Det allmänna och det goda

Jag har varit upptagen med frågan om bostäder, allmännyttan, privata slumvärdar och social dumpning de senaste veckorna, med anledning av att Kupolen fastigheter i Perstorp gått i konkurs. De äger hus där 537 hyresgäster bor. Det kommer att bli en text av det så småningom i Helsingborgs Dagblad. Lokalpressen, de är bra, köp deras tidningar, bli prenumerant, ni kommer sakna dem när de inte finns längre.

I väntan på min text, kommer här en om just allmännyttan, som delvis har publicerats tidigare, i tidningen Vi.

Ja det blev alltså en liten fusk-lapp i posten idag, på grund av låt oss kalla det för arbetsbelastning.

xxx

Allmännyttan, vilket ord ändå. Den allmänna nyttan…som allmänning, allemansrätt, något som ska tillfalla oss alla oavsett. Allmännyttan blev namnet på de bostadsföretag som varje kommun uppmanades att starta 1947. Den bostadssociala utredningen beskrev dem i en rolig bisats som företag ”vilka fyllde vissa allmänna villkor på allmännyttighet”.

Vad kunde detta Nalle Puh-artade påstående betyda? 

Jo, utredningen slog fast att dessa nya företag skulle garantera att de ”komma en förbilligad och förbättrad bostadsförsörjning och icke spekulativa enskilda intressen tillgodo”. Allmännyttan uppfanns med andra ord för att bostäder inte bara skulle vara spekulationsobjekt för fastighetsägare, på en fri marknad. Rätten till en bostad skulle inte underställas enskilda intressen.

Den allmännyttan finns emellertid inte längre.

De senaste åren har min allmännyttiga värd velat höja hyran med mer än tio procent. Vi har varit många som samlats med plakat utanför deras kontor för att försöka påminna dem om var de kommer ifrån och protestera mot att kostnaden för att bo i hyreshus stigit dubbelt så mycket som andra priser de senaste decennierna. Allmännyttan agerar numera som vilken marknadsaktör som helst men ägs fortfarande av oss – medborgarna.

I Sverige handlade aldrig bostäder till det stora flertalet om hem för de mest socialt utsatta, som i många andra länder, utan om goda bostäder till alla. En av landets viktigaste sociala rörelser under1900-talets början var den som sprang ur förtvivlan hos hyresgäster som blivit av med sina hem. I församlingarna på Södermalm i Stockholm vräktes vid den tiden kring första världskriget i genomsnitt 600 människor varje år för att hyressättningssystemet var helt fritt, utsattheten därmed enorm.

Bostadspolitiken efter 1935 var ett systemskifte, ett av de viktigaste i landets historia. Staten uppmanade kommunerna att starta egna bostadsbolag som skulle producera lägenheter utan vinstsyfte. Olika statliga lån och bidrag gavs för att understödja arbetet. Allmännyttan blev en av pelarna i byggandet av den svenska välfärdsstaten och skulle förbli så fram till 1990-talet. Dess roll blev att korrigera en fri marknad och Sverige gick från att ha Europas sämsta bostadsstandard i början av 1920-talet till att ha den bästa under 1950-talet.

Under de senaste trettio åren har emellertid denna pelare vittrat sönder.

Bostadsforskaren Martin Grander har myntat begreppet ”den nya allmännyttan”, eftersom den inte längre har förutsättningar att göra det den skapades att göra, nämligen bygga lägenheter för alla.

– Det har funnits en tro att marknaden löser problemen bättre än det offentliga.

Allmännyttan har mer kommit att bli en aktör som alla andra och anpassat sig till den marknadslogik som gör bostaden till välfärdsstatens handelsvara, menar Martin Grander.

– Samtidigt kämpar kommuner med att få en budget i balans, då blir det svårare att använda bostadsföretagen som de var tänkta från början.

Resan mot den nya allmännyttan tog sitt sista och avgörande steg 2011 när man enligt en ny lag – Allbolagen – blev tvungen att agera på marknadsmässiga villkor. Detta för att den svenska regeringen ansåg sig tvungen att följa EU:s konkurrenslagstiftning. Alla andra länder, däribland det snarlikt organiserade Nederländerna, fick undantag från konkurrenslagstiftningen.

Sverige valde dock att inte försöka.

– Det var det sista penseldraget i en lång utveckling att avskaffa allt som gjorde allmännyttan särskild och en del av en generell bostadspolitik, säger Martin Grander.

Lagen slår fast att de kommunala bostadsbolagen ska ”bedriva sin verksamhet enligt affärsmässiga principer” och ”ställa marknadsmässiga avkastningskrav på investeringar”. Det är en ganska lång bit från den ursprungliga idén om kommunalt kontrollerade bolag som producerar lägenheter utan vinstsyfte. Allmännyttan blev i allt väsentligt ett enskilt intresse, om än i kommunal ägo.

En av de finaste formuleringarna om städer finns i början av Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz Året är 1928 och 637 000 människor är arbetslösa. När den nyligen utsläppte fången Franz Biberkopf tar spårvagnen in mot staden skriver Döblin: ”Berlin är stort, det finns plats för en till.” I bostadsförsörjningslagen står att kommuner ska planera och ge ”förutsättningar för alla att leva i goda bostäder”. Hur ska man då förstå det goda idag? När allmännyttan blev till fanns en idé om vad som var bra för människor. Att ge plats för människor – för en till.

Martin Grander har i sin forskning identifierat att allmännyttan har ”en latent förmåga att motverka bostadsojämlikhet”. En latent förmåga, något som finns men inte används, något som är möjligt men inte utnyttjas, något som är dolt men inte syns? 

Hur ska man lyfta det dolda upp över ytan?

– Det finns möjligheter i det kommunala självstyret. Man kan använda sina kommunala företag, inte bara som vinstdrivande, utan också som företag man kan styra över via ägardirektiv och budgetar. De ligger nära medborgarna och kan bli värdefulla verktyg för en förändring, säger Martin Grader.

Det finns en skrivning i propositionen till den nya Allbolagen som öppnar för det: ”En enskild satsning kan i sig själv vara olönsam, men bidra positivt till hur företaget i övrigt kan uppfylla sina mål.” Det är alltså möjligt att tjäna mindre eller till och med göra förlust på enskilda projekt, man kan omfördela resurserna, så att säga ägna sig åt en kommunal fördelningspolitik på bostadsmarknaden. Med nya bostäder, eller ombyggda bostäder, som byggs för att fler ska kunna flytta hemifrån, skilja sig eller förändra sina liv.

Det skulle öppna städerna. Det skulle göra dem mer allmänna och mer nyttiga.

Ta hand om varandra, så hörs vi!