub, skolbespisningen i skolan hyr in sig i en del. Det är märkvärdigt att en bygd kan ha en plats som den här. Man ska inte underskatta betydelsen av att vilja dansa. Nu är Kaxås dessutom snart på femtiotalsnivå vad gäller framtidstro, sedan IT-miljardären Dan Olofsson, bördig från bygden, ville rädda kvar skolan genom att locka barnfamiljer till byn i det så kallade projekt Kaxås. Med löftet "ett nytt liv väntar er i succébyn Kaxås " har man fördubblat byns befolkning och räddat kvar skolan. Och nu gjort det stora triangulära huset centralt igen. Den fjärde juli bjuder Olofsson hela byn på konsert i Sveaparken. Men det är stick-cafe. och bridge ett par gånger i veckan i Bygdegården. Det dansas linedance i salen en gång i veckan och några elever från samhället har skrivit en revy som de sätter upp till hösten. Och på juldagen är det alltid hemvändardans.
Vi var på många fler platser, i många fler hus, förhoppningsvis blir det till slut en bok om drivkrafter, förvandlingar och längtan efter att lyssna, dansa, spela och allmänt ses.
Ta hand om varandra, protestera mot neddragningarna av bidragen till bildningsförbunden och organisera er!
