Träden, staden och underjorden

Det här inlägget är sponsrat – av mig. Så först en länk till min kommentar till den konkurs som bostadsföretaget Kupolen gjorde i Perstorp, om varför kommuner nu kommer att behöva orkestrera sitt eget krympande i stället för att vänta på tillväxt.

xxx

Det är trädens tid, ett efter ett ger de sig tillkänna igen. På vissa platser samlas människor under körsbärsträd som dubbelblommar i rosa. Jag ska inte ljuga, det finns något lite dubbelt just över att se dessa magnifika blomningar och veta att priset de betalar är att de aldrig bär frukt. Stannar då kanske hellre inför den mer oansenliga skarpt gröna lönnblomningen eller de lite mer blygsamma almarnas första frön – som vi till högsommaren sprids som små små flygblad över hela staden och blåser ihop i torra högar.

Ni hör, våren bjuder in till naturlyrik.

Men kanske misslyckas också jag. Den senaste tiden har jag haft anledning att läsa en del böcker om träd och om trädgård. Och det är en genre som lider av såväl för mycket torftiga fakta som för utstuderad blommig romantik.

Men låt oss ändå tala om träden.

I Italo Calvinos roman Klätterbaronen skapar baronen Cosimo ett liv där han aldrig mer ska behöva nudda marken, ett liv i träden. När Sara Danius ska beskriva författaren Italo Calvinos verk skriver hon om lätthet. ”Lättheten var ingen gåva”, skriver hon, ”den var resultatet av ett enträget och tålmodigt borttagande av tyngd”. Bort med tyngden från människor, himlakroppar och städer, förklarade Calvino.

Träd är på sätt och vis stadens svar på detta borttagande av tyngd.

Men samtidigt går det att se det helt tvärtom, som ett bevis på en tyngd, eller om vi ska kalla det ett behov av en förankring som lättheten kan vila på. Allt som bär upp det som är lätt är oerhört tungt.

Robert Macfarlane beskriver i sin bok Underland fundamentet som allt vilar på, det underjordiska – eller faktiskt om man ska vara sann: det jordiska.

Den som är gravarnas och kärnkraftsavfallets underjord, den värld där man utför ljuslösa studier av svarta hål på stjärnhimlen eller söker städernas skuggbild, där floder försvinner och rinner mörka i deltan av svart sand eller gränslandet just under markytan där träden kommunicerar med varandra.

Och just detta, sista, rotsystemen är trots den skira grönskans lockelse det som är mest fascinerande med träden. Nätverket som vävs i jorden. Macfarlane beskriver det mykorrhizanätverk som förbinder trädens rötter. En döende vän till Macfarlane som ägnat hela sitt liv åt träd och skogar kallar det för wood wibe web.

Den här vännen berättar för Macfarlane om trädens inbördes relationer: hur de, när ett av dem höll på att försvagas eller stod under stress, kunde dela med sig av näring genom ett underjordiskt system som förenade deras rötter, via ett svampsystem, under marken och därigenom ibland vårda det sjuka trädet tillbaka till hälsa:

"Det sade något om min väns generositet att han – själv så nära döden – kunde tala utan avund om detta läkande fenomen. Han hade inte längre ork att förklara för mig i detalj hur denna delning under jord fungerade – hur träd osynligt kunde sträcka sig till träd nere i jorden. Men jag kunde inte glömma bilden av detta gåtfulla, nedgrävda nätverk som band samman enskilda träd till skogsgemenskaper."

När det här studeras kan man konstatera att i en försöksruta på trettio gånger trettio meter var vartenda träd anslutet till svampsystemet, och vissa träd – de äldsta – var förbundna med så många som fyrtiosju andra. Macfarlane tar rygg på ekologen Suzanne Simard som skriver att svamparna och träden hade ”smitt samman sin tvådelning till en enhet och därigenom skapat en skog”.

Det är den här tunga, märkvärdiga, mörka och hoppfulla undre värld som de nyutslagna träden också berättar. Även om de i städerna kanske ofta är instängda i gatornas trängsel – mellan ledningar, rör och annan mänsklig infrastruktur.

Men man också de senaste åren sett en sorts trädens befrielserörelse i städernas planering. Nya idéer där trädens arbete med att suga upp dagvatten och rena vatten och forma en egen jord blir värdefullt. Och det är ordet arbete som kanske blir viktigast här. Allt behöver inte göra nytta, körsbärsblommorna kan få blända oss under några enastående dagar för att sedan vissna och regna till marken. Men den där lättheten är, precis som mycket i vår tid, en skenbild av det verkligt avgörande arbetet.

Det som träden kan utföra, ovan och under jord.

Macfarlane visar med sina studier av denna underjords vetenskap och dess relation till vårt liv på ytan, att det är just en blick nedåt som kan vara det perspektiv som får oss att undvika den slutliga katastrofen, eller som han skriver:

”En medvetenhet om den djupa tiden kan i bästa fall få oss att se att vi ingår i ett nätverk av gåvor och arv som sträcker sig miljontals år tillbaka i tiden och miljontals år framåt.”

Det kan träden berätta under tiden säga något om lätthet, som i Robert Frosts dikt Birches:

"I'd like to go by climbing a birch tree,
And climb black branches up a snow-white trunk
Toward heaven, till the tree could bear no more,
But dipped its top and set me down again.
That would be good both going and coming back.
One could do worse than be a swinger of birches."

Och sedan landa hos Werner Aspenström, för att kanske inte ens försöka skriva om eller formulera det vi ser – och det vi egentligen vet:

"Om själva trädet kan vi inte tala.
På den stora vidsträckhetens gren
hänger runda lövs oändligheter.
Nyss såg jag i vattendroppen
de flimmerkransade klockdjuren
vaggas hän mot varandra
/.../
låt mig som här andas,
låt gumman i tobaksaffären,
hon som just nålar fast
de larmande löpsedlarna,
låt oss i sköra mänskoleken
än en vårdag vandra kring"

Ta hand om varandra – och träden!